Bottis

Äldre 23 Nov 22:07

35 svar

Är du en bra bonusförälder?

Ser ofta trådar där det gnälls över bonusbarnen, hur jobbiga de är etc. Tänkte jag skulle vända på det. Fråga dig själv hur bra du är. Är du en bra bonusförälder eller inte? Vad tänker du?

Det är inte meningen att detta ska bli en tråd där vi klagar på barnen utan det här är en tråd om oss vuxna, oss bonusföräldrar.

Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.

TessaS

Äldre 29 Nov 11:35

#11

Min mans barn var 9 och 13 när vi träffades så de var för stora för att jag skulle anta en "föräldrar"-nånting... Jag är en ansvarstagande vuxen i familjen.
Alla föräldrar-beslut tas av just föräldrarna och föräldraransvaret ligger på föräldrarna. Jag är en bonusvuxen i deras liv. Bra att prata med när det är sånt man inte vill prata med sina föräldrar om, inte lika bra på att planera deras vardag som deras föräldrar är.

Men... vi har skitkul ihop. Barnen gillar mig och trivs här hos oss... Så mitt svar får nog bli:

Nej, jag är inte en bra bonusförälder, däremot är jag en jävligt bra "Tessa" till min mans barn.

ptq

Äldre 29 Nov 11:36

#12

AnnanAnna skrev 2010-11-29 11:23:26 följande:

Ibland men utan "när jag känner för det". Ibland när jag orkar, när inte att vara bonusförälder blir för nedtyngande av allting runtomkring som kan vara extremt jobbigt blir för mycket.
Jag skulle vara en bra bonusförälder oftare om samarbetet föräldrarna emellan fungerade, och om min man inte drabbades av dåligt samvete och kände sig vilsen i sin föräldraroll till sitt barn som bara är här på halvtid.
Jag skulle definitivt vara en mycket bättre bonusförälder (och förälder) om inte min mans ex tog så extremt mycket energi ifrån mig genom att lägga sig i vårt liv, lägga dåligt samvete på min man och tala om vilken pissig pappa han är o.s.v.

Allt skulle vara lättare om bonusbarnet var som ett av de andra barnen, om jag kände att jag både kunde vara tillmötesgående och uppmuntrande OCH ställa krav och våga säga ifrån. Det är väldigt svårt att leva tillsammans med ett barn (numer tonåring) som i tio års tid levt med två föräldrar som varit så otroligt tyngda av sin separation att de aldrig vågat ställa krav på sitt barn, aldrig säga ifrån, alltid låta barnet vara medelpunkten i deras liv och alltid få som hon vill, för "annars kanske hon blir ledsen".

Det är svårt att komma in som en utomstående och inse att man bara måste "köpa läget" och låta uppfostran, krav och konsekvenser (eller bristen på detta rättare sagt) vara föräldrarnas ansvar, när man ser att deras sätt har skapat en extremt osjälvständig, osäker tonåring som inte vågar säga till sina föräldrar hur hon känner, vad hon tycker etc, utan bara det de vill höra. Att aldrig ta en konflikt med barnet har gjort henne till den konflikträddaste jag träffat, hon blir helt ifrån sig när någon visar en minignutta irritation på henne, och blir hon tillsagd för något så vill hon hem till mamma. Skitjobbigt faktiskt, och det måste vara jäkligt jobbigt för henne också att inte kunna stå upp för sig själv, våga säga ifrån eller "bråka" eller ha några som helst verktyg för att kunna hantera verkligheten.

Så ett långt svar på en kort fråga, men för mig handlar det inte om att jag är en bra bonusförälder när jag känner för det, utan jag är bra när de omkring mig gör det enkelt för mig att vara bonusförälder. När det är för mycket strul, tjafs och bråk, vilket tyvärr är allt för ofta, så orkar jag inte engagera mig utan då lämnar jag allting till pappan som är förälder.

