Väntan för och efter MKP/FVP - kom in här!

Oj  mitt kom med dubbelt...

Jag har gjort det i Lund i Fredags. Däremot låg min moderkaka framtill så det vet jag inte hur man går tillväga med. Hoppas att du får min läkare Gudmund Gunnarsson, han var fantastiskt skicklig och ömsint trots att det var en äldre man. Gun hette hon som gjorde vårt första ultraljud, hon var också med på mkp. Dom kommer jag alltid att komma ihåg för deras välvilja och empati om oss.

Kattflickan, tack för att du bryr dig och hänger här trots att det var ett tag sedan. Skönt att kunna vara till hjälp för oss som just hamnat i detta helvete.

Kan inte förstå känslan av att hamna i samma sits två ggr, omänskligt.
Fairytale har med avbrutit och gått igenom med mig precis hur hennes gick till i pm. Men det kommer kanske fler frågor. Nu närmar det sig :( 

Nu har jag varit och tagit första tabletten för avbrytandet :( Ledsamt....

Minolia, hoppas  och håller tummarna för dig! 

Tack alla fina medmänniskor här inne <3

Nu ligger jag och har fått tabletterna för att bebisen ska komma ut. Känner mig så sorgsen... Ville bara skriva av mig.

Kram alla

Minolia  Såhär skulle det ju inte bli för oss....

Fasen så orättvist.....
Vill bara kramar dig hårt, hårt....

Känner så med dig  

Rent fysiskt är jag ok. Huvudet är det lite värre med...
Mycket tankar, men vi pratar jättemycket med varandra och våra vänner och det känns bra.

Massa kramar 

Nu kommer det väldigt detaljerat, läs INTE om man är känslig!!!!

Fråga på du bara, jag ville också veta allt. Förstår helt.

"Förlossningen" gick bra, nu är det säkert väldigt olika men detta var inte alls som att föda ett barn på det sättet. 
Vi kom in kl 8.00. 8,30 fick jag smärtstillande och fyra cytotek vaginalt. Gick ner och fikade vid 10, fick sån frossa så en kopp varm oboy var så gott och värmde. 
När vi kom upp igen la jag mig och fick lite ont i magen kände hur det liksom knäppte till i magen någonstans...
Reser mig upp och då forsade det till, gick till toa och tänkte gud vad jag kissar mycket (blodblandat var det då) 
In kommer barnmorskan och jag berättar vad som hänt och hon bara ah då gick nog vattnet, ja såklart tänkte dumma jag =) 
Fick två nya cytotek att föra upp runt 12,30. När jag skulle gå in och göra det kände jag igen upps liksom nu kommer det nåt. Satte mig på toa där sköterskan hade fäst ett bäcken för att fånga upp det som kom ut.
Titta ner och ser bebisen huvud och lilla kropp på väg ut. Kändes bara skumt, gjorde inte ont alls. 
Ut kom allt, moderkaka och bebis. Sa till Tobbe, nu kom allting. 

Då angående titta eller inte titta. Innan hade jag sagt att jag ville titta och min sambo ville inte. Helt ok.
Han ångrade sig när vi satt på sjukhuset och barnmorskan frågade vad vi ville och ville titta ändå. Jag är glad att vi valde att titta och att Tobbe ändrade sig. Det blev liksom ett bra avslut och man förstod att såhär är det.

Tillsammans innan vi ringde på klockan så tittade vi länge och konstaterade att där var ju vår bebis, perfekta minihänder och allt var helt, bara väldigt litet  Vi pratar om en decimeter längd ungefär på hela bebisen.

Vi ringde på klockan och så kom sköterskan in, hon kollade och frågade igen om hon skulle fixa i ordning lite och komma in med den igen, det ville vi. 
När hon gick så dog Tobbe fullständigt, han grät och grät. Efter ett tag frågade jag vad det var som var jobbigast för honom just nu. Han svarade att nu förstod han (nu stortjuter jag igen) nu blev det så himla verkligt för honom med. 

Sköterskan kom tillbaka med det lilla slocknade livet och vi tittade och frågade om hon såg kön och konstaterade att det var svårt att se men hon trodde att det var en pojke. 

Vår bebis kommer att kremeras och spridas i Limhamns minneslund, det gör alla i Malmö över 12 veckor om man inte har andra önskemål. Vi kunde valt Lund eftersom det är närmre oss tex. Men platsen känns inte så viktig bara att den får ligga i en lund känns bra. 

Efter ytterligare en timme fick vi så åka hem eftersom allt gått såpass "bra" och jag blödde inte mer än normalt eller hade ont. 

Hem åkte vi, tomma inuti och så ledsna. Vi gråter med varandra och pratar jättemycket. Våra vänner vet också och vi ältar och gråter med dom. Vi har haft ett underbart stöd hela tiden från alla faktiskt, vilket känns jätteskönt. När vi kom hem så bjöd grannarna på middag på kvällen, hade ordnat med dom fall i fall det skulle ta lång tid, så mina (våra) stora barn var omhändertagna.

Ja du, det var väl hela den dagen i stora drag.

Nu så fort som vi kan vill vi blicka framåt men vi kommer aldrig att glömma knodden som inte fick bli en människa i vår familj. Känner ändå att vi gjorde rätt val för oss, det är jag trygg i.

 

Ja, det är jobbigt... 

För några år sedan hade jag med en väninna som förlorade sitt fullgångna barn. Jag var uppe hos henne, höll deras fina perfekta flickebarn. De hade en jättefin begravning. Vet att hon sa efteråt att det betydde så mycket för dom att jag hade varit där och sett deras lilla Astrid. De hade ju blivit föräldrar och ville ju visa henne. 
Astrids död blev klassad som psd i magen i vecka 40. Det var ju säkert klart värre än det vi har gått igenom men jag kan och vill inte jämföra sorg. Vad är meningen med det liksom.

Jag tror att din väninna uppskattar att du vill titta, hon har ju blivit mamma och det är viktigt att få den bekräftelsen.
Du är en fin vän som klarar stötta  så bra i deras svåra stund 
Livet är fruktansvärt orättvist så är det tyvärr ibland...