Min pappa begick självmord

Ingen av mina föräldrar har dött i suicid utan den som är död gick bort av cancer. Dock dog mig mormor i suicid när hon var 68 år, efter ett liv med återkommande depressioner. Det är många år sedan nu men min mamma är fortfarande förbannad på henne, mamma tillhör en generation som fortfarande anser att självmord är skamligt, själviskt och elakt. Själv tycker jag att det är fantastiskt att mormor orkade leva så länge som hon gjorde! När hon var i min ålder låg hon i 8 år på en säng och stirrade i taket utan att säga ett ord.

Min mamma tog livet av sig för 13 år sedan. Jag var 11 då. Känns helt sjukt att det gått så lång tid. Jag tänker inte på det så ofta. Orkar inte. Önskar att jag fått lära känna henne bättre, när jag själv var vuxen. Önskar att hon fått träffa mina söner.

Jag var oerhört arg på min pappa när det hade hänt. De var nyskilda och bråkade så oerhört mycket. Mamma var ju jämt ledsen och jag la det på honom. På något sätt sitter det fortfarande kvar.. Även att man inte vet vad som egentligen hände.. Typ så.

Min "plast" pappa valde att avsluta sitt liv för 4 år sen. Han har alltid varit som min riktiga pappa eftersom min egen aldrig funnits där. Jag var också väldigt arg länge, framför allt att han valde att lämna sin 11 åriga son efter sig. Min lillabror har sen dess haft det oerhört jobbigt på alla sett.
Jag vet inte om jag är arg längre, men jag hade så gärna träffat han nu när jag är mer vuxen och själv fått barn.
Jag saknar honom väldigt mycket, men det har också gjort mig till den personen jag är idag.

Det var hans val, och inget hade kunnat få han att ändra sig, för då hade han inte lyckats.
Jag hoppas han nu funnit den frid han sökte.

Tiden kanske inte läker alla sår, men många...

Min sambo sedan 22 år tog sitt liv i somras. Så nu e jag ensam med våra två barn i tonåren. Vi e ledsna men oftast e allt som vanligt, ungefär som om han e på semester. Jag vill fråga dig ts hur du mådde efter några månader. Det e liksom så ... stilla och konfliktfritt hemma. Omvärldens förväntningar verkar vara att vi skall "krisa", bryta ihop och storgråta så fort någon säger nåt känsligt.  Men så gör vi inte. Vi pratar  givetvis om honom och sörjer litegrann, nästan inga tårar, men ibland undrar jag om vi alla tre tar det FÖR "bra". Två av oss går i terapi , men ena barnet vill inte.   

Var du väldigt arg på honom? Var du arg på mamman? Förlåt om jag lånar din tråd men jag oroar mig mycket för mina barn och det kändes så bra att hitta nån som har varit i samma situation som mina barn.  Jag vill bara veta hur jag skall hjälpa dem framåt i livet på bästa sätt.

Min pappa tog sitt eget liv 1999, dvs också exakt 11 år sedan. Han lämnade 4 barn efter sig, vi var mellan 3-17 år. Idag har han 3 barnbarn, som aldrig kommer få uppleva sin morfar, det tycker jag gör allra mest ont.

Min älskade man, pappa till vår son på 13 månader tog sitt liv för snart 2 månader sedan;´-( Smärtan är outhärdlig, vet inte hur jag ska klara detta...

Häromkvällen hängde sig min älskade lillebror men överlevde, ialla fall för stunden. 

Det som jag inte kan släppa är hans avskedsbrev. Fy helvete vad ont ett sådant brev kan göra. Fick ni avskedsbrev? Hur har ni reagerat på det?

Jag beklagar verkligen era sorger men samtidigt så känns det skönt att veta att man faktiskt inte är ensam... 

Jag är 24 år och har förlorat min far.
I onsdags morgon runt 10.30 ringde min syster. Hon lät ledsen och började med "Jag vet inte hur jag ska säga det här..."
Då fattade jag direkt att min älskade pappa hade dött, jag bara visste det..
Men jag klarade verkligen inte att åka till huset, jag skulle aldrig grejat att se honom så. Jag följde med min syster hem istället, då hade jag ännu inte frågat vad som hade hänt min far, men det var som jag trodde.
Han hade tagit sitt liv, hängt sig i garaget... samma garage där jag och pappa hade snickrat och gjort roliga grejer sen jag var liten.
Sedan några månader tillbaka var mina föräldrar skilda, då min pappa hade varit otrogen. Jag och mamma bodde i lägenhet.
Jag förstår nu i efterhand att pappa mådde otroligt dåligt och jag ångrar av hela mitt hjärta att jag inte pratade mer med honom nu när vi hade det så tufft.
Detta året har varit det tyngsta i hela mitt liv, och så avslutas det så här...helt plötsligt är man i helvetet.

