Hur känner ni för era bonusbarn?

du tror inte att han tror att du vill vara själv med pojken? att det är "bara för familjen" o att han känner sig utanför eller någe?
eller så kanske han passar på att ta sig en stund av "egentid".... karlar har ju ofta ett stort behov av det har jag märkt.

Nej, han känner sig inte utanför på nåt sätt, det vet jag.
Däremot tror jag mer på det där med egentid, helt klart, men detta gäller ju alla dagar under veckorna när han bor här också.
Han verkar ha väldigt svårt för att ta sonen till sig, kan man hjälpa honom på nåt sätt?
Vill ju verkligen leva tillsammans med den här mannen, och vill ju att allt ska funka.

Jag kräver inte att han ska älska sonen som sin egen eller nåt sånt, utan bara att han ägnar mer tid åt honom.
Men vill ju inte att han ska känna sig tvingad heller.
Sonen är ju jätteglad för honom.

Min dotter hade just fyllt 3 när jag träffade min sambo. Vi flyttade ihop efter 2-3 månader (ett år sedan nu)
Till en början var det nog mest prata de gjorde, leka lite om hon tillät det, hon var lite avvaktande till en början, förstås. När vi bott ihop ca ett halvår var han "barnvakt" för första gången, i någon timme under dagtid. Då gjorde de ofta nåt kul tillsammans, bakade chokladbollar eller gick till lekparken t.ex. 
Efterhand tror jag att de både fått starkare band, eller vad man ska säga, till varandra. Han får hjälpa till på toa, borsta tänder, läsa bok på kvällarna och sånt som jag alltid gjort tidigare. Han blir ju aldrig någon pappa för henne, men hon räknar honom till familjen nu!

Tycker du kan ta upp det med honom, utan att lägga nåt ansvar utan bara fråga lite hur han tänker kring sonen. Det är ju ganska nytt än. Det kan ju vara så att han inte vill tränga sig på, låta er få vara ensamma. Eller att han vill få lite tid för sig själv, det är ju en ny situation för honom! Men istället för att spekulera, fråga honom! Och framför allt, låt det ta den tid som behövs, både för sonens och mannens skull..

Lycka till!

Ni har varit ihop i tre månader och jag tror det tar längre tid än så att hitta sin plats i en ny familj. När ni dessutom inte bor ihop så är det ju ännu svårare. Jag kände så också i början, även om jag inte kände mig utanför eller bortputtad.
Dessutom, har man inte barn sedan innan så är det inte helt lätt att direkt ta sig an ett barn så. Det har inte med barnets beteende eller man inte tycker om det att göra. Är man inte van vid det extra "strul" det är med ett barn så är det skönt med egentid.

Jag tror att om du bara ger det tid, kanske föreslår gemensamma aktiviteter nån gång så kommer det att lösa sig. Om inte annat så bör ni ju ha pratat igenom det innan ni flyttar ihop. Bara man håller uppe kommunikationen så brukar det mesta ordna sig
Lycka till!

Jag levde med barnets pappa i 4 år och han var aldrig delaktig i något som gällde vårat barn.

sen skildes vi och jag började träffa en annan. "dejta" honom i ett år ca innan vi vart ihop och han träffade min dotter då och då.
Min dotter var galen i honom från start.

och han både leker och tar ansvar för henne.  efter vi varit ihop i 2 månader var dottern sjuk och jag var tvungen att åka och studera. då stannade han hemma från jobbet för att ta hand om henne.

vi har varannan dag som vi nattar och läser saga för henne.
samt han hämtar och lämnar på dagis och är även med på föräldra möten och dylikt.
och hämtar henne när hon tex sovit hos sin "riktiga" pappa.

han ställer upp mer än någon annan man ikring och deras kontakt är verkligen jätte fin.

jag har släppt in honom helt och hon har det med.
nu i dagens läge väntar jag vårat första gemensamma barn och han är fantastisk som bonus pappa.
jag kunde inte ha skaffat en bättre manlig förebild och bättre pappa.
till båda barnen

och dottern kallar honom pappa fast hon har liite kontakt med sin riktiga far. 
och pappa är ju den som är där och tar ansvar pappa är något man gör inte något man bara är enligt mig 

Jag är bonusmorsa till tre. Jag gjorde som din pojkvän i början av vårt förhållande. Jag åkte inte dit på barnhelger. När jag sedan träffade barnen första gångerna så klängde jag inte på min nuvarande make heller. Jag ville inte att barnen skulle känna att jag "snodde" deras pappa. Och att själv inte ha barn och helt plötsligt kastas in i ett liv med tre var ovant, jag var ju van att bara fokusera på mig.

