inyourface

Äldre 7 Sep 15:02

36 svar

Dö av sorg?

Ja, kan man det? Det känns ofta som att jag kommer att göra just det, dö av sorg. Min pappa gick bort i levercancer i februari, han visste inte ens att han var sjuk. Chocken är lika stor än idag, och overklighetskänslorna har inte försvunnit. Jag saknar honom så mkt att det skär som rakblad i hjärtat. Alla säger att det kommer bli bättre, men det känns inte så. Det blir nästan värre för varje dag som går. Min pappa var min bästa vän, och jag vet inte vem jag är nu utan honom. Att vi aldrig mer ska ses igen, hur ska jag kunna leva med det? När jag tänker på att jag aldrig mer kommer få höra hans röst, få krama honom, att få gråta och skratta med honom, jag kan inte andas när jag tänker på att jag förevigt har mist det. Hur går man vidare? När börjar det kännas bättre?

Vissa dagar är värre än andra. En dag för ett tag sen, så såg jag en sak som påminde om pappa, och jag började stor böla, mitt inne på willy's. Jag kunde inte hejda det, det bara kom. Kommer det kännas såhär förevigt? Jag vill bara att han ska komma tillbaka!!!!

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 7 Sep 15:13

#5

Tack för era svar. Jag går hos en psykolog, har gjort det ett par år innan pappa gick bort. Så jag får stöd därifrån. Men det är svårt ändå. Känner mig så ensam och missförstådd. Och att se min mamma vara så ledsen hela tiden, det är så jävla jobbigt. Och jag får sån ångest och skuldkänslor av att veta att hon sitter hemma helt själv i det stora huset och sörjer. Jag saknar honom så. Jag förstår inte hur livet ska kunna gå vidare nu. Känns som att jag aldrig någonsin kommer bli lycklig igen. Inte på riktigt. Det är så jävla jobbigt...

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 7 Sep 15:22

#10

Birgitta2 skrev 2010-09-07 15:17:46 följande:

Ts, ja, man kan dö av sorg. Det kallas för brustet hjärta. Det handlar om människor som ofta är gamla och redan har dåliga hjärtan.

Jag har noga läst vad du skriver och jag har själv vuxna barn. Som du och din far var bästa vänner, är jag och min dotter och jag hoppas hon aldrig nånsin sörjer så hårt som du gör.

Man säger att tiden läker alla sår. De gör de inte! Men med tiden lindras sorgen. Saknaden kommer nog alltid finnas där. Livet är grått och kallt för dig just nu. Saknar mening kanske t o m. Det går inte att säga till någon att rycka upp sig, men förhoppningsvis försöker du fylla lite av saknaden med saker som kan förströ dig för en liten stund.

Själv lyfter jag ibland luren för att ringa min egen mamma och berätta om roliga saker - bara för att upptäcka att hon ligger på Norra Kyrkogården sen fyra år tillbaka.

Det enda jag kan säga är att: Tillåt dig sörja, men försök att inte gräva ner dig för djupt. Försök hitta något som ger mening för dig mitt i eländet. Det tar tid, men så småningom reser du dig. Men ge det tid.

Kram

Det är precis så jag känner, att det inte finns någon mening. Det har snart gått 7 månader sen han dog, och ändå så kommer jag på mig själv med att tänka "men jag ringer och frågar pappa". Och i den sekunden när jag kommer ihåg att han är död, då kan jag nästan höra min själ gå sönder,om och om igen. Och jag är bitter, så himla bitter. Han skulle ju lära mig köra bil, se mig klättra på karriärsstegen, han skulle ju få se mina barn han skulle ju.... han skulle ju vara här...

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 7 Sep 15:28

#12

Fru U skrev 2010-09-07 15:19:26 följande:

Jag förstår att du tänker på din mamma men du har trots allt bara ansvar för att bära din egen sorg men om du orkar finnas där för henne så är det ju bara bra.

Jag vet att det känns som att det aldrig någonsin kommer att gå över, bli lättare att andas och det kvittar vad någon annan säger för det går ändå inte att greppa att någonstans i framtiden finns en ljusning (så tyckte jag i varje fall, visst hörde jag att folk sa det men jag kunde inte förstå att det verkligen skulle bli så).

Pratar du med din pappa?

Jag var på kyrkogården för första gången helt själv, när det var 6 månader sen han dog. Då pratade jag med honom. Kändes så larvigt i början, att sitta och prata för sig själv... sen är jag tyvärr inte speciellt andlig av mig, jag är oftast för logisk, tyvärr. Jag önskar att jag kunde ha en sån stark tro på att jag skulle få se honom igen, ån gång. Men jag tänker inte så. Jag känner bara att han är borta. Och folk har sagt till mig "men känner du inte hans närvaro? Det gör jag med xxx" Och nej, jag känner ingenting alls. Jag önskar att han kunde spöka för mig, bara ge mig ett litet bevis på att han finns kvar, det hade gjort allt så mkt lättare....