Det lät vettigt ända till sista tre raderna. Varför inte finnas där för tonåringen om nu föräldrarna är så nerstämda av seperationen. Om föräldrarna tycker det är jobbigt hur ska då inte barnet tycka att det är.
Man kan inte skylla på andra utan man måste vara vuxen och ta sitt ansvar gentemot det barn man valt att vara tillsammans med.
Jag är i tvist med mitt ex. Min sambo och hans ex pratar knappt. Men ska jag vara sur på barnen?? nej mer kvinna än så är jag, jag har en 13åring boende hos oss som är i värsta trotsen, men jag har alltid funnits där och när hon sagt -Jag hatar dig, så har jag sagt -Jag älskar dig. Nu har vi bästa kontakten och hon blir starkare och mer självsäker för varje dag. Som sagt barnen har inte valt mig i deras liv.

2underbara

Äldre 29 Nov 16:36

#13

ptq skrev 2010-11-29 11:36:55 följande:

Det lät vettigt ända till sista tre raderna. Varför inte finnas där för tonåringen om nu föräldrarna är så nerstämda av seperationen. Om föräldrarna tycker det är jobbigt hur ska då inte barnet tycka att det är.
Man kan inte skylla på andra utan man måste vara vuxen och ta sitt ansvar gentemot det barn man valt att vara tillsammans med.
Jag är i tvist med mitt ex. Min sambo och hans ex pratar knappt. Men ska jag vara sur på barnen?? nej mer kvinna än så är jag, jag har en 13åring boende hos oss som är i värsta trotsen, men jag har alltid funnits där och när hon sagt -Jag hatar dig, så har jag sagt -Jag älskar dig. Nu har vi bästa kontakten och hon blir starkare och mer självsäker för varje dag. Som sagt barnen har inte valt mig i deras liv.

Det där lät inte vettigt ens från början.

Hur kan du lägga ansvar på en bonusförälder?

Vara vuxen och ta sitt ansvar gäller först och främst föräldrarna för att inte vara krass att säga att faktiskt allt ansvar vilar på föräldrarna.

Det är föräldrarna som separerat, har de problem med det problem de skapat får de lösa sitt problem.
Om någon däremot VILL få deras barn att må bra om de inte själva är vuxna nog att klara av det är en annan sak men det ska vara helt frivilligt.

Man är inte "mer kvinna" för att man tar hand om andras skit, ursäkta uttrycket.

Jag tycker nästan du ska be om ursäkt till annan Anna, hon är en skitbra bonusförälder med båda benen i backen, är sund och har bra värderingar så att ställa ännu mer krav på henne är lite utav ett påhopp anser jag.

Hon kunde lika gärna vara som jag, jag lyfter inte ett finger i onödan för min sambos barn, han har redan två föräldrar, precis som mina och sambons barn, jag ser inte anledningen att jag ska leka nanny eller taxichaufför.

2underbara

Äldre 29 Nov 16:39

#14

Linda1976 skrev 2010-11-29 10:37:28 följande:

Det beror ju på vid vilken ålder man "får" dem också.

Men du vill att jag ska behandla barnen lika, var det inte det du skrev?
Du nämnde ingenting om ålder.

ptq

Äldre 29 Nov 17:42

#15

Jag anser att alla vuxna har ett ansvar för barn som far illa. Inte vill jag att min sambo ska behandla mina barn på något annat sätt än hur han behandlar sina barn. Påhopp?? Hon får väl tycka vad hon vill, lika som jag får. Men man tänker nog på ett annat sätt om man har bonusar åt båda hållen.

Linda1976

Äldre 29 Nov 18:49

#16

2underbara skrev 2010-11-29 16:39:25 följande:

Men du vill att jag ska behandla barnen lika, var det inte det du skrev?
Du nämnde ingenting om ålder.

