Dö av sorg?

Du är samma människa även om din pappa gått bort. Men du är en erfarenhet rikare även om erfarenheten inte var rolig.

Nej, jag är inte samma människa. Det är mkt jag har mist av mig själv sen han gick bort.
Saker som var självklara innan, är inte självklara nu. Åsikter och känslor har förändrats drastiskt. Så nej, samma person är jag inte, kommer nog aldrig bli densamme igen. Tyvärr.

Hej kära TS! Beklagar sorgen. Själv så miste jag min pappa för några år sedan. Han var 57 år när han dog i en hjärtinfarkt. Jag känner igen mig i det där att gråta i affären. Jag såg hans favoritgodis,gröna läkerol och ahlgrens bilar på hyllan och allting bara brast inombords. Jag började storgråta mitt i affären. Jättejobbigt. Men samtidigt så är det bara att acceptera på något sätt. Det måste komma ur. Stor kram till dig 

Usch vad jobbigt :(

Jag vet inte vad jag kan säga som kan hjälpa. Men jag tror jag vet vad du menar i alla fall. Min mamma dog (av levercancer) för 7 år sedan och jag tänker fortfarande på henne varje dag och saknar henne så det gör ont i hjärtat.

Nu efteråt så kan jag se att första året var livet som i en dimma på något sätt och efter ett år blev allt så verkligt. Då kunde jag inte längre se tillbaka och tänka att "för ett år sedan så..." utan då var det mer påtagligt att mamma inte var här längre.

Efter ett tag så lär man sig att leva med sorgen men man glömmer aldrig och smärtan finns kvar.

VI hade en fin minnesstund på ettårsdagen av mammas död för att fira hennes liv. Sedan dess har jag sett till att alltid vara med min pappa (bor utomlands) på årsdagen.  Det hjälper för mig.

Tillåt dig att sörja, för det behöver man. Din pappa finns kanske inte livet längre, men han lever inom dig. ta vara på det.

Kram 

Kontakta något som heter VIMIL ( Vi som mist någon mitt i livet). De har mycket bra att erbjuda. Din sorg är ny och hela ditt liv är förändrat. Det kommer att ta tid och en hel massa energi att komma på fötter men det kommer att lyckas.

Jag läste några rader i en blogg i dag som jag tror kan ge lite hopp om det som kommer."Det bästa med framtiden är att den kommer en stund i taget. Man klarar det mesta om man inte tar ut allt i förskott. En stund i sänder, en sak i taget, bit för bit, steg för steg…"  Dessa rader har jag kopierat från en blogg som heter "Börja om" ( www.borjaom.worldpress.com) och handlar om en kvinnas sorgbearbetning och om livet med två små barn efter att hennes make gått bort i cancer.

Finns det något som gör dig glad? Eller någon? Se till att göra saker som gör dig glad och som gör att du mår bra, om än bara för en liten stund. Tillåt dig att skratta åt en bra film, njut av sensommarsolen. Gör sådant som du tror att din pappa skulle ha gillat att du gjorde! Tyck om dig själv och tillåt dig att vara ledsen när du vill och behöver det. Det har bara gått 7 månader, glöm inte det. Att prata med andra, som verkligen vet, är jätteviktigt. Blogga ( anonymt om du vill), chatta med andra i samma situation, eller var med i en grupp, välj själv.

Självklart tycker jag också att du kan få vara ledsen tillsammans med din mamma. Låt henne få känna att du är ledsen, gråt tillsammans och prata om pappa, som bara ni två kan.Låt henne få veta hur viktig pappa var och hur viktig hon är för dig. Kram och lycka till!

jag förstår precis hur du känner! förlorade min pappa i aug 09, även det helt oväntat. frisk som en nötkärna på kvällen - avliden ett par timmar senare..
jag känner precis som du, att jag ska dö av sorg. jag känner många gånger oftast varjedag att jag vill till pappa, inte dö men till pappa.. svår känsla att förklara..
trots att det gått ett år nu sen pappa försvann så är inte varken sorgen eller saknaden mindre.. jag tror aldrig att den kommer förssvinna heller.. tror bara att man lär sig leva med det blödande såret i hjärtat..