I maj månad träffaed jag en gammal bekant på fika,och vi pratade om pappa. Då sa jag just det,att jag önskade att han kunde spöka för mig, bara ge mig ett tecken på att han fanns. Jag grät floder hela tiden. När jag kom hem till mamma för att hälsa på samma dag, så ringde det en tant dit. Hon frågade efter min pappa, mamma förklarade att han var död, sen frågade hon efter mig. Jag svarade och hon sa att hon hittat mitt gamla sjukhus kort där pappa står som förmyndare på. Inget konstigt med det, tänkte jag först. Jag har väl tappat det. Tills hon berättade att hon bodde 3 mil ifrån mig, och jag hade mitt kort kvar i plånboken... Det var läskigt. Då trodde jag att pappa gjort det för att trösta mig. Men sen så kom ju mitt tråkiga logiska in och jag kom på alla möjliga förklaringar till det.... :(

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 7 Sep 15:29

#14

Fru U skrev 2010-09-07 15:20:54 följande:

Som Birgitta skriver, så unna dig de stunder där solen skiner. Man måste hämta andan ibland för att orka simma under vattenytan

Tack. Jag tänker ibland att jag måste njuta av tiden jag har med min mamma, att jag inte vill ta den för given. Men sen när jag är glad, så får jag dåligt samvete. Att jag lever och han är död. Men är jag ledsen så får jag dåligt samvete för det, att pappa ska tycka att jag slösar mitt liv på att sörja.

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 7 Sep 15:30

#15

Fru U skrev 2010-09-07 15:27:05 följande:

Jag tror aldrig man helt kommer ifrån "åh, jag måste bara ringa och...:" utan det blir snarare färre och färre tillfällen.

Man lär sig leva med saknaden, det är väl ungefär det som händer...

Ja människor säger det till mig, men jag förstår inte alls hur jag ska kunna leva med all den smärtan resten av mitt liv.

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 7 Sep 15:32

#17

Birgitta2 skrev 2010-09-07 15:29:03 följande:

Livet är så jäkla orättvist. Jag vet. Jag har tack och lov inte drabbats i ung ålder som du. Kan inte ens föreställa mig att förlora en förälder i din ålder. Och jag fasar för att själv gå bort medan mina barn bara är i mitten av de 20. Inte för egen del, utan för deras. Jag vill inte att de skall sörja som du gör, för det gör ONT.

Jag tror inte heller din far vill se dig vara så otroligt ledsen. Han vill att du skall må bra. Han kunde ju inte hjälpa detta. Och jag är övertygad om att våra döda finns bland oss. Min mamma är hos oss barn ganska ofta - det vet vi för det har vi fått bevis för. Det är en tröst. Både jag och min ena syster har fått tydliga bevis för det. Så trösta dig med att pappa finns hos dig. Han ser dig. Själv har jag ett fint foto på min mor och ibland stryker jag över hennes kind och pratar med henne och vet att hon hör mig.

Varm kram

Tack. Kram

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 7 Sep 15:45

#20

Jag har ofta svårt för att förklara för nära och kära hur mkt jag saknar min pappa, för många står inte sina föräldrar så nära som jag gör. Och varje gång jag gråter så kan jag höra pappa säga i mitt huvud "men lilla gumman" och krama mig. Som han alltid gjorde när jag var ledsen. Jag saknar allting, till och med våra bråk. Jag hade gett alla pengar i världen bara för att få bråka med honom igen. Och så har jag minnen från sjukhustiden i huvudet hela tiden. Att se honom vara så sjuk och rädd, att tvingas säga adjö.... det förändrade mig för alltid... Och jag blir så arg. För det är inte meningen att man ska tvingas begrava sin pappa när man är 20 år gammal. Det var inte såhär det skulle bli. Det skulle vara så annorlunda. Och jag sörjer det, jag sörjer det som skulle vara, och det som nu aldrig kommer bli... Pappa fanns med mig i så många jobbiga saker jag gått igenom. Och vi kunde ha bråkat i flera timmar med varann, men om jag ringde samma dag, gråtandes och sa "snälla kan du hämta mig!" Så kom han utan att fråga varför. Han var min klippa, han och mamma. Och nu är han död,och mamma är sönder. Allt är totalt upp och ner... och det gör så ont att ingen vill prata om det. Som om pappa aldrig funnits. Det gör mig så ledsen och förbannad... till och med när jag berättar ett glatt minne om pappa så stirrar folk ner på sina skor och byter samtalsämne. Människor jag känt nästan hela mitt liv säger inte ens hej till mig på stan längre. Som om jag är pestsmittad...

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 7 Sep 15:53

#22

FH Mamma skrev 2010-09-07 15:48:22 följande:

Du är samma människa även om din pappa gått bort. Men du är en erfarenhet rikare även om erfarenheten inte var rolig.

