30+ med första barnet 1-3 år, del 13

Det räcker egentligen inte med att beskriva kvällens läggning, som egentligen var lyckad i förstaläget, jag behöver backa bandet ett par steg till.

Vi har läst saga och tagit välling i vårt sovrum därför att vi saknat en bra läslampa i hennes rum. Vi hade lätt kunnat köpa en men vi har tyckt att det har funkat bra att efter läsning gå in till hennes rum som ligger vägg i vägg med vårt.

Först la vi S i hennes spjälsäng. Vi fick hålla en eller båda händerna på henne för att hon skulle ligga stilla och somna efter mycket om och men. Hon har mycket svårt att komma till ro och armar, ben och munnen går på henne i ett. Tro f*n att ungen inte somnar. Så då helmadrasserade jag hennes spjälsäng så att hon inte kunde stoppa ut armar och ben. Det blev lugnare. En bra läggning tog 30 min, oftast uppåt 45 min men inte sällan 60. Några enstaka gånger 15 min.

Mr F tyckte det var mycket jobbigt att sitta med en eller båda armarna nere i spjälsängen eftersom vi inte har en sån som sidorna går att sänka på. Så här i efterhand hade det varit en klockren lösning för oss men vi har inte skaffat det. Lägg märker till att Mr F har både längre armar och större händer än vad jag har men tycker det är skitjobbigt att sitta hängd över kanten för att hålla i Stellas händer och ibland fötter. Hon kräver nämligen kroppskontakt. Kräver. Trust me, vi har testat utan och då kan det lätt ta två tre timmar hysteriskt gallskrik innan hon somnar av ren utmattning - det är inte värt det.

Så till slut började Mr F söva Stella i hennes stora 120-säng. Han låg bredvid henne och höll i hennes händer och fötter. Det har gått på 30-60 min men ställningen har varit bättre, tycker han. Jag har fortsatt att söva henne i spjälsängen  eftersom det tagit lika lång/kort tid. Jag har inte sett meningen med att ändra en rutinen som inte förbättrat slutresultatet eller processen. (Vi har gemensamt prioriterat "Somna inom rimlig tid" före "Somna själv".)

Nu har jag den senaste veckan anammat Mr Fs "somna i stora sängen" eftersom han säger att det funkar så väldigt bra. Han har sedan lyft över henne till spjälsängen utan problem, hon har sovit vidare. Vi har inte velat ha henne i stora sängen hela natten eftersom hon är så oberäknelig. Det har funkar bra och S har somnat på ca 30 min. Jag ändrar gärna läggningsrutinen om hon somnar snabbare och är lugnare, jag har inga problem med att bli överbevisad. Det jag stör mej på att brist på uthållighet från Mr Fs sida. Jag har även hört honom de sista kvällarna fråga Stella "Var vill du somna ikväll - stora sängen eller spjälsängen?" och uppenbarligen låtit S välja, vilket medfört att han fått flytta henne fram och tillbaka mellan de två sängplatserna har han också berättat. Jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag upplever att det nu funkar att lägga S i stora sängen och ligga bredvid själv. Jag har dock tänkt för mig själv att hans fråga till S känns onödig - varför överhuvudtaget ge henne ett val i den situationen?

Det som hände ikväll var att jag skulle göra som han sagt att lyfta över henne till spjälsängen själv när hon somnat efter 30 min, hittills har Mr F gjort det åt mej. Vilket så klart medförde att S vaknade och på två sekunder är tokvaken och gråtfärdig "MAMMA!!". Jag lägger en hand på henne och hon blir lugn ganska snabbt. Några minuter senare tar jag bort min hand och backar försiktigt ut ur rummet. När jag öppnat hennes rum är det så klart tvärljust ute i övre hallen - ungen vaknar "MAMMA!!". Jag blir skitsur och drar igen både toadörren och dörren till vårt sovrum för att minimera ljuset i hallen. Jag går in igen till S och lägger min hand på henne, hon kommer till ro efter några minuter. Eftersom jag i min ilska dragit igen även hennes dörr med en smäll sitter den som berget nästa gång jag ska smyga ut och självklart låter det ganska rejält när jag ska öppna den. Satans helvete jävla skit. Ungen vaknar igen med ett MAMMA!!.

Nu drar jag inte igen dörren utan stänger den bara utan att "stänga" den. Jag lyfter upp S ur den där jävla spjälsängen och gör som jag egentligen kände att det skulle varit från början - dvs så lite förändringar som möjligt - låt ungen sova där hon somnar!! Hon är så jäkla spattig och svårsövd att det är helt förkastligt att hålla på att flytta henne när hon väl somnat. Så nu lägger vi oss i stora sängen igen, hon somnar snabbt om, jag retirerar tystare ut ur rummet än vad ett spöke kan smyga. Det har gått 1½ h sen vi gick och la oss.