alla säger hela tiden "jag förstår din sorg" "det kommer bli bättre" "se framåt och minns era fina stunder"
men ursäkta: har du förlorat din pappa? ne just de.. då vet du inte hur jag känner.. de kommer inte bli bättre sluta lura mig o låt mig sörja.. vadå framåt? alla fina stunder får mig att gråta överallt..
det finns INGEN förutom DU som vet hur du känner och mår... får det dig att må bättre genom att sitta vid graven så sitt vid graven, mår du dåligt av att vara vid graven så besök inte den.. hela sorgarbetet måste tas i din takt utan att andra ger råd.. ja, de vill bara vara snälla och hjälpa.. men man kan inte vara till hjälp alltid..

hoppas du mår bättre snart.. vet precis vad du går igenom.. min pappa var mitt allt med!
stor styrkekram.

Tack för era fina svar, jag har gråtit en skvätt över era fina ord. Jag har faktiskt varit inne på vimil's hemsida och kikat runt, men vet inte om det är något för mig. Men jag ska fundera på det. Tack för tipset.

Jag tror att sorgen kommer bli annorlunda, den kommer inte försvinna, men den kanske blir annorlunda. Som att sakna ett ben eller en arm, jag lär mig kanske leva med den, som ni säger. Men det känns inte så nu, just nu så gör det så ont hela tiden att jag inte kan förstå hur andra som mist någon kan fortsätta. Jag har drömt om honom ett par gånger, där kramas vi och gråter. Jag kan lukta hans parfym och doften av hans hår. Drömmarna ger mig kraft, som om jag fått träffa honom på riktigt... Allting känns så svart och likgiltigt. Det är omöjligt att försöka förklara det jag känner för någon annan. Innan pappa gick bort så hade jag bara upplevt döden en gång, och det var en bekant som gick bort. Innan pappa gick bort så tänkte jag ofta "Jag fattar inte hur dom klarar det, hade det hänt mamma/pappa något så hade jag dött". Och nu har mardrömmen kommit. Sorgen finns med mig hela tiden, och den bankar och bränner hela tiden. Att vi aldrig kommer ses igen, det är så stort att ta in, FÖR stort. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna leva utan honom. Jag står liksom fast här.

Snälla du, att sörja tar tid och energi och det måste det få göra. Även om Vimil inte känns rätt för just dig så hitta något annat sätt att få prata, prata, prata och älta, älta och älta. Det är superviktigt. Har du läst några böcker om sorg och sorgebearbetning? Jag tror att det är viktigt att du får bekräftat att det du känner är okej, att det du känner är riktigt och att sorgen har olika faser. Kolla med kyrkan där du bor om de har någon grupp för yngre som har mist någon nära. Skickar massor av kramar till dig!

Jag miste min pappa förra sommaren. Pratade med honom på kvällen innan och sen nästa morgon va han död. En jätte chock. Jag, mitt liv allt förändrades då. Jag är och var otroligt sårad, arg, oc väldigt väldigt ledsen. Jag saknar honom alltid!!! Tänker på honom alltid känns de som. Kommer fortfarande på mig med att jag är på väg att ringa honom. MEN det är lite lättare nu, fortfarande hemsk men lite lättare. Jag bryter inte ihop och blir så förtvivlad som jag blev. Pappa var min bäste vän, vi pratade flera gånger om dagen, varje dag. 

Jag har funnit väldigt mkt tröst i att jag känner hans närvaro, jag har sett han, tror att jag t o m han han på kort! Sonen kan titta rakt ut i ingenting och säga morfar.

Men det är förjvligt, det är hemskt när nån dör, jag är 28, min son va 1,5 år när han dog.

Man får ta en dag i taget. Följa med i känslorna, inte försöka hålla igen nånting..Sen att andra kanske undviker dig är hemskt, men jag tror att de flesta inte vet hur de ska agera.

Sorg, är svårt och tungt och alla sörjer olika. Men det är viktigt att man får utlopp för sina tankar och känslor. Och inte förtränga dem.

