Min pappa begick självmord

Jag är så ledsen för din skull!

Jag är inte i samma situation men jag har förlorat min pappa med. Han var missbrukare men redde sig rätt okey ändå tills farmor dog. Då gick det snabbt utför och han blev hemlös och slutade höra av sig. Sen slutade han tydligen med sin medicin, han var lungsjuk. Detta gjorde att han fick andningsstillestånd.
Läkaren ringde hem till mig dagen innan jul 2008 och bad mig komma ner och identfiera en man de trodde var min pappa. Han hade tydlligen haft olika person uppgifter på sig. Han låg nedkyld i koma med svåra hjärnskador. Den 26 dec kl 8 gick han bort.
Han blev 54 år

Fick med en chock när läkaren ringde, va precis på väg ut ur stan till familjen  för att fira jul. Blev väl inte min bästa jul direkt.. Men jag hade ju en son och ville inte förstöra för honom så vi åkte iväg med ständig telefon kontakt med sjukhuset. De ringde mitt i natten den 26 och jag hann åka och säga hej då.
Ibland känner jag mig hemsk men jag kan tänka att det är rätt skönt. Nu vet jag vart han är och slipper oroa mig att han fryser eller mår dåligt. Och jag kan hälsa på honom när jag vill. Men jag hade såå gärna önsakt att han hann få träffa min dotter som kom nu i januari.. Han ville bara ha döttrar själv och han fick två. min syster har två söner och jag en son sedan tidigare och nu kom ju första dotterdottern. Visst så älskade han sina barnbarn, han träffade dock de bara 1-2 gånger, men jag vet hur mycket flickorna betydde.. Jag gick till graven efter vårt könsultraljud och berättade det för honom.

Min mamma dog snart för exakt 1 år sen. 9 november är den dagen jag gruvar mig för. min älskade mamma hade också alkohol problem och fick diabetes en halvår innan. dom sista dagarna i hennes liv söp hon så mycket så hon glömde insulinet och däremd föll i koma. polisen hitta henne den 11 november hemma på hennes soffa död.

Jag skulle igentligen på konsert den dagen men orkade inte och min pappa ringde mig 22 på kvällen då låg vi och sov så jag sket i och svara och de kommer sms efter sms och sen gick jag upp de kunde ju va viktigt. ringde upp och han säger att polisen ringt och sökte mig. och då berättar han att min mamma gått bort. endast 49 år gammal. hon han adlrig träffa sitt barnbarn och det gör ont i mig.

jag har kvar smsen jag fick från henne där hon skriver hur vackert barnbarn hon har och hur mycket hon älskar oss. och de gör ont och läsa dom men de är skönt att ha dom.

Usch va jobbigt att ni inte klarar av att gå till graven..
Jag tycker det är skönt att gå dit, både farmor, farfar och pappa ligger i samma grav, känns väldigt tråkigt att vara 25 år och förlorat hela släken på pappas sida förutom en faster.

Jag går och väntar på den dag polisen kommer med samma besked till mig. Men inte min fars död utan min ena dotter. Hon är missbrukare, har mist 2 pojkvänner av droger och själv haft en överdos. Nu är hon även hemlös

Kommer nog kunna skriva i denna tråden inom kort...Under en månads tid har min kära alkoliserade mor försökt ta sitt liv 3 ggr....2 ggr me sina mediciner o den sista gången genom att hänga sig vid en bro vid en skogsdunge jag brukade gå förbi varje dag....aldrig mer att ja går förbi där...Tur hon inte bröt nacken....hennes sambo hann i tid komma dit o skära ner henne....Fattar inte, varför bröt hon inte nacken....de va ändå 5 meter....Kan de vara att det inte är dax än?

Men iallafall,nu är de slut mellan henne o sambon o nu imorn flyttar mamma till en liten liten stuga på landet....Hon kommer supa varje dag i väntan på att komma in på behandlíngshem...vilket kan ta flera månader....tror den stugan kommer bli hennes död...

Ingen av mina föräldrar har dött i suicid utan den som är död gick bort av cancer. Dock dog mig mormor i suicid när hon var 68 år, efter ett liv med återkommande depressioner. Det är många år sedan nu men min mamma är fortfarande förbannad på henne, mamma tillhör en generation som fortfarande anser att självmord är skamligt, själviskt och elakt. Själv tycker jag att det är fantastiskt att mormor orkade leva så länge som hon gjorde! När hon var i min ålder låg hon i 8 år på en säng och stirrade i taket utan att säga ett ord.

Häromkvällen hängde sig min älskade lillebror men överlevde, ialla fall för stunden. 

Det som jag inte kan släppa är hans avskedsbrev. Fy helvete vad ont ett sådant brev kan göra. Fick ni avskedsbrev? Hur har ni reagerat på det?

Jag beklagar verkligen era sorger men samtidigt så känns det skönt att veta att man faktiskt inte är ensam... 

Jag är 24 år och har förlorat min far.
I onsdags morgon runt 10.30 ringde min syster. Hon lät ledsen och började med "Jag vet inte hur jag ska säga det här..."
Då fattade jag direkt att min älskade pappa hade dött, jag bara visste det..
Men jag klarade verkligen inte att åka till huset, jag skulle aldrig grejat att se honom så. Jag följde med min syster hem istället, då hade jag ännu inte frågat vad som hade hänt min far, men det var som jag trodde.
Han hade tagit sitt liv, hängt sig i garaget... samma garage där jag och pappa hade snickrat och gjort roliga grejer sen jag var liten.
Sedan några månader tillbaka var mina föräldrar skilda, då min pappa hade varit otrogen. Jag och mamma bodde i lägenhet.
Jag förstår nu i efterhand att pappa mådde otroligt dåligt och jag ångrar av hela mitt hjärta att jag inte pratade mer med honom nu när vi hade det så tufft.
Detta året har varit det tyngsta i hela mitt liv, och så avslutas det så här...helt plötsligt är man i helvetet.

Jag vill bara säga till er som har föräldrar kvar, säg ofta hur mycket ni älskar dom, du vet aldrig vad som händer imorgon.
Det är detta jag ångrar mest, jag sa aldrig hur mycket jag älskade min far, men jag hoppas han förstod att jag älskade honom, vi var inte ovänner det sista och det är det lilla ljuset jag lever på just nu.