• Fru U

    Dö av sorg?

    Jag ska inte ljuga för dig. Det kommer att kännas så ett bra tag, ganska längre tror jag.

    För mig tog det runt fyra år innan jag slutade tänka på mamma flera gånger varje dag (nu är det bara nån gång varje dag) och innan det slutade göra jätteont.

    Efter ca två år så slutade det göra dödsont i hjärtat och övergick till jätteont och nu 4,5år senare gör det ont men det är en okej ont-känsla på nåt vis.

    Första året är värst för de flesta.

    Jag beklagar sorgen


    Svaren bor i hjärtat
  • Fru U

    Jag förstår att du tänker på din mamma men du har trots allt bara ansvar för att bära din egen sorg men om du orkar finnas där för henne så är det ju bara bra.

    Jag vet att det känns som att det aldrig någonsin kommer att gå över, bli lättare att andas och det kvittar vad någon annan säger för det går ändå inte att greppa att någonstans i framtiden finns en ljusning (så tyckte jag i varje fall, visst hörde jag att folk sa det men jag kunde inte förstå att det verkligen skulle bli så).

    Pratar du med din pappa?


    Svaren bor i hjärtat
  • Fru U

    Som Birgitta skriver, så unna dig de stunder där solen skiner. Man måste hämta andan ibland för att orka simma under vattenytan


    Svaren bor i hjärtat
  • Fru U

    Jag tror aldrig man helt kommer ifrån "åh, jag måste bara ringa och...:" utan det blir snarare färre och färre tillfällen.

    Man lär sig leva med saknaden, det är väl ungefär det som händer...


    Svaren bor i hjärtat
  • Fru U

    Jag har inte känt mig mamma en endaste gång. Om hon hade levt vidare så skulle hon vara alldeles för stolt o envis för att erkänna att hon hade fel angående det

    Men jag känner henne i mig eller hur jag nu ska säga.

    Prata med en grav är jag inte mycket för heller men i flera månader efter att min mamma dog så pratade jag med henne i hjärtat eller så skrev jag till henne. Jag tror ju inte heller att hon kunde ta emot mina budskap men jag kan ju inte bevisa att hon inte hörde mig så det fanns ju inget att förlora.

    Jag fick sagt vad jag ville till henne och det hjälpte faktiskt. Inte omedelbart men sett över en längre tid.


    Svaren bor i hjärtat
  • Fru U
    inyourface skrev 2010-09-07 15:29:37 följande:
    Tack. Jag tänker ibland att jag måste njuta av tiden jag har med min mamma, att jag inte vill ta den för given. Men sen när jag är glad, så får jag dåligt samvete. Att jag lever och han är död. Men är jag ledsen så får jag dåligt samvete för det, att pappa ska tycka att jag slösar mitt liv på att sörja.
    Precis så tänkte jag också. Men så funderade jag... föräldrar är ju oftast ganska kloka och de vet att det går upp och ner och jag tror inte de skulle bli upprörda över att man sörjer ordentligt imellanåt (inte hela tiden, inte för evigt men stundvis)
    Svaren bor i hjärtat
  • Fru U
    inyourface skrev 2010-09-07 15:30:37 följande:
    Ja människor säger det till mig, men jag förstår inte alls hur jag ska kunna leva med all den smärtan resten av mitt liv.
    Det går inte att förstå förrän åren går tror jag. Jag kan säga dig att smärtan minskar, såret slutar vara infekterat och blir till ett ärr men du kommer inte att tro mig, det gör man inte när man är mitt i det.
    Svaren bor i hjärtat
Svar på tråden Dö av sorg?