Är du en bra bonusförälder?

Svarade inte eftersom det fanns ett "tyvärr" med på nej men nej, det är jag inte eftersom jag inte förstår mig på begreppet.
Ett barn kommer till vårat hem varannan vecka som är min sambos, förstår inte varför jag ska kallas någonting+förälder för det.
Jag är min sambos sambo och jag är förälder till våra gemensamma barn, inget konstigt med det tycker jag.
Hade barnet varit hos oss heltid hade jag däremot intagit mer en "föräldraroll" men dock fortfarande inte viljat bli kallad för någonting+förälder för det.

Hade jag börjat uppfostra (behandla alltså, eftersom det är för uppfostran jag behandlar mina barn) det barnet som jag uppfostrar mina så hade det blivit ramaskri från ungen så det tror jag inte att han vill.
Någon som ställer krav på honom och genomför det som sägs... oj, obehagliga tanke för honom
Det hade blivit en hel del buhu-samtal till lilla mamsen och en hel del gnäll från min sambos sida.
Det är ju synd om stackars stackars barnet, man kan ju inte kräva att en 11åring ska tänka själv någon gång utan lägga allt ansvar på alla andra.

Så nej, för att behålla ett någorlunda lugn i hemmet då han vistas innanför min dörr så kommer jag inte behandla honom som mina egna barn, DET är något jag lärt mig. 

Det där lät inte vettigt ens från början.

Hur kan du lägga ansvar på en bonusförälder?

Vara vuxen och ta sitt ansvar gäller först och främst föräldrarna för att inte vara krass att säga att faktiskt allt ansvar vilar på föräldrarna.

Det är föräldrarna som separerat, har de problem med det problem de skapat får de lösa sitt problem. 
Om någon däremot VILL få deras barn att må bra om de inte själva är vuxna nog att klara av det är en annan sak men det ska vara helt frivilligt.

Man är inte "mer kvinna" för att man tar hand om andras skit, ursäkta uttrycket.

Jag tycker nästan du ska be om ursäkt till annan Anna, hon är en skitbra bonusförälder med båda benen i backen, är sund och har bra värderingar så att ställa ännu mer krav på henne är lite utav ett påhopp anser jag.

Hon kunde lika gärna vara som jag, jag lyfter inte ett finger i onödan för min sambos barn, han har redan två föräldrar, precis som mina och sambons barn, jag ser inte anledningen att jag ska leka nanny eller taxichaufför. 

Men du vill att jag ska behandla barnen lika, var det inte det du skrev?
Du nämnde ingenting om ålder. 

Lärde känna honom när han var nyss fyllda 5 och inte ens då var det populärt att blanda sig in i föräldrarnas upplägg, jag var bara en pereferifigur som barnet skulle tycka vara kul.
Tjoho.
Inte för att jag suktade efter ansvar men lite inflytande hade inte varit dumt när jag kunde räkna ut med lilltån hur det skulle bli.
De hade precis separerat och inte ens föräldrarna visste hur de skulle bete sig så det blev det gamla vanliga "stackars lilla barn med separerade föräldrar" från allas sida och föräldrarna försökte kompensera eller vad folk än kallar det genom att vara så glada och goa och snuttiga och kärleksfulla och positiva och tröstande och gullande och kramande och hjälpsamma att de glömde en rätt viktig sak: att även det barnet kommer växa upp och lär sig som andra dvs hur folk gör och inte som de säger.
Är man van att världen endast kretsar runt en och man inte behöver stå till svars för mindre bra handlingar och att alla ska anpassa sig efter hur man själv vill ha det utan att överhuvudtaget tänka på att det finns andra individer ja då kan det bara bli pannkaka anser jag.
Och det blev det.
Big time. 
Och då talar vi bara om uppfostran, att jag och hans personlighet dessutom kolliderar fullständigt gör inte saken lättare och det är en större del än uppfostran.

Jag vet inte hur jag skulle kunna behandla dem lika, ska jag börja uppfostra deras barn som jag uppfostrar mina och sambons barn eller ska jag helt sluta uppfostra våra gemensamma barn för en bra framtid och bara tänka på att anpassa hela världen efter dem här och nu och inte ta en enda fight med dem utan bara säga ja och tack till allt de vill eller hur tänker du? 

Om han uppfostrade sina barn helt annorlunda än du tycker att uppfostran skall göras så hade du haft innvändningar, det är jag rätt övertygad om.

Men så som du skriver verkar det som ni tycker rätt lika om hur man ska uppfostra barn och då finns inget problem så då förstår jag att du tycker som du tycker.
Och det fungerar bra, sålänge ni tycker lika.

Men om din sambo tycker att det är klockan 20.00 som gäller för tonårsbarnen att komma hem på helgerna och att de ska gå upp klockan 07.00 för att "ta hand om dagen" vare sig de vill eller inte, eller om det skulle vara tvärtom att det inte fanns några tider överhuvudtaget och de inte ens behöver tänka på att komma hem på helgerna bara de kommer i tid till skolan kl.08 på måndagen, hade du fortfarande tyckt att han skulle sätta ribban där för dina barn även om du inte håller med att det kanske låter som en jättetoppenidé någon utav dem...

Nej, jag tror inte att du hade tyckt att han skulle behandla barnen likadant där, du hade troligen känt att du är faktiskt den som sätter riktlinjerna för vad som ska göras och inte, inte han.

Har jag fel? 

Ja och är båda överrens så är det ju inget problem, precis som jag skrev

Om ni inte varit det då, hur hade ni löst det då?
Hade du gått med på att han göra som han vill med sina barn ifall han inte tänkt ändra någonting och fortsatt som familj eller hade du tagit dina (era?) barn och dragit därifrån? 

Du skriver att tankesätt är att mår ni bra så mår barnen bra, men om ni har olika uppfattningar om vad det är som får er att må bra, hur skulle ni löst det?

Jag bara undrar eftersom min sits är annorlunda och erat är lite utav ett drömscenario för mig för HÄR är det skillnad på barn och barn, prio ett för sambon är det barn han hade sedan innan som dyker upp varannan vecka prio två är vårat äldsta gemensamma och prio tre är den yngsta gemensamma och för mig är båda mina (de gemensamma) barn de som jag låter mitt kretsa runt.

Klart vi har talat med varann, flera gånger, olika situationer men ändå glider det alltid tillbaka till "jag gör som jag vill och allt kretsar runt mitt första barn de gånger han är här" för sambon, det tar bara olika lång tid, ibland 2 veckor, ibland en halvtimme sedan är det tillbaka till: inga tider, ät vad du vill när du vill, ifrågasätt vuxna på ett nedlåtande sätt och gnäll så får du det du vill ha...