♥♥ Du som haft MA, MF och X fantastiska tråd!! DEL 13!♥♥

kia, he he he... vi har renoverat sen i maj! Nu flyttar vi nog in riktigt till helgen... Vi har bott hos min mamma den senaste månaden då det blev för kallt och bökigt att bo i vår sommarstuga... Men det gick att få till ett litet plus ändå! ;)

håller tummarna för er!

Hej!  Kan man komma in som ny?  Min historia:

- 3 tidiga missfall, utredningen gav noll svar
- vi adopterade vår första son, helt underbart, nu 4 år
- prövade igen efter några år, fick min andra son, nästan 1 år.
- 4:e missfall pågår nu, också tidigt. 

Denna sista graviditet var inte direkt planerat, och vi var egentligen jättenöjda med 2 barn.  Men visst tänker man nu att en 3:a vore ganska mysigt.... Vi avvaktar en bra stund dock, lillen är inte ens 1 år än.

Får man hoppa in här?
Min bakgrund är
1 MA i v. 8
1 x
1 mf i v.5
1 son i april 08
1 x  igen (opererade bort 1 äggledare)
NU gravid igen, men verkar som det blir mf, fått nån form av liten blödning idag.

HUR ORKAR MAN GÅ VIDARE? Jag tror jag håller på att gå under av ångest. Plussade för 1 vecka sen och är idag i typ v.5+1. Har mått konstant dåligt sedan jag plussade klämt på tuttarna hela tiden för att konstatera att de gör ont, går på toa var 5:E minut för o kolla så det inte kommer blod på pappret, nojjar över att jag inte mår illa etc. etc. Ja ni fattar. I dag kom det som nån liten liten flytning som var lite färgad, och nu är jag helt förbi. Fick gå hem från jobbet, bara gråter. Orkar inte med ett missfall till. *suck*

Jag skulle också jättegärna vilja hoppa in i denna tråden om det är ok?

Jag hade ett MF i vecka 6 i april och fick i torsdags veta i slutet på vecka 12 att bebisens hjärta slutat slå för 4-5 dagar sen, så MA i vecka 12.

Jag ska skrapas på tisdag, och just nu tycker jag att livet är lite orättvist!! Jag vet att många fått kämpa längre och har gått igenom massor, men hur orkar man?? Jag har gått från sorg, till uppgivenhet och nu är jag irriterad och vill bara att den där skrapningen ska vara över.... 

Fy vad trist!! Bättre med tidiga mf, så man slipper skrapning och allt.
Min "lilla" blödning, har nu blivit stor, och missfallet är väl så gott som klart. Fan vad sur jag är!!

Hallå tjejer!!

Klart ni får hoppa in här :0)......

Usch, vilken resa ni båda går igenom! Även fast jag "bara" haft ett sk normalt mf, så vet jag hur ni känner..... Jag klev in i en depprision när jag fick mf, fick som tur var hjälp.
När jag blev gravid igen, nästan på dagen året efter mitt mf (Mf-1/4-08, Plussade 9/4-09).. Så kunde jag inte känna glädje i det. Först var jag övertygad om att det blev mf/ma, sen när barnet växte i magen, så fanns det ingen möjlighet att h*n kom ut levande, när Emil väl föddes, gick oron över till PSD, då var jag helt slut av all oro.... så det blev hjälp hos psykologen. Nu fyller grabben snart 1år, men det var först då han var 6 mån, som jag kunde börja njuta av mammalivet.... Dom första 6 månaderna är som en dimma......

Tänker inte säga att det kommer gå bra nästa gång, för det kan svida mer än hjälpa..... Men ni är inte ensamma!!! Vi finns här i tråden (dock är vi lite dåliga på att skriva hihi), & jag kan erkänna att det är tack vare den här tråden som jag har orkat!!!! Här finns det verkligen guldsjälar! <3

KRAM

Guuud va dåliga vi är på att skriva här! Nu finns det nya tjejer som behöver oss gamlingar, ett stöttande ord precis likadant som vi behövde när vi gick igenom det vi har gjort! Kom igen nu..... =)

Nya tjejerna: Vi har alla gått igenom detta och det gör ONT så ont att man inte vet hur man ska kunna gå vidare MEN..... Att skriva av sig här och läsa om andra som har varit med om samma sak har hjälpt åtminstone mig i allt detta hemska.... Att kunna ställa en fråga eller bara få läsa andras historier kan vara skönt.... Många är vi nu som varit med om det ni precis går igenom men vi sitter här nu med en liten på armen(nåja min lillkille har hunnit bli ett år?!?!?!) Kämpa på och har ni några frågor så finns vi här! 
Många varma kramar Astrid 

Jag orkar inte försöka bli gravid igen. Orkar inte leta tecken varje månad, bli hånad av minuset, leta skuggor på testet. Orkar inte få ett plus och ett nytt missfall. Orkar inte fler besvikelser. Igår trodde jag att jag nog hade fått äl efter mitt missfall, men orkade inte ens sexa. Tänker att jag väntar tills jag får mens nästa gång, och utgår från den. Just nu är det bara helt dött i själen. Jag vill inte ha fyra år mellan mina barn, det innebär att vi måste bli gravida innan februari/mars om vi ska hinna få ett barn nästa år. Det är ju en omöjlighet.