Jag höll mig inte borta för att jag inte tycker om barn. Jag ville snarare skynda långsamt.

Nu har vi bott ihop ett tag, vi har köpt hus och är gifta och relationen med barnen är toppen. Självklart är det sanslöst jobbigt ibland och man vill bara att de ska försvinna men de gångerna är sällsynta, väldigt sällsynta och tur är det eftersom de valt att bo mestadels av tiden hos oss. 

Tror med andra ord inte att du behöver vara orolig. 

Jag är bmamma till 2 barn, mina känslor varierar!! De påverkas av hur jag blir behandlad och hur nära vi är. Barnens mamma kan vara ganka hävdande och revirpinkande- tittar på bröllopsvideor flera g så att barnen ska veta vilka de kommer ifrån och kan säga saker som -blod är tjockare än vatten och massa knäppsaker. Hon är den konstigaste människa jag någonsin mött. Detta gör att barnen ser mej som ett hot periodvis som separerade deras föräldrar och som mamman uttryckt det- Gjorde så att pappan övergav henne. Vilket inte är sant då de var skillda ett år innan jag träffade honom pga att hon träffade en ny man. Jag har inte sagt något till barnen för att svara upp för jag vet inte om det bara gör saken värre..... men detta gör det svårt ibland med känslor och relationer till sina bbarn för man är bara människa och hårda kommentarer och blickar gör lika ont på mej.

Släpp förväntningarna. Han kanske Inte gillar att läsa sagor och leka? Måste han göra det då?

... Har varit ihop med min sambo i ett år och läser varken sagor eller leker med hans barn. Jag vill inte, ser inget nöje i det. Barnen har föräldrar som gör sådant med dem.

Håller med konkelbär, att du kanske inte ska ha så mycket förväntningar. Dels har så kort tid gått sedan ni träffades, dels gillar inte alla att leka och engagera sig i barn.

Jag har hört människor säga rent allmänt "jag älskar barn", men alla gör inte det och en av dem är jag. Min systerdotter och min kusins dotter står mig betydligt närmare än vad min mans söner gör. Jag kan t.o.m. känna att vår katt står mig närmare än killarna, katten älskar jag av hela mitt hjärta men killarna älskar jag inte.

Åhh vad många fina historier. Här e en till

När jag o min sambo träffades var min dotter 6 år o min son var 3år.
Vi dejtade hela sommaren o precis innan skolan skulle börja så fick sambon träffa barnen o dom älskade honom från första stund. Ida tillomed ville att han skulle bära henne. O det e stort.

Han får väl helst ff inte lägga henne, ( hon har läsläxa varje dag) Men sonen lägger han mer än mig
Dom åker alltid iväg o gör "killgrejer" som inte vi tjejer får vara med på

Nu har vi ju ett gemensamt barn oxå  Han e verkligen världens bästa pappa o bonus pappa.

Men han kunde oxå välja att vara hemma i sin lägenhet ibörjan den helgen vi fick dom 2 stora. Men det gick över med tiden.

Tack för alla svar

Läget här hemma har ju förändrats väldigt mycket sen jag skrev inlägget.
Nu har mannen vant sig mer, och vi bor ihop på heltid, och allt är kanon!
Han tar hand om sonen lika mycket som jag gör i princip, och dom är jätteglada för varandra.

Världens bästa bonuspappa har han blivit, han har verkligen växt in i rollen
Och med glädje, för han älskar att spendera tid med oss.

Så när vi får gemensamma små knoddar, så vet jag att han kommer bli världens bästa pappa!