När jag sen kommer ner i vardagsrummet vill jag inte prata om läget eftersom jag är så upprörd och arg, det är bättre att prata i morgon när jag inte är i affekt. Mr F öppnar munnen och jag kan inte hålla mej utan levererar allt som jag hunnit tänka under kvällens läggning. Jag säger att jag hatar att lägga S, att starkt ogillar att Mr F ändrar läggningsrutinen efter eget behag och att jag vill att han bestämmer sig - hur ska vi göra?! Jag gör som han vill, jag gör som han bestämmer, men han måste bestämma sig, för jag varken kan eller vill hålla på att lyfta över S från ena sängen till den andra efter att hon somnat och jag tycker att det känns viktigt för Stellas del att vi gör på samma sätt.

Jag har själv insomningsproblem och vet hur jäkla viktigt det är med så få störningsmoment som möjligt och så likartad rutin som möjligt, minsta lilla störning sätter igång kugghjulen i huvudet och så kan det ta en timme eller två att somna. Tyvärr, tyvärr kan jag ju se min egen problematik som både litet barn och som vuxen hos Stella (min mamma har färggrant berättat om läggningarna av mig när jag var liten).

Mr F berättar då att han de senaste kvällarna sövt S i spjälsängen.

Jag vidhåller mitt krav - "Bestämt dej hur vi ska göra och jag gör så, mej kvittar hur, bara du bestämmer dej."

Mr F bestämmer då att vi monterar ner spjälsängen och hädanefter söver S i stora sängen och att hon därefter sover kvar där.

Tack, då gör vi så.

*******

Jag vill inte att inlägget ska framstå som att jag måste ha min vilja fram, det är inte det som är grejen, jag vill bara att vi ska göra likadant eftersom jag tror att det i längden blir bäst för S och för oss - vi vet alla vad som kommer att hända, vi vet vad vi kan förvänta oss, vi vet vad vi förväntar oss av varandra och det blir så få störningsmoment som möjligt. Vi har alltid kört gemensamma rutiner för D och har det på det flesta andra områden i vardagen och med barnen och de funkar bra - varför skulle vi inte kunna ha samma i den här situationen, speciellt när nattsömnen har varit Stellas stora problem från dag 1?!

Ni som följt min blogg sen S föddes vet att jag har varit knäckt av alldeles för lite och upphuggen nattsömn sen S föddes och det visade sig att hon typ inte somnade, vaknade lätt och somnade om först efter flera timmar. Sömn är ett mycket känsligt ämne i den här familjen sen S föddes.

Hurra, natten blev jättebra med våra mått mätta, så jag tror att stora sängen blir kanon fortsättningsvis.

Tack för input alla! Ikväll var det Mr F som la Stella och som tar natten med henne. Nattningen tog vanlig tid, ca en halvtimme men jag hörde henne inte under tiden vilket jag ofta gör när hon pratar eller gastar, så det kändes ändå helt okej.

PW - Jag instämmer i det du säger. Vi brukar också vara överens och göra samma sak/följa rutinen vi bestämt men inte i det här fallet tydligen, men som jag sa, sömn är känsligt i den här familjen och vi har nog bara undvikit ämnet så mycket det gått...

Asap - Avvänjningsperiod låter vettigt. Vi testade femminutersmetoden med S efter sommaren förra året men på tre veckor blev det aldrig bra. Första kvällen blev det ett par timmars skrik, andra kvällen 45 min, tredje kvällen 20-25 min och sedan aldrig kortare än det. Då ifrågasatte jag vad det var vi ville uppnå - att hon skulle somna själv eller att hon skulle somna snabbt. Vi kom fram till att vi ville att hon skulle somna snabbt och det gör hon nu om det landar på 30 min inkl lite läsning och vällling. Jag tror egentligen ingen av oss har något emot att ligga bredvid tills hon somnar, så gör vi redan med David, jag skulle personligen bara vilja ha en bättre känsla inför, vid och efter läggningen. Jag vill inte bara få ångest av att lägga mitt barn, jag vill ju att det ska vara lika mysigt som det är att lägga David, vilket helt klart är dagens bästa stund.

GHP - Rastlös var ordet...

