Är du en bra bonusförälder?

Ibland men utan "när jag känner för det". Ibland när jag orkar, när inte att vara bonusförälder blir för nedtyngande av allting runtomkring som kan vara extremt jobbigt blir för mycket.
Jag skulle vara en bra bonusförälder oftare om samarbetet föräldrarna emellan fungerade, och om min man inte drabbades av dåligt samvete och kände sig vilsen i sin föräldraroll till sitt barn som bara är här på halvtid.
Jag skulle definitivt vara en mycket bättre bonusförälder (och förälder) om inte min mans ex tog så extremt mycket energi ifrån mig genom att lägga sig i vårt liv, lägga dåligt samvete på min man och tala om vilken pissig pappa han är o.s.v.

Allt skulle vara lättare om bonusbarnet var som ett av de andra barnen, om jag kände att jag både kunde vara tillmötesgående och uppmuntrande OCH ställa krav och våga säga ifrån. Det är väldigt svårt att leva tillsammans med ett barn (numer tonåring) som i tio års tid levt med två föräldrar som varit så otroligt tyngda av sin separation att de aldrig vågat ställa krav på sitt barn, aldrig säga ifrån, alltid låta barnet vara medelpunkten i deras liv och alltid få som hon vill, för "annars kanske hon blir ledsen".

Det är svårt att komma in som en utomstående och inse att man bara måste "köpa läget" och låta uppfostran, krav och konsekvenser (eller bristen på detta rättare sagt) vara föräldrarnas ansvar, när man ser att deras sätt har skapat en extremt osjälvständig, osäker tonåring som inte vågar säga till sina föräldrar hur hon känner, vad hon tycker etc, utan bara det de vill höra. Att aldrig ta en konflikt med barnet har gjort henne till den konflikträddaste jag träffat, hon blir helt ifrån sig när någon visar en minignutta irritation på henne, och blir hon tillsagd för något så vill hon hem till mamma. Skitjobbigt faktiskt, och det måste vara jäkligt jobbigt för henne också att inte kunna stå upp för sig själv, våga säga ifrån eller "bråka" eller ha några som helst verktyg för att kunna hantera verkligheten.

Så ett långt svar på en kort fråga, men för mig handlar det inte om att jag är en bra bonusförälder när jag känner för det, utan jag är bra när de omkring mig gör det enkelt för mig att vara bonusförälder. När det är för mycket strul, tjafs och bråk, vilket tyvärr är allt för ofta, så orkar jag inte engagera mig utan då lämnar jag allting till pappan som är förälder.

Tack för orden om mig, de kändes extra fina en sån här dag då det är lite extra tungt att vara partner till en man med ett barn sedan innan och meföljande ex Ärligt talat tror jag att du tolkar mitt svar, eller de tre sista raderna, som något annat än det jag menar. Jag går inte runt och "är sur på barnen", varken mina biologiska eller min mans, på pin kiv för att straffa dem. Föräldrarna är inte nedstämda av separationen nu, de separarade för 10 år sedan. Däremot så låter de sin egen prestige och sitt dåliga samvete styra över det som faktiskt är bäst för barnet, vilket gör att en massa konflikter uppstår och det tar oändligt mycket kraft och energi från alla. Kanske mest från mig som känner att jag påverkas av något jag inte kan styra över eller förändra.

Så det var dels en missuppfattning av vår situation från din sida och dels lite oklart skrivet av mig. Det jag menar är att jag inte orkar vara en bra extravuxen till min mans dotter då allting kring henne är laddat och konfliktfyllt, då känner jag att det är bättre att han tar större plats eftersom han är förälder och jag håller mig mer i bakgrunden.

Det är svårt att vara "förälder" på någon annans villkor, och då låter jag hellre bli. Vi uppfostrar inte våra gemensamma barn så ängsligt som hans barn blir uppfostrat, våra barn har tydliga regler och de är medvetna om att man inte alltid får som man vill, att det finns gränser och om man passerar dem så innebär det konsekvenser. Jag känner mig trygg med detta och är därför en ganska bra förälder till dem, jag vågar vara hård och är inte rädd för att det ska bli ett två veckor långt bråk med någon utomstående om jag eller min man ställer krav på dem.
När det gäller min mans dotter så är det tvärtom och det är det jag menar ibland gör det så oändligt jobbigt och som gör att jag ofta hellre tar ett steg tillbaka.

Ja, tonåringen tycker att livet är rätt jobbigt. Hon vågar inte vara sig själv med sina föräldrar för hon är konstant orolig för att såra någon av dem. Med mig vågar hon vara sig själv lite mer och ventilera några få av de här sakerna. Men det är inte JAG som ska ändra mig för att det här ska bli bättre, det är faktiskt hennes föräldrar. Det är de som har ett livslångt band till henne, det är dem hon ska känna sig 100 % trygg och kunna vara öppen med. Det är ju toppen om det är så med mig med, men jag tycker ändå att hennes föräldrar ska ha den största platsen i hennes liv. Jag kan finnas där som stöd, men då får hennes föräldrar faktiskt ge mig stöd också. När de ger mig skitdåliga förutsättningar för att orka den extra ansvarsbiten som det innebär att leva med ett barn som inte är ens eget, när det ställs orimliga krav och när det barnets mamma beter sig illa mot mina barn, ja då är det inte lätt att stå där med öppna armar och vara förlåtande och storsint utan lättare att backa undan och låta det vara och koncentrera mig på mina barn.