Ja, är man en familj, så är det självklart för mig att man behandlar de barn som finns i familjen lika. Däremot har jag lättare för att förstå att det INTE är så, om man "får" bonusbarnet när det är lite större- säg över 7-8 år.

Min smak är mycket enkel - jag nöjer mig bara med det bästa.

2underbara

Äldre 29 Nov 20:23

#17

Linda1976 skrev 2010-11-29 18:49:11 följande:

Ja, är man en familj, så är det självklart för mig att man behandlar de barn som finns i familjen lika. Däremot har jag lättare för att förstå att det INTE är så, om man "får" bonusbarnet när det är lite större- säg över 7-8 år.

Lärde känna honom när han var nyss fyllda 5 och inte ens då var det populärt att blanda sig in i föräldrarnas upplägg, jag var bara en pereferifigur som barnet skulle tycka vara kul.
Tjoho.
Inte för att jag suktade efter ansvar men lite inflytande hade inte varit dumt när jag kunde räkna ut med lilltån hur det skulle bli.
De hade precis separerat och inte ens föräldrarna visste hur de skulle bete sig så det blev det gamla vanliga "stackars lilla barn med separerade föräldrar" från allas sida och föräldrarna försökte kompensera eller vad folk än kallar det genom att vara så glada och goa och snuttiga och kärleksfulla och positiva och tröstande och gullande och kramande och hjälpsamma att de glömde en rätt viktig sak: att även det barnet kommer växa upp och lär sig som andra dvs hur folk gör och inte som de säger.
Är man van att världen endast kretsar runt en och man inte behöver stå till svars för mindre bra handlingar och att alla ska anpassa sig efter hur man själv vill ha det utan att överhuvudtaget tänka på att det finns andra individer ja då kan det bara bli pannkaka anser jag.
Och det blev det.
Big time.
Och då talar vi bara om uppfostran, att jag och hans personlighet dessutom kolliderar fullständigt gör inte saken lättare och det är en större del än uppfostran.

Jag vet inte hur jag skulle kunna behandla dem lika, ska jag börja uppfostra deras barn som jag uppfostrar mina och sambons barn eller ska jag helt sluta uppfostra våra gemensamma barn för en bra framtid och bara tänka på att anpassa hela världen efter dem här och nu och inte ta en enda fight med dem utan bara säga ja och tack till allt de vill eller hur tänker du?

LillTussa

Äldre 29 Nov 20:30

#18

Japp, och mest för att jag har en sambo som älskar sina barn och tar hand om dem! Det var bara att ta paketet eller skita i det. Inga halv-blessyrer här inte! Han gjorde ganska klart först att han hade barn, hon gick först, han sökte inte en "ny mamma" men däremot en trygg vuxen som tog henne för den hon är. Och jag köpte det.
Och vi har en jättefin relation idag och jag önskar inte ett liv utan henne! Vi har en egen relation, inte som mor-dotter, utan helt annars och helt unik för oss 2. För jag är inte hennes mamma och heller inte hennes pappa, jag är hennes alldeles egna "Maria". Och det är skönt!

Men vi har en god relation med hennes mamma också (vi umgås till vardags som kompisar). Tror det gör mycket!

2underbara

Äldre 29 Nov 20:32

#19

ptq skrev 2010-11-29 17:42:45 följande:

Jag anser att alla vuxna har ett ansvar för barn som far illa. Inte vill jag att min sambo ska behandla mina barn på något annat sätt än hur han behandlar sina barn. Påhopp?? Hon får väl tycka vad hon vill, lika som jag får. Men man tänker nog på ett annat sätt om man har bonusar åt båda hållen.

Om han uppfostrade sina barn helt annorlunda än du tycker att uppfostran skall göras så hade du haft innvändningar, det är jag rätt övertygad om.

Men så som du skriver verkar det som ni tycker rätt lika om hur man ska uppfostra barn och då finns inget problem så då förstår jag att du tycker som du tycker.
Och det fungerar bra, sålänge ni tycker lika.

