hej tjejer!
välkomna alla nya, jag kan bara hålla med fg talare och tala om hur mycket tjejerna här betytt för min, och min mans, psykiska hälsas skull. Det finns egentligen inte så många ord som tröstar. Tröstar på riktigt. Men man kan prata av sig, och på så sätt bearbeta all skit. Olika saker funkar för olika människor. Det funkade bra för mej under tiden och efter mina 2 mf. Nu har jag min son Zebastian på 2,5 och en liten i magen. Oron släpper tyvärr inte ens nu, fast jag vet att jag kan få barn. Det är sån skit vi får bära med oss men som på något vis ändå stärker sen. Sen. Och det är svårt att se till "sen" när man är mitt uppe i det.
Häromdagen hos bm och inskrivningen förjade jag gråta för mina 2 förlorade. Det är över 3 år sedan och det gör fortfarande ont. Så är det.
Mariliza, så kände jag också, och vet du vad? Det är ok att känna så! Ok att inte vilja, inte orka men ändå önska det mest av allt. Skit i 4 år. Det blir som det blir. Man kan inte påverka det. Det var när jag först plötsligt en dag verkligen kände att "det spelar ingen roll mitt liv är ju egentligen rätt bra som det är" som det lossnade och jag blev gravid. Jag hade bestämt det för mej själv flera gånger tidigare, men dagen då jag verkligen kände det, det kunde jag verkligen inte påverka.
Fasen, det här vet jag inte om blev så peppande....? Men förstår ni vad jag menar? Utan den där sanna klyschan att "det blir bättre" och sånt krafs....
honung: hej! *vink vink* tack! Låter som ni haft det lite körigt... Börjar det lugna sig? Kram!