Inlägg från: Anonym (dotter) |Visa alla inlägg
  • Anonym (dotter)

    Min pappa begick självmord

    Det sägs att tiden läker alla sår, detta är kanske sant men ärren som finns kvar kan göra väldigt ont. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, vill så gärna skriva om min pappa men att få orden på pränt är svårt.

    Min pappa begick självmord, det känns så fruktansvärt sorgligt att hans såg sitt liv som ett sånt mörker att detta var den enda lösningen för honom. Många säger att det är själviskt osv, detta gör mig så ledsen, i hans värld var nog detta en kärlekshandling, han trodde att vi skulle få det så mycket bättre utan honom. Det är 11år sen nu och det gör fortfarande ont, jag saknar honom så mycket och han finns i mina tankar varje dag. Jag är kanske redo att berätta min och hans historia om det är någon som orkar lyssna? Finns det fler vars föräldrar valt att ta sitt eget liv?

  • Svar på tråden Min pappa begick självmord
  • Anonym (dotter)

    Beklagar verkligen att du förlorat din pappa. Min pappa hade alkoholproblem, han skötte sitt jobb men drack så fort han kom hem. Det var så mycket som gick fel de sista åren, samtidigt klandrar man sig själv för att man inte insåg hur illa det egentligen var med honom. Han blev 46år.

  • Anonym (dotter)

    Jag fick en fullständig chock då telefonen ringde och hans fru sa att han inte varit hemma på 2dagar. Första dagarna är som ett enda töcken, tur man hade nära och kära till hjälp. Jag var rätt nybliven mamma också, dottern var 5mån.

  • Anonym (dotter)

    Jag önskar att jag en dag kan åka till graven. Det går bara inte, det gör alldeles för ont. Jag hade inte tid eller ork att bearbeta sorgen då han dog, det var inte förrän 2006 jag tog tag i saken och började gå i samtal.

  • Anonym (dotter)

    Jag kan inte föreställa mig hur det känns att ha hittat sin mamma!
    Det jag vet är hur det känns att försöka hålla ihop sig själv samtidigt som man har en liten bebis att ta hand om. Man försöker vara stark trots att man är så trasig inombords. Runtomkring mig var människor som förundrades över hur stark jag var, förklarade att dom ALDRIG skulle ha orkat. Men vad hade jag för val? Jag var inte stark, det var bara det att jag var tvungen att stänga av för att inte rasa ihop och gå sönder helt och hållet.

  • Anonym (dotter)

    Det är längesen jag var till graven nu, hade en väldigt bra kurator som följde mig dit då jag gick i samtal. Vissa dagar är riktigt jobbiga, just idag är en sån dag. Det var så mycket som blev fel för min pappa de sista åren, låter som en påhittad saga då man pratar om det. Man ska ju inte skylla ett självmord på någon annan, men det gör jag faktiskt. Jag anser att det var en person som var väldigt bidragande till att det blev som det blev.

  • Anonym (dotter)
    Anonym skrev 2010-10-07 14:24:59 följande:
    Usch va jobbigt att ni inte klarar av att gå till graven..
    Jag tycker det är skönt att gå dit, både farmor, farfar och pappa ligger i samma grav, känns väldigt tråkigt att vara 25 år och förlorat hela släken på pappas sida förutom en faster.
    Jag är glad att jag kan se det som en kärlekshandling, annars vet jag inte hur jag skulle må.
  • Anonym (dotter)
    Anonym (Mormor...) skrev 2010-10-07 14:10:01 följande:
    Jag har i alla fall tagit ett stort beslut, trots mina depressioner, kommer jag aldrig kunna ta mitt liv och utsätta mina barn för den fruktansvärda upplevelse det innebär när en förälder tar sitt liv...
    Kan inte annat än hålla med dig!
  • Anonym (dotter)
    WAAC skrev 2010-10-07 13:44:35 följande:
    Min mamma tog sitt liv för 13 år sedan. Som du, ts skrev, från hennes sida var det en kärlekshandling. Hon tänkte att det skulle vara bättre för mig och min syster utan henne. Önskar också att hon fått träffa mina barn, två små fantastiska flickor! Tiden läker inte alla sår, men det blir lättare och lättare att leva med det. Pga av min 4 åriga dotter kan jag nu gå till hennes grav, min dotter beter sig som om hon känner sin mormor, kan helt plötsligt säga att " den här har jag gjort till mormor, kan vi åka till henne sen". Det har hon gjort sen hon lärde sig prata. Så nu åker vi dit och lägger dit diverse saker som barnen vill ge henne. Men det är tufft att förlora en förälder genom självmord, det är jag den första att erkänna. Jag lyssnar gärna om du vill prata om din pappa, du kan inboxa mig om det känns lättare /W
    Tack, mycket troligt att jag inboxar dig senare!
  • Anonym (dotter)

    Ärren finns kvar och vissa dagar känns det som ett öppet sår någon strött salt i!

  • Anonym (dotter)

    Hur känner ni, skyller ni på någon?

  • Anonym (dotter)

    Oj vilka livsöden, tänkt att vi är så många med anhöriga som valt detta ofattbara beslut.
    Jag måste se det som en kärlekshandling och även att han var sjuk i själen, tänk vilket mörker man måste uppleva om döden är den enda utvägen som känns rimlig? Även om det var av kärlek så är detta det grymmaste han gjort mot mig, han lämnade mig och mina syskon ensamma kvar.

Svar på tråden Min pappa begick självmord