Dö av sorg?

Jag tror aldrig man helt kommer ifrån "åh, jag måste bara ringa och...:" utan det blir snarare färre och färre tillfällen.

Man lär sig leva med saknaden, det är väl ungefär det som händer...

Jag var på kyrkogården för första gången helt själv, när det var 6 månader sen han dog. Då pratade jag med honom. Kändes så larvigt i början, att sitta och prata för sig själv... sen är jag tyvärr inte speciellt andlig av mig, jag är oftast för logisk, tyvärr. Jag önskar att jag kunde ha en sån stark tro på att jag skulle få se honom igen, ån gång. Men jag tänker inte så. Jag känner bara att han är borta. Och folk har sagt till mig "men känner du inte hans närvaro? Det gör jag med xxx" Och nej, jag känner ingenting alls. Jag önskar att han kunde spöka för mig, bara ge mig ett litet bevis på att han finns kvar, det hade gjort allt så mkt lättare....

I maj månad träffaed jag en gammal bekant på fika,och vi pratade om pappa. Då sa jag just det,att jag önskade att han kunde spöka för mig, bara ge mig ett tecken på att han fanns. Jag grät floder hela tiden. När jag kom hem till mamma för att hälsa på samma dag, så ringde det en tant dit. Hon frågade efter min pappa, mamma förklarade att han var död, sen frågade hon efter mig. Jag svarade och hon sa att hon hittat mitt gamla sjukhus kort där pappa står som förmyndare på. Inget konstigt med det, tänkte jag först. Jag har väl tappat det. Tills hon berättade att hon bodde 3 mil ifrån mig, och jag hade mitt kort kvar i plånboken... Det var läskigt. Då trodde jag att pappa gjort det för att trösta mig. Men sen så kom ju mitt tråkiga logiska in och jag kom på alla möjliga förklaringar till det.... :(

Livet är så jäkla orättvist. Jag vet. Jag har tack och lov inte drabbats i ung ålder som du. Kan inte ens föreställa mig att förlora en förälder i din ålder. Och jag fasar för att själv gå bort medan mina barn bara är i mitten av de 20. Inte för egen del, utan för deras. Jag vill inte att de skall sörja som du gör, för det gör ONT.

Jag tror inte heller din far vill se dig vara så otroligt ledsen. Han vill att du skall må bra. Han kunde ju inte hjälpa detta. Och jag är övertygad om att våra döda finns bland oss. Min mamma är hos oss barn ganska ofta - det vet vi för det har vi fått bevis för. Det är en tröst. Både jag och min ena syster har fått tydliga bevis för det. Så trösta dig med att pappa finns hos dig. Han ser dig. Själv har jag ett fint foto på min mor och ibland stryker jag över hennes kind och pratar med henne och vet att hon hör mig.

Varm kram

Tack. Jag tänker ibland att jag måste njuta av tiden jag har med min mamma, att jag inte vill ta den för given. Men sen när jag är glad, så får jag dåligt samvete. Att jag lever och han är död. Men är jag ledsen så får jag dåligt samvete för det, att pappa ska tycka att jag slösar mitt liv på att sörja.

Ja människor säger det till mig, men jag förstår inte alls hur jag ska kunna leva med all den smärtan resten av mitt liv.

Jag har inte känt mig mamma en endaste gång. Om hon hade levt vidare så skulle hon vara alldeles för stolt o envis för att erkänna att hon hade fel angående det

Men jag känner henne i mig eller hur jag nu ska säga.

Prata med en grav är jag inte mycket för heller men i flera månader efter att min mamma dog så pratade jag med henne i hjärtat eller så skrev jag till henne. Jag tror ju inte heller att hon kunde ta emot mina budskap men jag kan ju inte bevisa att hon inte hörde mig så det fanns ju inget att förlora.

Jag fick sagt vad jag ville till henne och det hjälpte faktiskt. Inte omedelbart men sett över en längre tid.

Tack. Kram

Precis så tänkte jag också. Men så funderade jag... föräldrar är ju oftast ganska kloka och de vet att det går upp och ner och jag tror inte de skulle bli upprörda över att man sörjer ordentligt imellanåt (inte hela tiden, inte för evigt men stundvis)

Det går inte att förstå förrän åren går tror jag. Jag kan säga dig att smärtan minskar, såret slutar vara infekterat och blir till ett ärr men du kommer inte att tro mig, det gör man inte när man är mitt i det.

Jag har ofta svårt för att förklara för nära och kära hur mkt jag saknar min pappa, för många står inte sina föräldrar så nära som jag gör. Och varje gång jag gråter så kan jag höra pappa säga i mitt huvud "men lilla gumman" och krama mig. Som han alltid gjorde när jag var ledsen. Jag saknar allting, till och med våra bråk. Jag hade gett alla pengar i världen bara för att få bråka med honom igen. Och så har jag minnen från sjukhustiden i huvudet hela tiden. Att se honom vara så sjuk och rädd, att tvingas säga adjö.... det förändrade mig för alltid...  Och jag blir så arg. För det är inte meningen att man ska tvingas begrava sin pappa när man är 20 år gammal. Det var inte såhär det skulle bli. Det skulle vara så annorlunda. Och jag sörjer det, jag sörjer det som skulle vara, och det som nu aldrig kommer bli... Pappa fanns med mig i så många jobbiga saker jag gått igenom. Och vi kunde ha bråkat i flera timmar med varann, men om jag ringde samma dag, gråtandes och sa "snälla kan du hämta mig!" Så kom han utan att fråga varför. Han var min klippa, han och mamma. Och nu är han död,och mamma är sönder. Allt är totalt upp och ner... och det gör så ont att ingen vill prata om det. Som om pappa aldrig funnits. Det gör mig så ledsen och förbannad... till och med när jag berättar ett glatt minne om pappa så stirrar folk ner på sina skor och byter samtalsämne. Människor jag känt nästan hela mitt liv säger inte ens hej till mig på stan längre. Som om jag är pestsmittad...