30+ med första barnet 1-3 år, del 13

Vi gör inte heller några tvättspecialare så vi är nog rätt obrydda med hur man "ska" göra med tvätt om sanningen ska fram. Däremot kör vi bara kulörtvättmedel till allt eftersom det vita bleks annars (har jag läst). Jag brukar mest tvätta nya kläder ett par gånger för att lite kemikalier ska försvinna.

Vi försöker bara göra det så enkelt som möjligt för oss eftersom vi är helt ointresserade...   

Blomster - "Kan själv" -fasen eller? Har känslan att den kommer i flera steg och är olika i intensitet. Här har vi precis kommit till ett nytt steg i kan själv-fasen, den där man ska göra om från början är det inte blir som D vill. T.ex. lägga tillbaka skalet på klementinen så att han kan skala helt själv, ställa tillbaka grejerna i skåpet så att han kan ta fram helt själv, lägga tillbaka smöret i asken osv.

Fast om jag ska vara ärlig så vet jag att jag läste om just detta med att börja om från början för länge sen så nu när det dök upp så lät jag det bero och allt är mycket lugnare. Jag försöker anpassa mitt sätt och har blivit mycket bättre de senaste dagarna på att ha dialog om saker med D, så att han får vara med och bestämma från början. Funkar jättebra och än så länge verkar han ta ett "nej" bättre också.

Jag och Mr F hade förresten ett snack i går kväll om hur vi kan bemöta vissa konfliktsituationer på bästa sätt. Kändes jättebra att snacka ihop sig så att vi kan bemöta på samma sätt i så stor utsträckning som möjligt. Enad front, typ. 

Men lätt är det inte.    

Usch, vad jag minns den där fasen första vintern på förskolan. Den var hemsk! Typ när D låg i hallen och gastade över overallen som han inte skulle ha. Eller tum-jävlarna i helvetesvantarna varje förbannade dag. Fast det var (är) mer mitt issue, men jag blir lika nästanhysterisk varje gång. Hur svårt kan det vara?!

Låter smart. Minsta motståndets lag. Jag känner igen det. Här är det okej med vantarna men tummarna... *mutter mutter* 

Jag med. Jag tänker alltid "Stackars föräldrar" när man ser nåt barn med psykbryt, för man vet precis hur det är.

Här har vi bestämt att D har satt sin sista fot i en affär på mycket länge. Inte för att han skriker och vill ha saker, utan för att han ville leka med allt och vägra låta leksakerna vara. Skrik blir det när man till slut lyfter bort honom. Han är totalt ointresserad av själva handlandet så det funkar tyvärr inte att locka med. De två sista gångerna på Coop Forum fick Mr F gå ut med honom i bilen efter att helt lugnt konstaterat att "Det här funkar inte." 

Så är David ofta...som att klä på en kokt spagetti.

Då tror jag man får välja sina strider. Jag försöker ständigt träna mig i att tänka att min väg inte alltid är den enda rätta, även om det är den bästa. Alltså, jag orkar inte ta alla strider och nu sen Stella kom har jag mer och mer släppt på grejer och låter D bestämma. Jag är fortfarande grymt envis men väljer mycket färre strider för det är helt enkelt inte värt det.

Sen försöker jag eliminera ev konflikter innan de dyker upp. Hos oss är det t.ex. fleecead galon eller vinteroverall som gäller på mornarna, bara de alternativen beroende på hur blaskigt eller kallt det är. Men fram till igår har Ds skaljacka och utebyxor hängt framme och de där har han velat ha emellanåt vilket har skapat konflikt. Så igår tog jag bort grejerna, tvättar dem och hänger undan dem i en garderob. Likaså tunna mössan åker bort och bara höst/vintermössan finns framme, vinterskorna finns framme men gympadojjorna står i garderoben.

Sen har vi också märkt att D har ganska svårt för att ändra en del inkörda koncept, t.ex. ytterkläder, skor, fleecekläder, vantar och mössor. Försöker vi införa något nytt så ska han promt ha de gamla invanda grejerna. Därför krävs det lite tankekraft för att minimera antalet potentiella konfliker och få vardagen att flyta så smidigt som möjligt. Jag har mina knep.   

Visst är det tur att det är så också!

Nu tycker jag det funkar riktigt bra här också och det går att resonera mer och mer med D, men striderna har varit många... 

Ha ha, skrattar åt era mutor. Jag och grannen pratar om det där ibland, de har ett barn som är ett år yngre än D och ibland hör jag mamman säga "...du får en glass." och så blir det som hon vill. Men det roliga är att vi pratat om det och hon skrattar själv åt det hon säger eftersom det är så klassiskt.

Hos oss funkar inte mutor - vi har aldrig glass hemma och David äter det inte, han äter inte godis och vi har sällan kex eller kakor hemma. Det låter liksom inte lika lockande om jag säger:
- Du kan få ett knäckebröd. Sportknäcke.

Det är typ hästmat, så grovt är det. 

Det som ev. skulle funka på D och som vi alltid har hemma är bananer. Hur många såna kan man äta på en dag utan att få stopp i magen? *funderar*