Bebisen och pappan

Jag kan tänka mig att jag skulle kunna bli lite så om jag inte tänkte mig för, men jag vill att det blir tvärt om, att han får så mycket egentid som han vill ha med bebisen i början, för tänk om min "dominans" får honom att inte riktigt till 100 knyta an och istället bara blir jobbigt med bebisen, att jag sen får BE honom om hjälp i allting, vill att han ska älska att vara med sin son, VILJA mata, byta blöja, gosa med och prata med. Inte att det ska bli någon jag får be honom om så jag "bara får ta en snabbdusch" eller så. Självklart vill jag också ha min bebis hos mig i början, men han (pappan) måste få all tid han vill så jag inte känner att jag är orsaken om han nu skulle bli en soffpotatis som jag får be om allt.

När jag fick sonen så lätt jag pappan till honom ta sonen så mycket som möjligt. Mycket var pga att det var en mycket jobbig förlossning med komplikationer och jag var helt slut. Sonen sätt fram i bilen. När dottern kom så blev de naturligt att min man hjälpte till pga att jag blev akut smittad. Dottern sitter bak i bilen. Jag har inget körkort. Så det har blivit automatiskt så att hon sitter bak pga att sonen är åksjuk,

Tror inte att du behöver oroa dig eftersom att du redan verkar ha insikten om att pappa är lika värdefull.

En strategi kan ju vara att låta de få egen tid tillsammans, då du inte KAN lägga dig i. Åk iväg en stud eller så.

Lycka till!

Blir säkert bra alltihop när bebisen väl kommer. När vi fick nr1 så blev det mycket jag. Jag fick bebisen först, fixade o donade. Han hjälpte till att klä henne o bar ner henne till bilen men sen väl hemma var det mycket jag igen, Min man kände sig osäker på allt runt omkring.
När vi nu fick nr2 var det helt annorlunda. Jag födde med snitt, fick min son en snabb runda på mig medans de sydde ihop mig men sen var det min man som fick honom. De lade honom på hans bröst o han fick den där härliga första närheten. Han blev mycket mer delaktig denna gången o det kändes sååå mycket bättre för oss båda. Se till att ni får samma "tillgång " till den lilla. Lycka till:)

Tack

Jag var väldigt possessive (vad nu det heter på svenska) med vårt första gemensamma barn Och min man lät mig hållas för han förstod mig. Det var inte för att jag tvivlade på HONOM utan mer för att jag inte ansåg mig som en bra mamma om jag inte tog henne mest. Jättedumt....När vårt andra barn föddes 13 månader efter så var det helt annorlunda då vi hade 2 små. Vi turades om mycket mera med den minsta eftersom jag ville ge hennes storasyster tid också. Jag insåg ännu mer efter andra barnet att jag var tvungen att ge min man mera tid med barnen för att jag skulle kunna ladda batterierna och vara en bättre mamma.

Prata med pappan till ditt barn och fråga er om det är ni som är viktigast eller barnet! När någon utav er känner er svartsjuka så tänk på barnet.
Tänk också: varför skulle mitt sätt vara bättre än hans/hennes? Eller: tar barnet skada av att han råkat sätta byxorna bak och fram eller ska jag berömma honom för att han vill vara delaktig i allt och försöker så gott han kan?
Då går nog allt bra ska ni se

Jag kände nog att jag som hade burit barnet i min kropp i nio månader kanske hade svårare än mannen att släppa taget rent fysiskt och lämna bort barnet, även om det bara var en meter bort och till min man som jag litar på till 100% att han är försiktig osv. Jag ville hålla hela tiden, var totalt nerknarkad på hormoner och beskyddarinstinkter. Det tyckte jag att han förstod, så han tog väl ca 1/3 av tiden och uppgifterna. Du kanske kan varna honom för just detta - det är starka instinkter! Så kan ni försöka mötas på vägen.

Nej...? Om jag inte litade på att min man klarade av att hantera barn så hade jag inte gjort honom till far. Det verkar ju rätt korkat isf.

När det gällde kläderna så hade vi fått en fin uppsättning av svärmor som vi valde att ta med till BB. När det gällde alla "första sakerna" så tror jag inte jag öht tänkte på sånt. Som nyförlöst var jag mest intresserad av att få basbehov av mat och sömn och liknande tillgodosedda.
Vi delade väldigt mycket på allt, och har varit hemma mkt båda två. Vi tar varannan morgon och då får den andra sova lite längre. Den som går upp på morgonen väljer kläder för dagen.

Det enda är väl att jag ibland kör över honom när han tycker att man ska "vara bestämd" mot en bebis som uppenbarligen inte fattar vad du håller på med. Jag accepterar inga skrikmetoder eller en bebis som får vara ledsen, och då går jag helt enkelt och tar upp bebisen. Samtidigt så händer det oss båda att vi är skittrötta och slut och inte har något tålamod kvar, och då är det jätteskönt att ha en vuxen till som kan kliva in och säga åt en att gå och ta en kopp kaffe så fixar jag det här med barnet. Olika dagar har man olika ork helt enkelt. Jag är inte genompedagogisk heller alla nätter...

