Min pappa begick självmord

Jag är så ledsen för din skull!

Jag är inte i samma situation men jag har förlorat min pappa med. Han var missbrukare men redde sig rätt okey ändå tills farmor dog. Då gick det snabbt utför och han blev hemlös och slutade höra av sig. Sen slutade han tydligen med sin medicin, han var lungsjuk. Detta gjorde att han fick andningsstillestånd.
Läkaren ringde hem till mig dagen innan jul 2008 och bad mig komma ner och identfiera en man de trodde var min pappa. Han hade tydlligen haft olika person uppgifter på sig. Han låg nedkyld i koma med svåra hjärnskador. Den 26 dec kl 8 gick han bort.
Han blev 54 år

Beklagar verkligen att du förlorat din pappa. Min pappa hade alkoholproblem, han skötte sitt jobb men drack så fort han kom hem. Det var så mycket som gick fel de sista åren, samtidigt klandrar man sig själv för att man inte insåg hur illa det egentligen var med honom. Han blev 46år.

Jag finns här också. Min pappa hade alkohol- och drogproblem och försökte ta sitt liv ett antal gånger. När han lyckades genom gasning var han 33 år, alltså fortfarande en "ung sexig kille" som han tyckte vi skulle kalla honom. :) Det är 15 år sen nu.

Jag fick en fullständig chock då telefonen ringde och hans fru sa att han inte varit hemma på 2dagar. Första dagarna är som ett enda töcken, tur man hade nära och kära till hjälp. Jag var rätt nybliven mamma också, dottern var 5mån.

Fick med en chock när läkaren ringde, va precis på väg ut ur stan till familjen  för att fira jul. Blev väl inte min bästa jul direkt.. Men jag hade ju en son och ville inte förstöra för honom så vi åkte iväg med ständig telefon kontakt med sjukhuset. De ringde mitt i natten den 26 och jag hann åka och säga hej då.
Ibland känner jag mig hemsk men jag kan tänka att det är rätt skönt. Nu vet jag vart han är och slipper oroa mig att han fryser eller mår dåligt. Och jag kan hälsa på honom när jag vill. Men jag hade såå gärna önsakt att han hann få träffa min dotter som kom nu i januari.. Han ville bara ha döttrar själv och han fick två. min syster har två söner och jag en son sedan tidigare och nu kom ju första dotterdottern. Visst så älskade han sina barnbarn, han träffade dock de bara 1-2 gånger, men jag vet hur mycket flickorna betydde.. Jag gick till graven efter vårt könsultraljud och berättade det för honom.

Jag önskar att jag en dag kan åka till graven. Det går bara inte, det gör alldeles för ont. Jag hade inte tid eller ork att bearbeta sorgen då han dog, det var inte förrän 2006 jag tog tag i saken och började gå i samtal.

Min mamma gick bort förra året, hon hade tagit för mycket tabletter. Om det var avsiktligt eller inte vet jag inte, men hon var otroligt deprimerad i många år och hade försökt ta livet av sig flera ggr tidigare. Hon gick och hämtade tabletter varje vecka hos öppenpsyk, men den 12/2 - 09 fick hon börja sköta sin medicinering själv och den 17/2 -09 hittade jag henne död, på sitt köksgolv.

Jag kan inte heller gå till graven. Jag har vart där några gånger, men det gör ont i hela mig. Jag har nog ännu inte riktigt fattat att mamma är död, jag tänker aldrig på henne (gör för ont) pratar aldrig om henne och försöker att bara låtsas som att jag inte alls hittade henne den där dagen. Det känns mer som att det där hände på någon film jag sett, jag har inte bearbetat det alls och känner mig inte redo att göra det heller. Jag var också relativt nyförlöst, mitt yngsta barn var sex månader när det hände...

Jag hoppas att jag någon gång kommer att bearbeta det här, men än så länge klarar jag inte av det....

Min mamma tog sitt liv för 13 år sedan. Som du, ts skrev, från hennes sida var det en kärlekshandling. Hon tänkte att det skulle vara bättre för mig och min syster utan henne. Önskar också att hon fått träffa mina barn, två små fantastiska flickor! Tiden läker inte alla sår, men det blir lättare och lättare att leva med det. Pga av min 4 åriga dotter kan jag nu gå till hennes grav, min dotter beter sig som om hon känner sin mormor, kan helt plötsligt säga att " den här har jag gjort till mormor, kan vi åka till henne sen". Det har hon gjort sen hon lärde sig prata. Så nu åker vi dit och lägger dit diverse saker som barnen vill ge henne. Men det är tufft att förlora en förälder genom självmord, det är jag den första att erkänna. Jag lyssnar gärna om du vill prata om din pappa, du kan inboxa mig om det känns lättare /W

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att ha hittat sin mamma!
Det jag vet är hur det känns att försöka hålla ihop sig själv samtidigt som man har en liten bebis att ta hand om. Man försöker vara stark trots att man är så trasig inombords. Runtomkring mig var människor som förundrades över hur stark jag var, förklarade att dom ALDRIG skulle ha orkat. Men vad hade jag för val? Jag var inte stark, det var bara det att jag var tvungen att stänga av för att inte rasa ihop och gå sönder helt och hållet.

Jag brukar också säga så när folk påpekar hur stark jag är, vadå stark: jag har ju fasen inget val förutom att gå vidare!

Jag saknar henne något fruktansvärt...