Aigee - Jag tror också på strikt rutinföljning tills rutinen sitter och barnet i fråga uppskattar den braiga stämningen och känslan som det skapar. Vi pratade ikväll om att bli bättre på att  positivt förstärka Stellas braiga beteende vid läggningen och liksom berätta för henne hur skönt det är när det funkar och allt blir mysigt. Vår erfarenhet är att barnen verkligen gillar sån positiv förstärkning, vi glömmer bara bort att använda det ibland.

Mosing - Ingen fara! Japp, barn är olika, våra två är verkligen levande exempel på det när det gäller sovandet.

Snow - Ha ha, ja han fick helt klart ta lite skit igår.  Samtidigt tycker jag samma saker idag, men jag skulle nog ha valt lite andra ord att beskriva mina tankar med nu...

Stramalj - Tack på input! Absolut, du är helt inne på nåt. Jag funderar själv i de banorna och jag är medveten om att jag behöver en rutin att förhålla mig till och att Mr F är tydlig med det som funkar för honom.

Det jag inte uttryckt så tydligt mitt tidigare inlägg var att jag upplevde att min läggning av Stella påverkades negativt av förändringarna som Mr F gjorde. Han fick det lättare, men jag fick det svårare. Det känns inte heller rimligt. Jag upplevde att ju mer han frångick det vi tidigare bestämt, medan jag höll kvar vid det gamla, desto mer krånglade S när jag skulle lägga henne. Jag upplevde att bristen på samstämmighet från oss föräldrar ställde till det för Stella så att hon fick ännu svårare än vanligt att komma till ro, det fanns helt enkelt fler saker som hon kunde haka upp sig på.

I grunden har jag alltså inget problem med att vi gör olika Mr F och jag - om vi båda upplever att det funkar bra och att det funkar för Stella. Målet är som sagt att hon ska somna så fort som möjligt, oberoende av vem som lägger henne.

Men nu tyckte ju jag att det blev sämre för både Stella och mej. Alltså vill jag att vi återgår till att göra lika vid läggningen. Hur vi gör kvittar mig, bara vi gör lika så att iaf jag och Stella vet vad som kommer. Ur mitt perspektiv tycker jag att både jag själv och S har behov av en och samma rutin att följa eftersom vi påverkas negativt av hattandet - S för att hon blir okoncentrerad och jag för att nattningen tar för lång tid därför att S inte kommer till ro.

Jag vet att Mr F gärna är helt rutinbefriad eftersom det funkar för honom, han är uppvuxen i en familj med total avsaknad av planering och har därför inga problem med ad hoc-lösningar. För mej funkar inte det alls, även om jag absolut är impulsiv också, fast vid andra tillfällen. Jag gör också helst det som funkar, enklast möjligaste lösning, men jag vill att det ska vara en win-win-situation. Eller win-win-win i det här fallet eftersom det är tre parter iblandade.

Förutom att göra lika vill jag att Mr F ska kommunicera, berätta. Jag vill att han ska berätta hur han ändrar så att jag har chans att göra lika eftersom jag upplever det som betydelsefullt. Hittills har han kört sitt race - funkar det för honom så är han nöjd. För i själva verket vill ingen av oss lägga Stella. Hela sovsituationen är en plåga  och det är därför vi kör varannan kväll för att slippa prata om vem som ska lägga henne. Det är inget kul alls, det är faktiskt ganska sorligt. Där har du väl stressen du pratar om. Att avsky att lägga sitt barn. Att avsky sitt barn när det är sovdags. Att känna sig som en usel förälder för att jag inte vill vara med mitt barn - ta ungen, jag vill inte se henne när det är sovdags.

Och det är det jag vill vända. Jag vill inte känna så. Vad behöver jag för att må bra? Jag vill ha en situation som ger energi, inte som suger energi. Jag vill ha en mysig stund, att känna att jag har den stora turen, lyckan, att få lägga mitt härliga barn just ikväll. Om Stella är nöjd, så är jag nöjd. Om Stella är lugn, så är jag lugn. Om Stella varvar ner och slappnar av utan gap, skrik och fipplande, så är jag lättad. Om Stella somnar inom 30-45 min är jag överlycklig.

Kasperina - Tack, jag ska fundera på om det är det som ställer till det för mej. Men min första reaktion är att känna att D inte alls egentligen har speciellt stort behov av rutiner, hans läggning har alltid funkat och då har vi bara fortsatt i samma spår. Det är ju så med positiv förstärkning - man fortsätter med det beteendet som ger positiva konsekvenser. Det är väl egentligen hela grejen med rutiner för D att om man håller fast vid dem så flyter vardagen på riktigt bra, när man gör avsteg så kan det bli jobbigare. Däremot är jag inte övertygad om att Ds behov av rutiner enbart har att göra med hans diagnos och att Stella utan diagnos skulle ha mindre behov av rutiner.

