Min pappa begick självmord

Min mormor tog sitt liv för 11 årsedan,hon var som en mamma till mig eftersom jag växte upp hos henne. Tänker dagligen på det och har gått i terapi för att lära mig att hantera det.
Först blev jag rasande arg... Idag ser jag lite annorlunda på det. Jag har själv haft depression och funderat på självmord för att det kändes som alla skulle ha det bättre utan mig. Tror att hon kände likadant. Tänk så fel hon hade Men hon orkade helt enkelt inte mer och jag förlåter henne, det gör jag men saknaden och smärtan finns där vareviga dag. Har också oerhört svårt att ta mig till graven. Gör det ibland för att mina barn vill dit och lämna teckningar och säga hej till gammelmormor.

Glömmer aldrig den dagen då nära anhöriga stod i hallen när jag kom hem efter skolan. Kände redan innan jag tog i handtaget att något var fel, mycket fel När jag såg dem, då rasade min värld, ändå hade jag ingen aning om att mormor ens hade de funderingarna. Mormor tog sitt liv på ett mycket "brutalt" sett, så vi valde att inte se henne efter hennes död. Ville minnnas henne så som hon var i livet. Mormor var 65 år gammal. Kram till er alla

Jag har i alla fall tagit ett stort beslut, trots mina depressioner, kommer jag aldrig kunna ta mitt liv och utsätta mina barn för den fruktansvärda upplevelse det innebär när en förälder tar sitt liv...

Min mamma dog snart för exakt 1 år sen. 9 november är den dagen jag gruvar mig för. min älskade mamma hade också alkohol problem och fick diabetes en halvår innan. dom sista dagarna i hennes liv söp hon så mycket så hon glömde insulinet och däremd föll i koma. polisen hitta henne den 11 november hemma på hennes soffa död.

Jag skulle igentligen på konsert den dagen men orkade inte och min pappa ringde mig 22 på kvällen då låg vi och sov så jag sket i och svara och de kommer sms efter sms och sen gick jag upp de kunde ju va viktigt. ringde upp och han säger att polisen ringt och sökte mig. och då berättar han att min mamma gått bort. endast 49 år gammal. hon han adlrig träffa sitt barnbarn och det gör ont i mig.

jag har kvar smsen jag fick från henne där hon skriver hur vackert barnbarn hon har och hur mycket hon älskar oss. och de gör ont och läsa dom men de är skönt att ha dom.

Jag förlorade min storebror när han var 23år...

Och jag vet att när man mår så dåligt att man försöker/tar sitt liv så finns det ingen annan utväg.
Inte som man själv kan se, och framförallt inte när det gått så långt in i mörkret.

Jag vet inte om ni känner till SPES(suicid prevention och efterlevandes stöd)?
En jättebra organisation med samtalsträffar m.m.
Kika in på deras hemsida www.spes.nu
 
Kramar! 

Nej min pappa har aldrig gjort det, men hotat om det mängder av gånger.

Kan bara sända en varm tanke till alla som förlorat någon.
Så fint av er som orkar se runt och tänka att det inte är gjort at själviskhet.
Det är något som jag också tycker gör ont att höra.

Usch va jobbigt att ni inte klarar av att gå till graven..
Jag tycker det är skönt att gå dit, både farmor, farfar och pappa ligger i samma grav, känns väldigt tråkigt att vara 25 år och förlorat hela släken på pappas sida förutom en faster.

Det är längesen jag var till graven nu, hade en väldigt bra kurator som följde mig dit då jag gick i samtal. Vissa dagar är riktigt jobbiga, just idag är en sån dag. Det var så mycket som blev fel för min pappa de sista åren, låter som en påhittad saga då man pratar om det. Man ska ju inte skylla ett självmord på någon annan, men det gör jag faktiskt. Jag anser att det var en person som var väldigt bidragande till att det blev som det blev.

Min pappa dog för 5 år sen tack vara sitt alkoholmissbruk. Han blev 51 år.

Det gör fortfarande ont.

Jag har kvar hans telefonnummer i mobiltelefonen och byter jag telefon så lägger jag in numret igen. Jag var verkligen inte redo för att klara mig utan honom och jag klarar definitivt inte av att ta farväl än. Vet inte om jag någonsin kommer klara det.

Tiden läker alla sår men ärren finns kvar för alltid.