Dö av sorg?

Det kommer inte att kännas så här för evigt. Det lovar jag dig. Men sorg är svårt och det är en process.

På bokhandeln finns många bra böcker om sorg. Jag skulle råda dig att gå och köpa ett par. Där får du förklarat de olika faserna av sorgen och hur man kan ta sig igenom dem. Du kanske också kan ta kontakt med vårdcentralen och se om du kan få en samtalskontakt?

Även kyrkan kan du få hjälp via. Vet att det finns "leva vidare"-grupper. Det kanske också kan vara en hjälp på vägen.

Jag ska inte ljuga för dig. Det kommer att kännas så ett bra tag, ganska längre tror jag.

För mig tog det runt fyra år innan jag slutade tänka på mamma flera gånger varje dag (nu är det bara nån gång varje dag) och innan det slutade göra jätteont.

Efter ca två år så slutade det göra dödsont i hjärtat och övergick till jätteont och nu 4,5år senare gör det ont men det är en okej ont-känsla på nåt vis.

Första året är värst för de flesta.

Jag beklagar sorgen

Det finns hjälp att få! kontakta kuratorn på din VC...

KRAM, min mamma dog för 9 år sedan så jag vet vad du går igenom och jag behövde hjälp....

Sorgen är borta idag med SAKNADEN är fortfarande stor....

Tack för era svar. Jag går hos en psykolog, har gjort det ett par år innan pappa gick bort. Så jag får stöd därifrån. Men det är svårt ändå. Känner mig så ensam och missförstådd. Och att se min mamma vara så ledsen hela tiden, det är så jävla jobbigt. Och jag får sån ångest och skuldkänslor av att veta att hon sitter hemma helt själv i det stora huset och sörjer. Jag saknar honom så. Jag förstår inte hur livet ska kunna gå vidare nu. Känns som att jag aldrig någonsin kommer bli lycklig igen. Inte på riktigt. Det är så jävla jobbigt...

Ts, ja, man kan dö av sorg. Det kallas för brustet hjärta. Det handlar om människor som ofta är gamla och redan har dåliga hjärtan.

Jag har noga läst vad du skriver och jag har själv vuxna barn. Som du och din far var bästa vänner, är jag och min dotter och jag hoppas hon aldrig nånsin sörjer så hårt som du gör.

Man säger att tiden läker alla sår. De gör de inte! Men med tiden lindras sorgen. Saknaden kommer nog alltid finnas där. Livet är grått och kallt för dig just nu. Saknar mening kanske t o m. Det går inte att säga till någon att rycka upp sig, men förhoppningsvis försöker du fylla lite av saknaden med saker som kan förströ dig för en liten stund.

Själv lyfter jag ibland luren för att ringa min egen mamma och berätta om roliga saker - bara för att upptäcka att hon ligger på Norra Kyrkogården sen fyra år tillbaka.

Det enda jag kan säga är att: Tillåt dig sörja, men försök att inte gräva ner dig för djupt. Försök hitta något som ger mening för dig mitt i eländet. Det tar tid, men så småningom reser du dig. Men ge det tid.

Kram

Jag förstår att du tänker på din mamma men du har trots allt bara ansvar för att bära din egen sorg men om du orkar finnas där för henne så är det ju bara bra.

Jag vet att det känns som att det aldrig någonsin kommer att gå över, bli lättare att andas och det kvittar vad någon annan säger för det går ändå inte att greppa att någonstans i framtiden finns en ljusning (så tyckte jag i varje fall, visst hörde jag att folk sa det men jag kunde inte förstå att det verkligen skulle bli så).

Pratar du med din pappa?

jag vet att djur kan dö av sorg men har ingen aning om människor kan det.

beklagar din sorg.

Som Birgitta skriver, så unna dig de stunder där solen skiner. Man måste hämta andan ibland för att orka simma under vattenytan