Men om din sambo tycker att det är klockan 20.00 som gäller för tonårsbarnen att komma hem på helgerna och att de ska gå upp klockan 07.00 för att "ta hand om dagen" vare sig de vill eller inte, eller om det skulle vara tvärtom att det inte fanns några tider överhuvudtaget och de inte ens behöver tänka på att komma hem på helgerna bara de kommer i tid till skolan kl.08 på måndagen, hade du fortfarande tyckt att han skulle sätta ribban där för dina barn även om du inte håller med att det kanske låter som en jättetoppenidé någon utav dem...

Nej, jag tror inte att du hade tyckt att han skulle behandla barnen likadant där, du hade troligen känt att du är faktiskt den som sätter riktlinjerna för vad som ska göras och inte, inte han.

Har jag fel?

Linda1976

Äldre 29 Nov 21:43

#20

2underbara skrev 2010-11-29 20:23:15 följande:

Lärde känna honom när han var nyss fyllda 5 och inte ens då var det populärt att blanda sig in i föräldrarnas upplägg, jag var bara en pereferifigur som barnet skulle tycka vara kul.
Tjoho.
Inte för att jag suktade efter ansvar men lite inflytande hade inte varit dumt när jag kunde räkna ut med lilltån hur det skulle bli.
De hade precis separerat och inte ens föräldrarna visste hur de skulle bete sig så det blev det gamla vanliga "stackars lilla barn med separerade föräldrar" från allas sida och föräldrarna försökte kompensera eller vad folk än kallar det genom att vara så glada och goa och snuttiga och kärleksfulla och positiva och tröstande och gullande och kramande och hjälpsamma att de glömde en rätt viktig sak: att även det barnet kommer växa upp och lär sig som andra dvs hur folk gör och inte som de säger.
Är man van att världen endast kretsar runt en och man inte behöver stå till svars för mindre bra handlingar och att alla ska anpassa sig efter hur man själv vill ha det utan att överhuvudtaget tänka på att det finns andra individer ja då kan det bara bli pannkaka anser jag.
Och det blev det.
Big time.
Och då talar vi bara om uppfostran, att jag och hans personlighet dessutom kolliderar fullständigt gör inte saken lättare och det är en större del än uppfostran.

Jag vet inte hur jag skulle kunna behandla dem lika, ska jag börja uppfostra deras barn som jag uppfostrar mina och sambons barn eller ska jag helt sluta uppfostra våra gemensamma barn för en bra framtid och bara tänka på att anpassa hela världen efter dem här och nu och inte ta en enda fight med dem utan bara säga ja och tack till allt de vill eller hur tänker du?

Det låter inte som de bästa förutsättningarna... det håller jag med dig om. Självklart ska man uppfostra sina barn genom att sätta gränser, ta "fajter" och lära dem ta ansvar. Att gulla runt för att det är "synd om" skilsmässobarn är nog fan det sämsta man kan göra. Det är inte "synd om".

Jag kanske är lyckligt lottad, för jag och min exman är superöverens - nyss satt vi mitt köksbord och planerade inför julen, så att vi är nöjda. Inte ens en höjd röst. Under tiden gjorde dottern volter ihop med min sambo. Vi är ansvarstagande vuxna, som ser till dotterns bästa. Mitt ex är glad att min sambo är en trygg extra vuxen i dotterns liv. Sen om man vill kalla de bonusförälder eller vad som kvittar. Det är vad man gör som är det intressanta.

Tyvärr är många vuxna nyskilda så upptagna i sitt eget ältande och självömkan, att det "rub off" på barnen, BARNEN tycker inte så synd om sig, om inte de vuxna gör det. Man gör det bästa man kan utifrån de förutsättningar man har - tyvärr tänker inte alla så. Det FINNS lyckade separationer.

Min smak är mycket enkel - jag nöjer mig bara med det bästa.

Är du en bra bonusförälder?

INNEHÅLL