Vi har umgåtts alla tre eller snarare vi har hjälpts åt med det mesta kring bebisen. Jag har ammat så den delen har jag haft själv men allt annat har vi som sagt delat på.

Jag känner inte igen mig alls i din beskrivning av den "typiska mamman".
Jag tycker heller inte att det låter så typiskt mammigt att vara svartis på barn-pappa-relationen, veta bäst själv, vilja göra allt först etc. Jag tycker det låter rätt mycket bitch och inget annat faktiskt.

Med första så hade jag ju inget val.. Fick göra en sövd urakut kejsarsnitt.. Så älskling var själv med vår son i ca 16 timmar.. Tills jag kom till rummet.. Men pappan fick hjälpa till mycke för jag kunde inte röra mig..
Med barn nr2 så tog pappan åter igen hand om sonen.. TIlls jag var klar... Sen fick lillen sova brevid oss båda..
vi delade upp så mycke vi kunde..

Jag kände inte alls att bebisen var min utan vår och ville att pappan skulle ta hand om henne lika mycket som jag om inte mer, jag mådde inte så bra efter förlossningen, jag matade ju mer eftersom jag ammande i början men annars gjorde han mycket av blöjbytena och myste med bebisen sovandes på bröstet i början. Jag och bebisen bodde på neo (han fick inte stanna på natten) i början och vi amningstränade och sondmatade så det blev naturligt att jag gick iväg efter amning och pumpade och då myste de tillsammans.

Om min man inte hade velat ta hand om bebisen lika mycket som jag hade jag blivit arg, jag kände att jag inte visste mer än han så det var något vi fick lära oss tillsammans!! Dottern är nu 8,5 månader och har varit ensam hemma med både mig och pappan flera gånger och det är aldrig några problem, hon verkar vara lika anknuten till oss båda!

Jag och barnens far pratade öht inte om sånt här innan något av barnen. Om någon var valhänt så var det jag . Barnens far gick in fullt naturligt och tog sitt ansvar, det ligger ju i eget intresse att göra det .
Och jag har inte haft problem alls med att släppa till honom, det är ju barnens far.

Han har bytt första blöjan på alla, suttit med 3 av 4 barn på bröstet direkt efter fl då jag fått komplikationer (ej ks eller liknande), gått och burit på små med onda magar, matat, rapat och allmän skötsel så fort han varit hemma.
Det bästa med honom har varit att det aldrig existerat något "jag har minsann jobbat så jag måste sitta och slöa i soffan i flera timmar eller du ammar, jag kan inte göra något så du får ta allt".

ja blev katastrof snittad och sövd så pappa och son fick klara sig själva första timmarna. I vårt fall va nog det de bästa som kunde hända.
När ja kom tillbaka från uppvaket var ja så sjukt imponerad av att han va så "bra" med sonen (vi har knappt haft barn runt oss alls innan) Men någon "tävling" eller att jag kan bättre har det inte varit. Fast jag vill ha det på mitt sätt och tycker han kan göra som jag men det är ju sådant som kommer att man lär sig acceptera varandras olikheter.

I början kunde vi "bråka" lite om vem som skulle få ha honom hos sig. Vi kollade på en serie då, flera avsnitt på rad en halvtimme långa så vi hade honom varanat avsnitt liggandes på vårt bröst. Så mysigt va det.

"Tävling".. nja... jag tog första bajsen med båda och det där jäkla asfaltsklistret var inte något att "vinna" direkt... ;)... Tror nog att vi fått ett antal "första"-grejjer båda två efter förlossningen..  ;)

Jag har som sagt ingen erfarenhet själv, men jag har sett sådana här mammor, så man blir ju rädd att man blir likadan fast man vet att man har en partner som klarar sig utmärkt att ta ansvaret efter 9 månader.
Sen varför jag tänker på det här är för att barnmorskan pratade om att det kan bli så, fick t.o.m papper på tips till mamma och pappa hur man ska göra för att undvika fällorna!

Kanske för att omgivningen pressar in en i fällorna till viss del. Redan på sjukhuset, sen på BVC, släktingar, etc... alla talar mer eller mindre om för en att det är mamman som är huvudansvarig och pappan är med på mammans villkor... (kanske inte så drastiskt alltid, men lite överdrivet så kan man nog säga så).. 

Om då inte pappan "tar för sig" och mamman "släpper in" så kanske det är lätt att man faller in i det där som man förväntas göra. Sen är ju oftast mamman hemma i början och då blir det ju så att hon oftast bygger upp rutiner m.m... Om man inte tänker sig för kanske det är lätt att mamman lägger sig i och "hjälper till" när pappan då försöker hitta sina sätt att göra saker på (det finns ju oftast många fler sätt en ett att göra saker på)...

Men bara genom att du reflekterar över detta och tänker på det, så tror jag det kommer gå alldeles utmärkt! ;)