Är du en bra bonusförälder?

Svarade inte eftersom det fanns ett "tyvärr" med på nej men nej, det är jag inte eftersom jag inte förstår mig på begreppet.
Ett barn kommer till vårat hem varannan vecka som är min sambos, förstår inte varför jag ska kallas någonting+förälder för det.
Jag är min sambos sambo och jag är förälder till våra gemensamma barn, inget konstigt med det tycker jag.
Hade barnet varit hos oss heltid hade jag däremot intagit mer en "föräldraroll" men dock fortfarande inte viljat bli kallad för någonting+förälder för det.

Hade jag börjat uppfostra (behandla alltså, eftersom det är för uppfostran jag behandlar mina barn) det barnet som jag uppfostrar mina så hade det blivit ramaskri från ungen så det tror jag inte att han vill.
Någon som ställer krav på honom och genomför det som sägs... oj, obehagliga tanke för honom
Det hade blivit en hel del buhu-samtal till lilla mamsen och en hel del gnäll från min sambos sida.
Det är ju synd om stackars stackars barnet, man kan ju inte kräva att en 11åring ska tänka själv någon gång utan lägga allt ansvar på alla andra.

Så nej, för att behålla ett någorlunda lugn i hemmet då han vistas innanför min dörr så kommer jag inte behandla honom som mina egna barn, DET är något jag lärt mig. 

Men du vill att jag ska behandla barnen lika, var det inte det du skrev?
Du nämnde ingenting om ålder. 

Lärde känna honom när han var nyss fyllda 5 och inte ens då var det populärt att blanda sig in i föräldrarnas upplägg, jag var bara en pereferifigur som barnet skulle tycka vara kul.
Tjoho.
Inte för att jag suktade efter ansvar men lite inflytande hade inte varit dumt när jag kunde räkna ut med lilltån hur det skulle bli.
De hade precis separerat och inte ens föräldrarna visste hur de skulle bete sig så det blev det gamla vanliga "stackars lilla barn med separerade föräldrar" från allas sida och föräldrarna försökte kompensera eller vad folk än kallar det genom att vara så glada och goa och snuttiga och kärleksfulla och positiva och tröstande och gullande och kramande och hjälpsamma att de glömde en rätt viktig sak: att även det barnet kommer växa upp och lär sig som andra dvs hur folk gör och inte som de säger.
Är man van att världen endast kretsar runt en och man inte behöver stå till svars för mindre bra handlingar och att alla ska anpassa sig efter hur man själv vill ha det utan att överhuvudtaget tänka på att det finns andra individer ja då kan det bara bli pannkaka anser jag.
Och det blev det.
Big time. 
Och då talar vi bara om uppfostran, att jag och hans personlighet dessutom kolliderar fullständigt gör inte saken lättare och det är en större del än uppfostran.

Jag vet inte hur jag skulle kunna behandla dem lika, ska jag börja uppfostra deras barn som jag uppfostrar mina och sambons barn eller ska jag helt sluta uppfostra våra gemensamma barn för en bra framtid och bara tänka på att anpassa hela världen efter dem här och nu och inte ta en enda fight med dem utan bara säga ja och tack till allt de vill eller hur tänker du?