inyourface skrev 2010-09-07 15:45:13 följande:
Jag har ofta svårt för att förklara för nära och kära hur mkt jag saknar min pappa, för många står inte sina föräldrar så nära som jag gör. Och varje gång jag gråter så kan jag höra pappa säga i mitt huvud "men lilla gumman" och krama mig. Som han alltid gjorde när jag var ledsen. Jag saknar allting, till och med våra bråk. Jag hade gett alla pengar i världen bara för att få bråka med honom igen. Och så har jag minnen från sjukhustiden i huvudet hela tiden. Att se honom vara så sjuk och rädd, att tvingas säga adjö.... det förändrade mig för alltid... Och jag blir så arg. För det är inte meningen att man ska tvingas begrava sin pappa när man är 20 år gammal. Det var inte såhär det skulle bli. Det skulle vara så annorlunda. Och jag sörjer det, jag sörjer det som skulle vara, och det som nu aldrig kommer bli... Pappa fanns med mig i så många jobbiga saker jag gått igenom. Och vi kunde ha bråkat i flera timmar med varann, men om jag ringde samma dag, gråtandes och sa "snälla kan du hämta mig!" Så kom han utan att fråga varför. Han var min klippa, han och mamma. Och nu är han död,och mamma är sönder. Allt är totalt upp och ner... och det gör så ont att ingen vill prata om det. Som om pappa aldrig funnits. Det gör mig så ledsen och förbannad... till och med när jag berättar ett glatt minne om pappa så stirrar folk ner på sina skor och byter samtalsämne. Människor jag känt nästan hela mitt liv säger inte ens hej till mig på stan längre. Som om jag är pestsmittad...
Det skulle kunna vara jag som skrev ditt inlägg. Vad läskigt. Att människor inte hälsar på dig på stan ska du strunta i, du vet vem du är och vad du står för, fortsätt gå med huvudet högt och sträck på dig. Du är perfekt och unik som du är och alla andra med ngn slags omogen attityd att man slutar hälsa på varann kan dra dit pepparn växer. Människor som drar sig undan en person i sorg har inget i din närhet att göra. Man blir mer sårad än tröstad av såna människor.
Jag var precis som du 20 år när jag och min familj begravde min pappa efter en leversjukdom mm. Jag har tappat räkningen på alla de människor, vänner som släkt som slutade hälsa, slutade ha en relation till en. Då för 4 år sen var jag så himla förbannad att jag ville dra ett basebollträ i skallen på dem, men idag vet jag vem som förlorade på det, och inte var det jag ialla fall! ;)
Men jag håller med dig, det är inte så det skulle bli, att begrava sin förälder när man är ung, det skulle bli annorlunda, jag hade inte tänkt livet på det sättet och allra minst du heller. Det kommer göra skitont i hjärtat, de kommer kännas som knivhugg i magen, man kommer gråta, skrika, saknaden kommer växa ngt enormt. Och man kommer alltid undra varför det var så orättvist, varför min pappa dog, varför får alla andra ha båda sina föräldrar som mor/far-föräldrar till ens barn. Det kommer göra skitont, fy vad ont det har gjort och fortfarande gör. Men som ngn tidigare skrev från att det gör dödsont så gör det efter ett tag "bara skitont". Det är som om det där onda och saknaden byter plats med varann, det gör fortfarande ont men lite mindre, dock växer sig saknaden större och större.
Men du ska absolut fortsätta prata om honom, högt och ljudligt med stolthet i rösten, det är ju din pappa!
Ta vara på varje ögonblick med din mamma, och vårda kärleken mellan er ömt. Hon har sin sorg och du har din sorg, du ska inte ha dåligt samvete för att du lämnar henne ensam i ert hus osv, man kan behöva vara själv och du ska så småningom fortsätta med ditt unga vuxenliv. Jag satt hemma som en hök över min mamma i två års tid, rädd att hon skulle lämna mig, rädd att hon skulle dö och att jag inte kunde göra ngt, jag sprang hem från mitt jobb varje dag för att kolla om hon levde, trots detta gömde hon så väl hur dåligt hon mådde att jag en sommardag ett år efter pappa gick bort höll på att förlora henne. Idag 4 år senare är hon som en ny människa, men vägen dit har vart otroligt lååååång för oss alla. Jag känner igen att man skulle kunna betala alla pengar i världen för ett kort ögonblick med pappa bara. Jag skulle ge alla mina kroppsdelar bara för en kort stund med pappa, jag skulle kunna betala alla pengar i världen för en kram och ett "hej" från honom. För att inte säga vad jag skulle kunna ge för att få lyfta telefonluren och slå hans nummer och höra honom svara och man fick prata av sig lite precis när man vill.
Skickar över en stor kram till dig och hoppas att du har massa fina vänner runt om dig som du kan få prata med!
