Hur känner ni för era bonusbarn?

Draqnight

Äldre 24 Nov 11:59
16 svar

Återställ Anmäl

Hur känner ni för era bonusbarn?

Har varit tillsammans med en man i snart 3 månader nu, som jag känt sen 8 år tillbaka.

Älskar verkligen honom, han är helt underbar, vi har samma ambitioner och drömmar i livet, vill båda ha barn och hus och hela Svensson-kitet.

Sen har jag en son sen tidigare, på 3,5 år, underbar liten kille! Han har inga egna barn.
Mannen är jätteglad för honom, pratar mycket om honom till sin mamma efter vad hon har sagt till mig, visar bilder på honom osv..

Men hur mycket kan man begära av en bonusförälder?

Jag har sonen på heltid, förutom varannan helg när han är hos sin pappa.
Mannen bor i princip hemma hos mig, och vi planerar att flytta ihop snart.
Men varje helg som jag har sonen, så åker han hem till sitt, han är aldrig med på vårt helgmys.
Han pratar ju mycket med sonen och så, men han är aldrig med o leker, eller läser sagor eller liknande.

Är detta något som ni andra hade reagerat på, eller är det bara jag som överdriver?
Om ni hade reagerat, hur hade ni tagit upp det med honom utan att det verkar som att jag lägger ansvar på honom?
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Hur känner ni för era bonusbarn?
Draqnight

Äldre 24 Nov 12:08
#2

Återställ Anmäl

Nej, han känner sig inte utanför på nåt sätt, det vet jag.
Däremot tror jag mer på det där med egentid, helt klart, men detta gäller ju alla dagar under veckorna när han bor här också.
Han verkar ha väldigt svårt för att ta sonen till sig, kan man hjälpa honom på nåt sätt?
Vill ju verkligen leva tillsammans med den här mannen, och vill ju att allt ska funka.

Jag kräver inte att han ska älska sonen som sin egen eller nåt sånt, utan bara att han ägnar mer tid åt honom.
Men vill ju inte att han ska känna sig tvingad heller.
Sonen är ju jätteglad för honom.
Draqnight

Äldre 24 Nov 12:19
#5

Återställ Anmäl

trefyra skrev 2010-11-24 12:15:07 följande:
Min dotter hade just fyllt 3 när jag träffade min sambo. Vi flyttade ihop efter 2-3 månader (ett år sedan nu)
Till en början var det nog mest prata de gjorde, leka lite om hon tillät det, hon var lite avvaktande till en början, förstås. När vi bott ihop ca ett halvår var han "barnvakt" för första gången, i någon timme under dagtid. Då gjorde de ofta nåt kul tillsammans, bakade chokladbollar eller gick till lekparken t.ex.
Efterhand tror jag att de både fått starkare band, eller vad man ska säga, till varandra. Han får hjälpa till på toa, borsta tänder, läsa bok på kvällarna och sånt som jag alltid gjort tidigare. Han blir ju aldrig någon pappa för henne, men hon räknar honom till familjen nu!

Tycker du kan ta upp det med honom, utan att lägga nåt ansvar utan bara fråga lite hur han tänker kring sonen. Det är ju ganska nytt än. Det kan ju vara så att han inte vill tränga sig på, låta er få vara ensamma. Eller att han vill få lite tid för sig själv, det är ju en ny situation för honom! Men istället för att spekulera, fråga honom! Och framför allt, låt det ta den tid som behövs, både för sonens och mannens skull..

Lycka till!
Tack så mycket för ditt inlägg!

Skönt att veta att det blev bättre mellan din dotter o din sambo, det är kanske bara det som behövs här också, tid.
Som sagt, det är en helt ny situation för honom, han är väldigt glad för barn, men inte van vid dom.
Och jag vet att han tycker om sonen väldigt mycket, det har han sagt.
Men han är väl lite bortkommen bara kanske.

Jag ska prata med honom och säga så som du skrev: fråga hur han tänker kring sonen.
Och du har rätt, det är aldrig bra att spekulera, man blir bara nojjig

Tack igen för ditt inlägg, det gav mig lite perspektiv på saken!
Draqnight

Äldre 24 Nov 12:22
#6

Återställ Anmäl

TessaS skrev 2010-11-24 12:19:43 följande:
Ni har varit ihop i tre månader och jag tror det tar längre tid än så att hitta sin plats i en ny familj. När ni dessutom inte bor ihop så är det ju ännu svårare. Jag kände så också i början, även om jag inte kände mig utanför eller bortputtad.
Dessutom, har man inte barn sedan innan så är det inte helt lätt att direkt ta sig an ett barn så. Det har inte med barnets beteende eller man inte tycker om det att göra. Är man inte van vid det extra "strul" det är med ett barn så är det skönt med egentid.

Jag tror att om du bara ger det tid, kanske föreslår gemensamma aktiviteter nån gång så kommer det att lösa sig. Om inte annat så bör ni ju ha pratat igenom det innan ni flyttar ihop. Bara man håller uppe kommunikationen så brukar det mesta ordna sig
Lycka till!
Du har helt rätt!
Tänker jag efter så hade väl jag med känt att det var lite konstigt att hoppa in i en familj sådär.
Och det där "strulet", det är nog inte så lätt att vänja sig vid när man bara haft det lugnt o skönt innan.
Men ska prata med honom om detta, så alla korten är på bordet innan vi blir sambos

Tack för ditt svar!
Draqnight

Äldre 16 Feb 08:50
#14

Återställ Anmäl

Tack för alla svar

Läget här hemma har ju förändrats väldigt mycket sen jag skrev inlägget.
Nu har mannen vant sig mer, och vi bor ihop på heltid, och allt är kanon!
Han tar hand om sonen lika mycket som jag gör i princip, och dom är jätteglada för varandra.

Världens bästa bonuspappa har han blivit, han har verkligen växt in i rollen
Och med glädje, för han älskar att spendera tid med oss.

Så när vi får gemensamma små knoddar, så vet jag att han kommer bli världens bästa pappa!

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Hur känner ni för era bonusbarn?

Hur känner ni för era bonusbarn?

INNEHÅLL