I ärlighetens namn har jag sagt till Mr F flera gånger att jag tror det är Stella som egentligen har en diagnos. David är på många sätt oproblematisk jämfört med Stella. David och hans diagnos är knepiga på vissa sätt medan Stella är knepiga på andra.

Men om vi nu skulle säga att saken är som den är. Vi gör inga förändringar, Mr F gör på sitt sätt och jag gör på mitt sätt. Problemet kvarstår. Stella tar en evighet att lägga för båda föräldrarna, ibland bara 30 min men många gånger uppåt en timme eller två i värsta fall. Ingen av föräldrarna vill egentligen lägga henne, ingen av föräldrarna tycker det är roligt, mysigt eller trevligt att lägga barnet. Då har vi ju fortfarande ett problem? Eller? Om det inte är ett problem - varför är jag då så arg? Varför är då Mr F så arg? Och om det är ett problem att vi båda är arga när det tar lång tid att lägga S - vad gör vi åt det i så fall?

Eller ska vi bara gilla läget? Stella tar halva kvällen att lägga. Punkt. I min värld finns det just två alternativ, aningen gillar man läget eller också gör man något åt saken.

Nu måste jag hinna äta lunch innan jag ska hämta barnen om en kvart.

Bye bye!

Egentligen är ju inte rutinens vara eller icke problemet. Problemet, om det finns något, är att Stella tar lång tid på sig att somna fem av sju kvällar. Vad gör vi åt det? Om något ska göras?

GHP - Jag tror också att det kan hänga ihop. På ett sätt kan känna att det handlar om att "Hur hjälper vi Stella att somna?". Om det sen innebär att jobba på vårt eget beteende så gör vi det så klart.

Vi har dragit ner hennes dagsömn till ett minimum, max 1 h, inte senare än kl 13. Men det är möjligt att vi får revidera det.

Vi äter middag vid halv fem, fem. Sen får hon välling när det är dags att sova ca 19-19.30. Sista dagarna, sen sjukan förra veckan, har hon inte varit så sugen på vällingen.

Cilla - Tack, jättebra förslag! Jag ska fråga Mr F. Eftersom han också tycker att situationen är påfrestande finns risken att han nobbar förslaget. Igår gick hans läggning av S relativt fort, gången innan tog det två timmar. Så jag vet sen tidigare att han inte jättegärna tar huvudansvaret för S. Speciellt inte när D är så himla gosig och "lätt" att lägga, han tycker att jag smiter undan.

Jag har faktiskt inte tyckt det varit värt att föreslå en sån lösning tidigare för han blir så himla grinig och sur, och eftersom han då gjort mej en stor fet "tjänst" så kan i princip inte be om någon med fördel hemma, samtidigt som jag känner att jag måste kompensera honom för uppoffringen för att han ska gå att få på något gott humör alls. Så jag får se om jag vågar föreslå den lösningen en vecka eller två. Det är en balansgång.

GHP - Tack!

Att korta ner på sömnen kan absolut vara värt att testa. Hon är redan trött nu efter kl 18 och går ofta och hämtar sin pyjamas och börjar fippla med vällinggrejerna, men det är inte omöjligt att det är dagsömnen som ställer till det.

Jag tror ändå i slutänden att hon ärvt mina gener när det gäller sömn, allt hittills tyder på det - svårt att somna, lättväckt, svårt att somna om. T.ex. gör hon en grej exakt på samma sätt som jag gjort och kan göra fortfarande - ligga och stirra rakt ut i tomma intet medan hjärnan tickar när man ska sova. Senast nu ikväll låg hon blickstilla och med lugn andning i 20 min, men när jag tjuvkollade på henne så ligger hon och tokstirrar ut i mörkret. Både jag och Mr F lägger ibland handen över hennes ögon för att hon ska blunda. Blundar hon bara så somnar hon snabbt, så även ikväll. Jag har tränat i många år på att medvetet blunda och fortsätta blunda när jag ska sova. Det låter säkert helknäppt. Jag har t o m en "snutt" som jag oftast lägger över ögonen för att de ska fortsätta vara stängda...

Ikväll gick jag in i läggningssituationen och hela tiden gjorde medvetna val för att hålla en god ton och positiv stämning, men inte för glad för då sprallar hon igång direkt, det var på väg en gång att balla ur, men det löste sig och hon la sig ner på kudden igen.

Andra kvällen i rad som både jag och Mr F kommer ur från hennes rum efter läggning utan att vara less och ledsna iaf. En stor framgång!