Dö av sorg?

Ts, ja, man kan dö av sorg. Det kallas för brustet hjärta. Det handlar om människor som ofta är gamla och redan har dåliga hjärtan.

Jag har noga läst vad du skriver och jag har själv vuxna barn. Som du och din far var bästa vänner, är jag och min dotter och jag hoppas hon aldrig nånsin sörjer så hårt som du gör.

Man säger att tiden läker alla sår. De gör de inte! Men med tiden lindras sorgen. Saknaden kommer nog alltid finnas där. Livet är grått och kallt för dig just nu. Saknar mening kanske t o m. Det går inte att säga till någon att rycka upp sig, men förhoppningsvis försöker du fylla lite av saknaden med saker som kan förströ dig för en liten stund.

Själv lyfter jag ibland luren för att ringa min egen mamma och berätta om roliga saker - bara för att upptäcka att hon ligger på Norra Kyrkogården sen fyra år tillbaka.

Det enda jag kan säga är att: Tillåt dig sörja, men försök att inte gräva ner dig för djupt. Försök hitta något som ger mening för dig mitt i eländet. Det tar tid, men så småningom reser du dig. Men ge det tid.

Kram

Livet är så jäkla orättvist. Jag vet. Jag har tack och lov inte drabbats i ung ålder som du. Kan inte ens föreställa mig att förlora en förälder i din ålder. Och jag fasar för att själv gå bort medan mina barn bara är i mitten av de 20. Inte för egen del, utan för deras. Jag vill inte att de skall sörja som du gör, för det gör ONT.

Jag tror inte heller din far vill se dig vara så otroligt ledsen. Han vill att du skall må bra. Han kunde ju inte hjälpa detta. Och jag är övertygad om att våra döda finns bland oss. Min mamma är hos oss barn ganska ofta - det vet vi för det har vi fått bevis för. Det är en tröst. Både jag och min ena syster har fått tydliga bevis för det. Så trösta dig med att pappa finns hos dig. Han ser dig. Själv har jag ett fint foto på min mor och ibland stryker jag över hennes kind och pratar med henne och vet att hon hör mig.

Varm kram