Hej!
Det var länge sedan jag var inne i tråden och så möts man av en så rolig som du är gravid Miss Mii!! Grattis Och välkomna alla nya till tråden. Denna tråd var ett otroligt stort stöd när jag väntade mitt första barn efter tre jobbiga missfall. Vilhelm är nu drygt 2,5 år och Hanna har hunnit bli 12 veckor. Vi hade en smekmånad då allt fungerade helt smärtfritt men sen hamnade Ville i 2 årstrots och Hanna fick en släng av kolik så det har varit ganska så tufft. Tur att det finns dagis...

hej tjejer!

välkomna alla nya, jag kan bara hålla med fg talare och tala om hur mycket tjejerna här betytt för min, och min mans, psykiska hälsas skull. Det finns egentligen inte så många ord som tröstar. Tröstar på riktigt. Men man kan prata av sig, och på så sätt bearbeta all skit. Olika saker funkar för olika människor. Det funkade bra för mej under tiden och efter mina 2 mf. Nu har jag min son Zebastian på 2,5 och en liten i magen. Oron släpper tyvärr inte ens nu, fast jag vet att jag kan få barn. Det är sån skit vi får bära med oss men som på något vis ändå stärker sen. Sen. Och det är svårt att se till "sen" när man är mitt uppe i det.
Häromdagen hos bm och inskrivningen förjade jag gråta för mina 2 förlorade. Det är över 3 år sedan och det gör fortfarande ont. Så är det.

Mariliza, så kände jag också, och vet du vad? Det är ok att känna så! Ok att inte vilja, inte orka men ändå önska det mest av allt. Skit i 4 år. Det blir som det blir. Man kan inte påverka det. Det var när jag först plötsligt en dag verkligen kände att "det spelar ingen roll mitt liv är ju egentligen rätt bra som det är" som det lossnade och jag blev gravid. Jag hade bestämt det för mej själv flera gånger tidigare, men dagen då jag verkligen kände det, det kunde jag verkligen inte påverka.

Fasen, det här vet jag inte om blev så peppande....? Men förstår ni vad jag menar? Utan den där sanna klyschan att "det blir bättre" och sånt krafs....

honung: hej! *vink vink* tack! Låter som ni haft det lite körigt... Börjar det lugna sig? Kram!

Hej alla fina! 

Har nog inte varit inne på FL på ett år typ - hur konstigt känns inte det när ni var min livlina när allt var som jobbigast? Jag är så enormt tacksam för allt ni gjorde för oss.

Men dagarna går fort, så otroligt fort! Viktor fyllde 2 år för några veckor sedan, både jag och maken jobbar heltid (jag lite mer än så t o m) så vi hinner inte med så mycket annat nu...

GRATTIS till MissMii - underbart roligt gumman! Åh, jag förstår så väl att du började gråta hos bm, det kommer jag nog också göra om vi kommer dit någon gång. Trots att jag/vi mår så himla bra nu och på många sätt har lagt all sorg bakom oss så kommer det stunder när allt kommer tillbaka. Kan sitta och titta på Viktor när han leker och drabbas av den enorma kärleken, oron och längtan som ligger bakom honom.

Vi diskuterar nu om det är dags att försöka få ett syskon, men jag har ännu inte riktigt landat i att jag vågar. Men snart så...

KRAMAR till er alla, gamla som nya 

Hej på er! Detta är heeeeeelt otroligt! Men jag är gravid IGEN!! Har inte ens haft mens mellan, utan blev gravid direkt efter missfallet. Helt otroligt!
Så tjejer! Än är inte hoppet ute!! Detta är då min 7:e graviditet, nu ska väl det ändå få bli en bebis?!! Ett syskon till min son, som kommer vara 3 år och några månader om det nu kommer en plutt i juli .
Helt fantastiskt!!
Det som är skönt, jämfört med den förra grav jag hade i okt så känner jag mig så cool! Kollar inte efter blod i trosorna, på pappret osv, tänker knappt på att jag är gravid, kommer fortsätta träna etc. Förra gången var jag så orolig, vågade inte gå och träna eller nåt, men det gick ju inte ändå. Nu tänker jag bara att "går det så går det", jag orkar inte oroa mig mer nu, utan tänker fortsätta leva som jag brukar utan ångest och oro!
Men det är som om kroppen förra gången visste att något inte stämde...så känns det inte nu .

Lycka till alla ni andra!!

marliliza, GRATTIS! You go girl!

veverica, hej vännen! Roligt att höra att ni har det bra! Mental förberedelse är det som gäller. Jag slutade med p-piller i januari men kände mej verkligen inte redo förens vi bestämde oss att börja försöka på sommaren. Nu känns det kanon. Såg en liten bebis volta i magen på ul i måndags:) Är i v12 nu och har redan gjort 2 ul... Är man skadad så är man! ;)

Bara det att ni börjar prata om det är ju bra! Babysteps liksom! :)

Kram!

Herregud, vad håller på att hända?!Håller tråden på att dö ut?? Eller är det jag som har missat något?

astrid, hmmm jag undrar också. lite läskigt faktiskt... :)
allt bra med dej?

Hoppar också in som ny här! Skrapades 13/1, ofostrig grav som upptäcktes i v13. Blev gravid direkt utan mens. Fick i fredags rosa flytningar och störtade till kk! Vul visade bara en tom säck. Gyn trodde det är frågan om en väldigt tidig grav. Jag fick lämna blod och ska tillbaka idag och lämna blod igen, har inte hcg stigit så är det mf igen. Har inatt haft jätte ont i magen, neråt livmodern. Har nu stickningar som kommer och går. Önskar nästan att jag kunde börja blöda så allt bara kommer ut. Vet innerst inne att det är mf, sånt man liksom känner på sig! Känns verkligen hopplöst! Har en 2,5 åring så vet ju att det har funkat, förut iaf..deppig..