Hemutredning nov 2010
Hej!
Ska börja med hemutredning på torsdag, känner mig nervös, orolig, pirrig, förväntansfull, ja alla känslor och lite till....
Någon annan där ute i samma situation? Erfarenheter? Tips?
Hej!
Ska börja med hemutredning på torsdag, känner mig nervös, orolig, pirrig, förväntansfull, ja alla känslor och lite till....
Någon annan där ute i samma situation? Erfarenheter? Tips?
Hoppar också in i tråden, då vi är i slutfasen av vår medgivandeutredning!
På grund av en tidigare svår sjukdom behöver jag lämna in ett specialistläkarintyg till utredaren. Jag tror det är likadant om man lider av högt BMI, att man kan behöva ett specialistläkarintyg som visar att man har hälsan och orken att klara av adoptivföräldrskapet.
Vi har haft två träffar inom utredningen hittills och nästa vecka väntar djupintervjuerna samt hembesöket. Hittills måste jag säga att frågorna vi fått inte har varit så mycket att fasa för som jag kanske hade trott innan.
Jag går i terapi, bl a för att på bästa vis förbereda ett framtid föräldaskap, och de frågor jag får i terapin är djuplodande på ett helt annat sätt än de frågor som vi fått från vår utredare.
Vet egentligen inte vilka frågor som skulle kännas integritetskränkande att svara på. Är mer eller mindre beredd på att bli vänd ut och in, och efter alla gånger man legat i en gynstol t ex så är det inte så mycket som känns pinsamt. Maken och jag har försökt förbereda oss och prata igenom de områden vi förvänar oss att det kommer frågor om.
Jag var tidigare väldigt rädd att bli "utdömd" men känner att nu när vi ändå kommit såhär långt, och vår utredare antytt att vi kan komma att bli godkända, känns det hela mer spännande än jobbigt. Vi har dessutom vi det här laget fått ihop nästan alla intyg och brev som ska lämnas in.
Det finns förstås fortfarande många hinder som kan uppstå i vår adoptionsprocess, men nånstans måste man få luta sig tillbaka lite och vara nöjd de perioder då det flyter på bra, för att orka med.
Jag bloggar om vår process också om någon vill läsa.
Grace O: Jag blir varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg! Har också haft en svår sjukdom som har gett mig berg och dalbanor i livet och är livrädd för att det ska påverka oss i vår utredning. Att läsa att du har varit rädd för att bli utdömd (vilket min stora rädsla är) till att du nu känner att det är spännande ger hopp!!!
Idag var vi på vårt första möte och det kändes jättebra! Kändes som både min man och jag fick bra kontakt med utredarna. Och de verkade inte lika "farliga" som jag hade målat upp inom mig.... Nu gäller det att fortsätta hålla tummarna för oss och för er alla andra i adoptionsprocessernas värld!
Hej,
Jag väntar på att bli kontaktad av en socialsekreterare för hemutredning. Läste i tråden att någon fått frågor kring sitt sexliv, är det normalt att dom tar upp det och vad har det med adoption att göra?
Angående sexfrågor; jag kan tänka mig att det är just relationen de vill förhöra sig om, och då ingår ju sexlivet. Så det är nog en liten del utav alla andra "intima" frågor de kommer att ställa under utredningen. Sen tror jag det beror helt på vilken kommun/utredare som ställer frågor också, det verkar iallafall så när man läser de andras inlägg i tråden. Vi har bara varit på första mötet (igår), nästa vecka ska vi prata om parförhållandet, så då får vi se vad det dyker upp för frågor och hur de ställs.....
Apropå sexliv, de vill nog mest bara veta om man har ett sexliv eller ej. Vad som är ett bra sexliv är ju relativt. Det är nog inte så att man ska leva upp till någon "standardmodell" om två gånger i veckan. Sexlivet är EN del av relationen och allt ska bedömas i en helhet vad gäller relationens stabilitet.
Har man genomgått lång barnlöshet och olika behandlingar är det ju ganska konstigt om sexlivet inte är påverkat alls.