Ser ofta trådar där det gnälls över bonusbarnen, hur jobbiga de är etc. Tänkte jag skulle vända på det. Fråga dig själv hur bra du är. Är du en bra bonusförälder eller inte? Vad tänker du?
Det är inte meningen att detta ska bli en tråd där vi klagar på barnen utan det här är en tråd om oss vuxna, oss bonusföräldrar.
Jag tror det. Vi har bott ihop varannan vecka i tio år och kan snacka om det mesta, skratta ihop och har respekt för varandra. Bonusbarnen är 16 o 14 år. De är fina och självständiga ungdomar.
Jag svarar för min sambo: Ja, han är världens bästa!
(och inte har han issues med att jag har en nära vänskapsrelation med mitt ex heller, tvärtom - han tycker det är BRA!)
Jag svarar ibland. Ibland tappar jag ju tålamodet. För det mesta är jag dock den bästa, ställer allt som ofta upp för mina kids, handlar mer än gärna kläder och skor till dem, hittar på aktiviteter etc. etc.
Skulle sambon svara hade han kryssat, Ja, den bästa. Jag är dock mer självkritisk än honom 
Svarade inte eftersom det fanns ett "tyvärr" med på nej men nej, det är jag inte eftersom jag inte förstår mig på begreppet.
Ett barn kommer till vårat hem varannan vecka som är min sambos, förstår inte varför jag ska kallas någonting+förälder för det.
Jag är min sambos sambo och jag är förälder till våra gemensamma barn, inget konstigt med det tycker jag.
Hade barnet varit hos oss heltid hade jag däremot intagit mer en "föräldraroll" men dock fortfarande inte viljat bli kallad för någonting+förälder för det.
Jag tror det. Jag älskar bonusen och han säger att han älskar mig. Jag sätter oftast hans behov framför mitt eget och min vardag genomsyras av vad som är bäst för honom i längden.
Jag hoppas att jag är det. Min sambo är den bästa mot mina barn iaf. Sen måste man ju tänka att bonusbarnen har inte valt att få ngn ny i sina liv. Det är vi som förälder som är vuxna barnen är barn och har ingen skyldighet att vara dig som bonusförälder till lags. Tycker barnen om dig är det ju bara att suga åt sig. Jag har ju valt en man med barn lika som han har valt en kvinna med barn, visste jag att jag har svårt att ta mig an andras barn så skulle jag skaffat ngn utan barn..
Ibland men utan "när jag känner för det". Ibland när jag orkar, när inte att vara bonusförälder blir för nedtyngande av allting runtomkring som kan vara extremt jobbigt blir för mycket.
Jag skulle vara en bra bonusförälder oftare om samarbetet föräldrarna emellan fungerade, och om min man inte drabbades av dåligt samvete och kände sig vilsen i sin föräldraroll till sitt barn som bara är här på halvtid.
Jag skulle definitivt vara en mycket bättre bonusförälder (och förälder) om inte min mans ex tog så extremt mycket energi ifrån mig genom att lägga sig i vårt liv, lägga dåligt samvete på min man och tala om vilken pissig pappa han är o.s.v.
Allt skulle vara lättare om bonusbarnet var som ett av de andra barnen, om jag kände att jag både kunde vara tillmötesgående och uppmuntrande OCH ställa krav och våga säga ifrån. Det är väldigt svårt att leva tillsammans med ett barn (numer tonåring) som i tio års tid levt med två föräldrar som varit så otroligt tyngda av sin separation att de aldrig vågat ställa krav på sitt barn, aldrig säga ifrån, alltid låta barnet vara medelpunkten i deras liv och alltid få som hon vill, för "annars kanske hon blir ledsen".
Det är svårt att komma in som en utomstående och inse att man bara måste "köpa läget" och låta uppfostran, krav och konsekvenser (eller bristen på detta rättare sagt) vara föräldrarnas ansvar, när man ser att deras sätt har skapat en extremt osjälvständig, osäker tonåring som inte vågar säga till sina föräldrar hur hon känner, vad hon tycker etc, utan bara det de vill höra. Att aldrig ta en konflikt med barnet har gjort henne till den konflikträddaste jag träffat, hon blir helt ifrån sig när någon visar en minignutta irritation på henne, och blir hon tillsagd för något så vill hon hem till mamma. Skitjobbigt faktiskt, och det måste vara jäkligt jobbigt för henne också att inte kunna stå upp för sig själv, våga säga ifrån eller "bråka" eller ha några som helst verktyg för att kunna hantera verkligheten.
Så ett långt svar på en kort fråga, men för mig handlar det inte om att jag är en bra bonusförälder när jag känner för det, utan jag är bra när de omkring mig gör det enkelt för mig att vara bonusförälder. När det är för mycket strul, tjafs och bråk, vilket tyvärr är allt för ofta, så orkar jag inte engagera mig utan då lämnar jag allting till pappan som är förälder.