Jag förlorade min pappa då jag var 21. Min mamma då jag var 26 och min dotter dog 6.5 år gammal i maj. i cancer.
Det sista är den allra tyngsta sorgen i mitt liv. Den jävligaste att någonsin villa acceptera. Och jag är bara 30 och förlorat så många redan i mitt liv. Dessutom är min ena halvbror döende i cancer i sin tur.
Ibland undrar jag att jag ens orkar leva själv med all sorg som öser ner över mig.

Det skulle kunna vara jag som skrev ditt inlägg. Vad läskigt. Att människor inte hälsar på dig på stan ska du strunta i, du vet vem du är och vad du står för, fortsätt gå med huvudet högt och sträck på dig. Du är perfekt och unik som du är och alla andra med ngn slags omogen attityd att man slutar hälsa på varann kan dra dit pepparn växer. Människor som drar sig undan en person i sorg har inget i din närhet att göra. Man blir mer sårad än tröstad av såna människor.
Jag var precis som du 20 år när jag och min familj begravde min pappa efter en leversjukdom mm. Jag har tappat räkningen på alla de människor, vänner som släkt som slutade hälsa, slutade ha en relation till en. Då för 4 år sen var jag så himla förbannad att jag ville dra ett basebollträ i skallen på dem, men idag vet jag vem som förlorade på det, och inte var det jag ialla fall! ;)
Men jag håller med dig, det är inte så det skulle bli, att begrava sin förälder när man är ung, det skulle bli annorlunda, jag hade inte tänkt livet på det sättet och allra minst du heller. Det kommer göra skitont i hjärtat, de kommer kännas som knivhugg i magen, man kommer gråta, skrika, saknaden kommer växa ngt enormt. Och man kommer alltid undra varför det var så orättvist, varför min pappa dog, varför får alla andra ha båda sina föräldrar som mor/far-föräldrar till ens barn. Det kommer göra skitont, fy vad ont det har gjort och fortfarande gör. Men som ngn tidigare skrev från att det gör dödsont så gör det efter ett tag "bara skitont". Det är som om det där onda och saknaden byter plats med varann, det gör fortfarande ont men lite mindre, dock växer sig saknaden större och större.
Men du ska absolut fortsätta prata om honom, högt och ljudligt med stolthet i rösten, det är ju din pappa!
Ta vara på varje ögonblick med din mamma, och vårda kärleken mellan er ömt. Hon har sin sorg och du har din sorg, du ska inte ha dåligt samvete för att du lämnar henne ensam i ert hus osv, man kan behöva vara själv och du ska så småningom fortsätta med ditt unga vuxenliv. Jag satt hemma som en hök över min mamma i två års tid, rädd att hon skulle lämna mig, rädd att hon skulle dö och att jag inte kunde göra ngt, jag sprang hem från mitt jobb varje dag för att kolla om hon levde, trots detta gömde hon så väl hur dåligt hon mådde att jag en sommardag ett år efter pappa gick bort höll på att förlora henne. Idag 4 år senare är hon som en ny människa, men vägen dit har vart otroligt lååååång för oss alla. Jag känner igen att man skulle kunna betala alla pengar i världen för ett kort ögonblick med pappa bara. Jag skulle ge alla mina kroppsdelar bara för en kort stund med pappa, jag skulle kunna betala alla pengar i världen för en kram och ett "hej" från honom. För att inte säga vad jag skulle kunna ge för att få lyfta telefonluren och slå hans nummer och höra honom svara och man fick prata av sig lite precis när man vill.
Skickar över en stor kram till dig och hoppas att du har massa fina vänner runt om dig som du kan få prata med!

Som många andra skriver är första året det tyngsta. Min pappa gick bort när jag var 18, han var liksom din min bästa vän och den jag alltid förlitade mig på. Från att vi fick cancerbeskedet till att han gick bort tog det knappt två månader. Jag förstod nog inte förrän till sista slutet hur illa det var och även om jag var förberedd till viss del var det en chock och slående sorg som sköljde över mig.