Jag vill bara säga till er som har föräldrar kvar, säg ofta hur mycket ni älskar dom, du vet aldrig vad som händer imorgon.
Det är detta jag ångrar mest, jag sa aldrig hur mycket jag älskade min far, men jag hoppas han förstod att jag älskade honom, vi var inte ovänner det sista och det är det lilla ljuset jag lever på just nu.

Min lillebror (19 år) tog sitt liv i slutet av maj. Det var en stor chock för mig och resten av familjen, för visst var han ledsen (tjejen hade gjort slut) men aldrig att vi trodde att han skulle ta sitt liv.
Jag har tappat fotfästet totalt, fast först nu de senaste två veckorna.
I somras var det ju ren kaos... sen lugnade det sig lite och jag var mest tom... som en robot och nu känner jag mig bara så sönder utan honom. Ena stunden är jag som en robot och nästa stund kan jag inte andas och ofta är det något mkt litet som har utlöst det.
Han är den finaste...

Hej.. Fick veta 3 dagar före julafton att min pappa tagit sitt liv.. Håller på planera begravning och så.. Så jag vet hur det känns  Men någonstans måste man hitta styrkan att gå vidare, och att acceptera det som hänt.. Grubbla inte för mycket på alla tusentals tankar man tänker utan försök att tänka tillbaka på dina fina minnen om din pappa 

Styrkekramar

Min pappa tig livet av sig för 2 månader sen och lämnade en 18 årig dotter och 30 årig son bakom sig. Mår så jäkla dåligt över hur de slutade. De hade precis tagit slut mellan han och hans sambo och gick i en stor deppression där alkohol som var inblandat, och han låg i någon slags fejd med sin familj och min bror bor i Sydafrika, så de var hos mig han sökte tröst vilket jag gjorde allt vad jag kunde för att finnas hos honom (bor i Stockholm hos min mamma så de va inte ofta jag kunde åka till honom) men att jag fanns där räckte tydligen inte och jag känner någon slags skull vilket jag inte borde. Men i alla fall har sånna humörsvängningar så man vet knappt vart man har mig, så min fråga är hur gjorde ni för att gå vidare och bli lycklig igen?

Min farmor gick bort tisdagen 25 april 2017 och min pappa tog det väldigt hårt han blev utsparkad ifrån hemmet då min mamma fick nog av honom och låter honom inte komma hem igen, min pappa har bott hos en bra vän nu i nästan 6 månader nu och ber av att få komma hem igen till sin familj.
Han grät och grät och bad om att få komma hem igen då han inte kan sova om kvällarna och har inga pengar att klara sig på.
Jag och mina bröder försöker att hitta en lösning på detta då han nu under denna period är väldigt ostabil och har självmordstankar för sig.
Problemet är att vi inte vet något om vår pappa han jobbar och kommer hem och sitter framför tvn och håller allt för sig själv utan berätta för oss om hur han mår.
Ibland ringer han hem till mig och frågar hur jag mår och hur det går med jobbet och så, om jag har hittat en flickvän eller om hur det går med min träning att jag har växt så mycket under den tiden han inte varit hemma.
Jag vet innerst inne att han älskar sina barn och vill vara nära dem men så fort mamma och pappa öppnar munnen mot varandra bryter de ut i en gräl.
Jag vet inte längre vad jag ska göra min storebror försöker nu att hitta en lägenhet där han och pappa kan flytta in tillsammans med, jag vet inte om det kommer att hjälpa.
Om jag och mina bröder inte löser detta kan det bli så att vi kommer att miste om våran far då mamma helt enkelt inte bryr sig om honom längre då han alltid har haft problem med pengar.

Min bror dog för snart tre år sedan, av alkoholen...de kan inte säga att det var avsiktligt, men trots allt mådde han så dåligt att han inte kunde dämpa det på annat sätt, så mer eller mindre så var det nog meningen...han orkade nog bara inte längre, och det skär i hjärtat att tänka på det, han trodde nog att han var ensammast i världen, men om jag vetat att han mådde så dåligt hade jag inte gett upp honom, han var svår att hjälpa eftersom han inte ville vara i vägen för andra...
Första året var det värsta jag varit med om, försökte hantera sorgen själv vilken gjorde att jag i princip gick in i väggen efter 1,5 år, med en 2-åring hemma samt en 6åring och mycket jobb, försökte dessutom stötta mina föräldrar och hans efterlevande son så gott jag kunde, men blev tillslut sjukskriven och träffade en kurator så nu hanterar jag det bättre, men har lång tuff tid framför mig!

Som sagt var så är det tragiskt att de känner att de gör de anhöriga en tjänst, då mår man riktigt dåligt!!! Önskar det fanns mirakel som kan hjälpa dessa människor!!!!