Är du en bra bonusförälder?

Ibland men utan "när jag känner för det". Ibland när jag orkar, när inte att vara bonusförälder blir för nedtyngande av allting runtomkring som kan vara extremt jobbigt blir för mycket.
Jag skulle vara en bra bonusförälder oftare om samarbetet föräldrarna emellan fungerade, och om min man inte drabbades av dåligt samvete och kände sig vilsen i sin föräldraroll till sitt barn som bara är här på halvtid.
Jag skulle definitivt vara en mycket bättre bonusförälder (och förälder) om inte min mans ex tog så extremt mycket energi ifrån mig genom att lägga sig i vårt liv, lägga dåligt samvete på min man och tala om vilken pissig pappa han är o.s.v.

Allt skulle vara lättare om bonusbarnet var som ett av de andra barnen, om jag kände att jag både kunde vara tillmötesgående och uppmuntrande OCH ställa krav och våga säga ifrån. Det är väldigt svårt att leva tillsammans med ett barn (numer tonåring) som i tio års tid levt med två föräldrar som varit så otroligt tyngda av sin separation att de aldrig vågat ställa krav på sitt barn, aldrig säga ifrån, alltid låta barnet vara medelpunkten i deras liv och alltid få som hon vill, för "annars kanske hon blir ledsen".

Det är svårt att komma in som en utomstående och inse att man bara måste "köpa läget" och låta uppfostran, krav och konsekvenser (eller bristen på detta rättare sagt) vara föräldrarnas ansvar, när man ser att deras sätt har skapat en extremt osjälvständig, osäker tonåring som inte vågar säga till sina föräldrar hur hon känner, vad hon tycker etc, utan bara det de vill höra. Att aldrig ta en konflikt med barnet har gjort henne till den konflikträddaste jag träffat, hon blir helt ifrån sig när någon visar en minignutta irritation på henne, och blir hon tillsagd för något så vill hon hem till mamma. Skitjobbigt faktiskt, och det måste vara jäkligt jobbigt för henne också att inte kunna stå upp för sig själv, våga säga ifrån eller "bråka" eller ha några som helst verktyg för att kunna hantera verkligheten.

Så ett långt svar på en kort fråga, men för mig handlar det inte om att jag är en bra bonusförälder när jag känner för det, utan jag är bra när de omkring mig gör det enkelt för mig att vara bonusförälder. När det är för mycket strul, tjafs och bråk, vilket tyvärr är allt för ofta, så orkar jag inte engagera mig utan då lämnar jag allting till pappan som är förälder.

Om han uppfostrade sina barn helt annorlunda än du tycker att uppfostran skall göras så hade du haft innvändningar, det är jag rätt övertygad om.

Men så som du skriver verkar det som ni tycker rätt lika om hur man ska uppfostra barn och då finns inget problem så då förstår jag att du tycker som du tycker.
Och det fungerar bra, sålänge ni tycker lika.

Men om din sambo tycker att det är klockan 20.00 som gäller för tonårsbarnen att komma hem på helgerna och att de ska gå upp klockan 07.00 för att "ta hand om dagen" vare sig de vill eller inte, eller om det skulle vara tvärtom att det inte fanns några tider överhuvudtaget och de inte ens behöver tänka på att komma hem på helgerna bara de kommer i tid till skolan kl.08 på måndagen, hade du fortfarande tyckt att han skulle sätta ribban där för dina barn även om du inte håller med att det kanske låter som en jättetoppenidé någon utav dem...

Nej, jag tror inte att du hade tyckt att han skulle behandla barnen likadant där, du hade troligen känt att du är faktiskt den som sätter riktlinjerna för vad som ska göras och inte, inte han.

Har jag fel? 

Ja och är båda överrens så är det ju inget problem, precis som jag skrev

Om ni inte varit det då, hur hade ni löst det då?
Hade du gått med på att han göra som han vill med sina barn ifall han inte tänkt ändra någonting och fortsatt som familj eller hade du tagit dina (era?) barn och dragit därifrån? 

Du skriver att tankesätt är att mår ni bra så mår barnen bra, men om ni har olika uppfattningar om vad det är som får er att må bra, hur skulle ni löst det?

Jag bara undrar eftersom min sits är annorlunda och erat är lite utav ett drömscenario för mig för HÄR är det skillnad på barn och barn, prio ett för sambon är det barn han hade sedan innan som dyker upp varannan vecka prio två är vårat äldsta gemensamma och prio tre är den yngsta gemensamma och för mig är båda mina (de gemensamma) barn de som jag låter mitt kretsa runt.

Klart vi har talat med varann, flera gånger, olika situationer men ändå glider det alltid tillbaka till "jag gör som jag vill och allt kretsar runt mitt första barn de gånger han är här" för sambon, det tar bara olika lång tid, ibland 2 veckor, ibland en halvtimme sedan är det tillbaka till: inga tider, ät vad du vill när du vill, ifrågasätt vuxna på ett nedlåtande sätt och gnäll så får du det du vill ha...