Jag hade problem med att hantera det. Stora problem. Jag tillät inte mig själv att sörja utan var tillbaka i skolan dagen efteråt. I efterhand ser jag hur jävla snedvridet det var men jag klarade inte den sorgen just då. Varje gång någon sa någonting som påminde om pappa eller något vi gjort eller som han sagt bröt jag ihop. Så det viktigaste jag tar med mig av sorghanteringen är att man måste våga sörja! Gråt, skrik, bryt ihop. Var arg för att han försvann, gråt över orättvisan i det, skriv brev till honom, gör allt det som du vill.

Eftersom jag inte riktigt lät mig själv känna all den sorgen har det inneburit ganska mycket att hantera åren efteråt. Det tog nästan tre år innan jag inte började gråta då någon frågade om min pappa, vad han gjorde etc . Då hade jag ingen riktigt nära vän och min mamma hade så mycket med sin egen smärta att möjligheten att prata med någon var extremt begränsad. Jag använde Cancerfondens "samtalsvän" i perioder, vilket jag upplevde som väldigt skönt. Det kanske inte passar alla men jag fann någon typ av styrka i att prata med andra i samma sits. Kan vara värt att kolla upp i alla fall!

För att svara på dina frågor. Sorgen kommer alltid finnas kvar, fast i en annan gestalt. Den första tiden är svårast, med åren accepterar man det mer och mer och kvar finns en djup saknad. Trots att det idag är ett antal år sedan pappa gick bort kan jag ibland slås av ilska och en irrationell frustration över hur orättvist det är att just MIN pappa skulle gå bort. Han skulle ju vara med nu, se mina framtida barn, lära känna min sambo, se mig utvecklas till en vuxen individ. Jag är också en väldigt logisk person men jag tror ändå att han någonstansifrån hör mina tankar och känner min saknad. Jag hoppas det i alla fall, och det skänker en viss lindring.

Ta dig den tid du behöver, din pappa kommer alltid finnas med dig - som sorg, som saknad, som glädje, som kärlek.

Hej och tack för ditt fina svar. Jag beklagar sorgen. :( Sorgen är så stark för mig emellanåt att det på riktigt, helt fysiskt gör ont i hjärtat. Det är så svårt att förstå att vi aldrig kommer ses igen. Att han bara är borta. En människa som funnits hos mig i 20 år, är helt plötsligt bara borta. För alltid. Jag kommer nog aldrig kunna eller orka ta in det. Ibland gör det så ont att jag önskar att jag var död också. Bara för att slippa må skit en enda dag. Jag skäms över att jag känner så, för livet ska man ju vara rädd om. Men jag kan inte hjälpa det, det känns bara så ibland. Och vetskapen om att man ska ha det såhär livet ut... fy fan...

Oj, vad jag förstår dig! Min mamma gick bort i levercancer i juli i år. Det gör ont, det gör ont att andas, att tänka och det är som om man kommer på flera gånger om dagen att hon inte finns och det är en hissnande, overklig känsla. Det är jobbigt att ha kalas, det är jobbigt att man inte får prata, det är jobbigt att se pappa ledsen.

Jag pratar med mamma varje kväll. Jag är inte religiös utan jag bara blundar innan jag somnar och tänker över dagen som om jag pratade med henne. Det skänker någon typ av frid. Men som sagt, jag vet precis hur du känner det. En förälder är ändå  en enorm trygghet och man känner sig vilsen och allt är ofattbart.

Jag tror att det kommer kännas bättre, man vänjer sig, men både du och jag kommer nog för alltid ha ett hål i hjärtat och saknaden kommer alltid finnas där men kanske mer hanterbar.

Kram

Jag vet att tråden är gammal men jag känner igen mig så mycket i det som ts skriver.

Jag har precis förlorat min älskade pappa pga cancer i levern :(

Allt gick så fort, ingen har förstått vad som hände.

Han var min bästa vän, hjälpte mig med precis allt. Jag har mått psykiskt dåligt sen jag var 14 år och han fanns alltid för mig. Tröstade, stöttade och peppade.

Det finns så mycket som jag vill prata med honom om, saker som jag aldrig hann säga.

Pappa var allt för mig! Och jag orkar inte leva i en värld där han inte andas :(

Jag skulle verkligen behöva prata med någon som förstår.

Vet inte varför det jag skrev blev så uppstyckat, inte meningen.