Nej, jag är inte samma människa. Det är mkt jag har mist av mig själv sen han gick bort.
Saker som var självklara innan, är inte självklara nu. Åsikter och känslor har förändrats drastiskt. Så nej, samma person är jag inte, kommer nog aldrig bli densamme igen. Tyvärr.

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 9 Sep 17:56

#27

Tack för era fina svar, jag har gråtit en skvätt över era fina ord. Jag har faktiskt varit inne på vimil's hemsida och kikat runt, men vet inte om det är något för mig. Men jag ska fundera på det. Tack för tipset.

Jag tror att sorgen kommer bli annorlunda, den kommer inte försvinna, men den kanske blir annorlunda. Som att sakna ett ben eller en arm, jag lär mig kanske leva med den, som ni säger. Men det känns inte så nu, just nu så gör det så ont hela tiden att jag inte kan förstå hur andra som mist någon kan fortsätta. Jag har drömt om honom ett par gånger, där kramas vi och gråter. Jag kan lukta hans parfym och doften av hans hår. Drömmarna ger mig kraft, som om jag fått träffa honom på riktigt... Allting känns så svart och likgiltigt. Det är omöjligt att försöka förklara det jag känner för någon annan. Innan pappa gick bort så hade jag bara upplevt döden en gång, och det var en bekant som gick bort. Innan pappa gick bort så tänkte jag ofta "Jag fattar inte hur dom klarar det, hade det hänt mamma/pappa något så hade jag dött". Och nu har mardrömmen kommit. Sorgen finns med mig hela tiden, och den bankar och bränner hela tiden. Att vi aldrig kommer ses igen, det är så stort att ta in, FÖR stort. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna leva utan honom. Jag står liksom fast här.

The truth hurts, the lie's worse

inyourface

Äldre 25 Sep 12:47

#33

Anonym (Sorg) skrev 2010-09-21 21:02:46 följande:

Som många andra skriver är första året det tyngsta. Min pappa gick bort när jag var 18, han var liksom din min bästa vän och den jag alltid förlitade mig på. Från att vi fick cancerbeskedet till att han gick bort tog det knappt två månader. Jag förstod nog inte förrän till sista slutet hur illa det var och även om jag var förberedd till viss del var det en chock och slående sorg som sköljde över mig.

Jag hade problem med att hantera det. Stora problem. Jag tillät inte mig själv att sörja utan var tillbaka i skolan dagen efteråt. I efterhand ser jag hur jävla snedvridet det var men jag klarade inte den sorgen just då. Varje gång någon sa någonting som påminde om pappa eller något vi gjort eller som han sagt bröt jag ihop. Så det viktigaste jag tar med mig av sorghanteringen är att man måste våga sörja! Gråt, skrik, bryt ihop. Var arg för att han försvann, gråt över orättvisan i det, skriv brev till honom, gör allt det som du vill.

Eftersom jag inte riktigt lät mig själv känna all den sorgen har det inneburit ganska mycket att hantera åren efteråt. Det tog nästan tre år innan jag inte började gråta då någon frågade om min pappa, vad han gjorde etc . Då hade jag ingen riktigt nära vän och min mamma hade så mycket med sin egen smärta att möjligheten att prata med någon var extremt begränsad. Jag använde Cancerfondens "samtalsvän" i perioder, vilket jag upplevde som väldigt skönt. Det kanske inte passar alla men jag fann någon typ av styrka i att prata med andra i samma sits. Kan vara värt att kolla upp i alla fall!

För att svara på dina frågor. Sorgen kommer alltid finnas kvar, fast i en annan gestalt. Den första tiden är svårast, med åren accepterar man det mer och mer och kvar finns en djup saknad. Trots att det idag är ett antal år sedan pappa gick bort kan jag ibland slås av ilska och en irrationell frustration över hur orättvist det är att just MIN pappa skulle gå bort. Han skulle ju vara med nu, se mina framtida barn, lära känna min sambo, se mig utvecklas till en vuxen individ. Jag är också en väldigt logisk person men jag tror ändå att han någonstansifrån hör mina tankar och känner min saknad. Jag hoppas det i alla fall, och det skänker en viss lindring.

Ta dig den tid du behöver, din pappa kommer alltid finnas med dig - som sorg, som saknad, som glädje, som kärlek.

Hej och tack för ditt fina svar. Jag beklagar sorgen. :( Sorgen är så stark för mig emellanåt att det på riktigt, helt fysiskt gör ont i hjärtat. Det är så svårt att förstå att vi aldrig kommer ses igen. Att han bara är borta. En människa som funnits hos mig i 20 år, är helt plötsligt bara borta. För alltid. Jag kommer nog aldrig kunna eller orka ta in det. Ibland gör det så ont att jag önskar att jag var död också. Bara för att slippa må skit en enda dag. Jag skäms över att jag känner så, för livet ska man ju vara rädd om. Men jag kan inte hjälpa det, det känns bara så ibland. Och vetskapen om att man ska ha det såhär livet ut... fy fan...

The truth hurts, the lie's worse

Dö av sorg?

INNEHÅLL