Bevabus skrev 2010-05-01 23:25:54 följande:
I slutändan så handlar ALLT om signalerna som djuren ger ifrån sig. Som barn är det inte lätt att veta vad hunden berättar, så det är ett kombinerat ansvar mellan hundägare och föräldrar. Det är trist att det blir som ett krig där folk bara skriker på varandra. Föräldrarna begär att hunden ska avlivas att hundägarna begär att föräldrarna ska hålla ögonen på ungarna konstant.När jag var liten så var jag hemma hos farmor och skulle klappa hennes katt. Jag vet inte om mina föräldrar hade berättat för mig att katten var sjuk eller inte. Men jag klappade henne iaf, trots att hon inte ville för hon mådde ju dåligt. Det slutade med att hon rev och bet mig. Jag blev ledsen och rädd för djur under många, många år. MEN jag har ÄLSKAT djur hela mitt liv också! Jag tyckte bara det var obehagligt när de närmade sig mig för jag kunde inte läsa deras signaler. Och jag hamnade flera gånger i obehagliga situationer där hundägare inte tog sitt ansvar och kallade tillbaka hundar som jagade mig! Men jag har ändå alltid önskat att jag skulle våga gosa med alla djur! Och det tycker jag visar hur förlåtande man trots allt är. Jag visste innerst inne att det inte var djurets fel att det skadade eller skrämde mig!Så vad skickar det för signaler till mitt barn om jag begär avlivning av hunden som bet henne? Att djur som gör ett misstag förtjänar att dö? Nej, det är verkligen inte det budskapet jag vill ge.I ett sånt här fall så vill jag göra mitt yttersta för att barnet inte ska bli rädd för hundar, så jag skulle se till att vi umgicks massor med balanserade hundar och jag skulle lära mitt barn hur man beter sig emot dom! DET är strikt hundägaransvar enligt mig. INTE avlivning.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag tror att man som föräldrer aldrig mer vill riskera att sitt egna barn ska behöva utsättas för risken från samma hund igen eller för risken att något annat barn ska råka illa ut. Även om risken kanske bara handlar om promillen.
Och det skulle visserligen kännas hårt även om en vuxen blev biten men just att ett barn blivit utsatt blir som ett övergrepp. De har ju inget att sätta emot varken styrkemässigt eller erfarnhetsmässigt. De känns som offer.
Den bullterriern som bet hunden vi var ute med är avlivad och jag känner en lättnad. En lättnad över att veta att inget levande djur eller människa någonsin ska behöva sitta i de käftarna igen. Jag kan fortfarande må illa när jag ser bilderna rullas upp i huvudet från det mötet. Dock har de en till bullterrier som jag hört ryktesvägar redan klippt 3 hundar så möter jag dem på cykelvägen så korsar jag nog gatan illa kvickt. Sorgligt!
