Vad är det för fel på att vara hemmafru?

ts grejen ar ju att i sverige ar det lattare att inte "behova" vara hemmafru. I uk och Irland(som jag bor) ar det ju nastan omojligt att ga och jobba nar man har fatt barn. Det beror val iof pa vad man har for jobb, men jag jobbar inom handels och har en vanlig sketen affarslon vilket jag far ut ca 1700 euro/ manad, men en heltids dagisplats kostar 1200euro/manad plus busskort 100euro/man. Och efter att ha betalt lite for luncher osv som alltid kostar nar man jobbar sa har jag kvar 300euro om jag skulle jobba heltid och da kommer jag hem kl 19 varje kvall och lillan gar och lagger sig kl 19.30. Vilket liv skulle det vara? Har man da 2 barn skulle det kosta runt 2000euro=ca 20000kr  imanaden for dagis och da skulle vi alltsa ga back 300euro varje manad. Systemet ar ju inte alls som isverige. Som tur ar ju att lonerna ar hogre och skatterna ar lagre sa har sambon en draglig lon sa gar det att klara sig pa den i nagra ar om man lever sparsamt.  

Har inte läst hela tråden men svarar ändå :) Jag har väl egentligen inga problem med att just du är hemmafru. Men om jag tänkte rent samhällsvetenskapligt så kan jag komma på några saker som gör att jag ändå kan tycka att hela hemmafrugrejen är förlegad:

De samhällen där kvinnan är hemma och mannen arbetar har i regel sämre ekonomi än de länder där män och kvinnor är mer jämställda. Det krävs att mer än halva befolkningen i ett land förvärvsarbetar och betalar skatt för att samhället ska kunna bli rikare och utvecklas. Skulle alla göra som du så skulle det landet du bor i ta ett rejält steg tillbaka i utvecklingen. De kvinnor som är hemma utnyttjar de förmåner som inbetald skatt ger (barnbidrag, sjukvård, du har väl gått i skolan i 12 år antar jag osv). Man behöver inte gå på bidrag för att kosta samhället pengar, hemmafruar blir lite av parasiter som bara tar och inte betalar tillbaka något i form av skatt (förutom om du shoppar upp din mans pengar).  På det personliga planet - den klassiska kvinnofällan-problematiken. Nu pratar jag inte om just dig utan generellt. Säg att kvinnan istället för att utbilda sig och ta ansvar för sin egen karriär rent yrkesmässigt är hemma mellan hon är 20 och 30 för att ta hand om barnen. När hon är 30 så spricker äktenskapet/maken dör eller vad som helst som man inte kan ha någon som helst kontroll över. Vad ska kvinnan göra då? Jag tror att det finns en hel del kvinnor som sitter fast i äktenskap för att de helt enkelt inte skulle klara sig ekonomiskt själva. De har varit hemma i 10 år och är inte direkt attraktiva på arbetsmarknaden. När de blir pensionärer kommer nästa bakslag - de får nästan ingen pension för att de inte arbetat. Den tredje grejen som jag kommer att tänka på just nu är signalerna man skickar till sina barn. Det gäller ju verkligen att man på något annat sätt visar att killar och tjejer har samma möjligheter i livet! Förr när alla levde som du, var flickors enda möjlighet att hitta en man att gifta sig med och det vill vi väl inte tillbaka till? :) 

Jag tycker inte alls att det är nåt fel att vara hemma!

Har själv börjat inse att jag nog gärna hade blivit hemmaförälder i ca tre år eller nåt för att vara hemma med lilla sonen men rent ekonomiskt skulle inte det fungera för oss och jag vill ju även att hans pappa ska få vara hemma. (lite ironiskt då jag förut levde enbart för jobbet och aldrig skulle ha trott att jag ville vara hemma så mycket)

Vilken konstig inställning. Diskuterar du aldrig med människor runt omkring dig som inte har samma åsikt som du? Jag ser det som självklart att man ska kunna prata om olika val i livet och vad man tycker och tänker. Jag diskuterar ofta barnuppfostran med mina vänner och familj och val av jobb, bil, boende och så vidare. Men som sagt så beror det ju på HUR man säger saker och ting.

Konstig och konstig, jag och mina vänner diskuterar inte sånt nej. Vad får man ut av det? Min vän har antagligen valt att vara hemmafru av olika anledningar och jag skulle bara känna mig dum om jag kläcker ur mig "jag skulle aldrig kunna vara hemmafru". Så är det i min värld iaf. Men absolut, det beror ju på HUR man säger det..

Nu menade jag inte att det största problemet är att vi bor i Sverige och i alla andra länder är alla jättetoleranta men många vittnar om att när de bodde utomlands var det ingen som ifrågasatte deras val. Det kan ju bero på annat än valet i sig.

Hävdar fortfarande att vår syn på moderskap är väldigt snäv i Sverige och som vanligt när folk inte passar in i normen hackas det på dem. Jag slänger själv inte skit på de som vill vara hemma så länge de inte går ut med att det vore det rätta och dagis är hemskt. Jag tycker de mammorna istället kan vara lite ödmjuka inför sin situation, att de har möjligheten att klara sig på en lön och att de har en partner som kan försörja dem. Att vara hemmafru handlar om att bli försörjd av någon annan, oavsett om man gör hemarbete eller inte. Annars får man se det som att sin man är ens arbetsgivare. Däremot blir jag jätteirriterad när den insikten inte finns. Det blir lite av ett hån mot alla familjer där båda måste jobba, där pappan vill vara hemma med barnen och så on. Så problemet är inte livsstilen för min del utan bristen på respekt hur andra väljer att leva.

Ja, bristen på respekt för hur andra ordnat sina liv - efter sin förmåga -  kan vara plågsam.   Hade kollegor som varit hemmafruar med  sina  tre barn  som berättade hur de HOTADE  sina barn med att sätta dem på dagis om de inte lydde sin mamma.   Och det måste ha varit på 60-70-talet,  när varje pedegog  hade hand om tre barn ungefär.   Där satt jag bredvid på fikarasten och tvingades lyssna på det skrytet.   Som skild hade jag haft mitt barn på förskola en del  (dock inte från 9 månaders ålder, som man kunde tvingas av ekonomiska skäl då,  föräldrapenningen är utbyggd sedan  80-talet).    Och vi hade bra barnomsorg,  det  var bra för oss.   Ändå fanns i luften kollegornas massiva avståndstagande.

Så kunde det säkert se ut på sina ställen men då hade de ändå en person eller flera som de knöt an till men som också hade en äkta relation till barnen. De hade inte relation bara för att de hade betalt för det. Små barn är krävande och då krävs det ofta ett känslomässigt engagemang för att orka. Tänker på alla de små som får stå och "gråta av sig", där personalen helt enkelt inte orkar ta sig den tid det tar att trösta. Sedan byttes inte de vuxna ut hela tiden som på dagis, där personal slutar, vikarier hoppar in hela tiden och inte heller behövde barnen konkurrera med 10-11 andra små barn på en vuxen.....

De som gillar att vara "hemma fru" och ta hand om "han" (sonen) kanske inte har de grundläggande förutsättningarna för en lysande akademisk karriär heller? B-)
Man gör det bästa av det helt enkelt!