Min 12 åriga dotter vill inte veta av mig

Mitt enda råd är att inte ge upp! Vad skulle hända om du åkte dit och träffade henne "face-to-face" utan mamman?

låter litegranna som att något slags spel är i gång...

kan mamman på nåt sätt styra dottern i det här så att dottern får för sig att du inte ska vara pappa av nån anledning? Kan mamman tex snacka skit om dig av någon orsak?

Har dottern fått komma till tals SJÄLV i denna fråga? Vad vill hon EGENTLIGEN utifrån sig själv? Kan hon sitta i nån form av lojalitetskris mellan er båda?

Och det känns lite som att brev och paket kanske inte alltid faktiskt når flickan utan tas omhand av hennes mamma - klassiskt!!

Kan du på något annat sätt se till att flickan direkt kan få ett brev eller paket ifrån dig utan några lismande mellanhänder? Kan du kanske lämna något till henne i hennes skola eller nåt?

Fortsätt tryck på att ni ska träffas - familjerätten är väldigt laddat och en 13-åring kanske inte alltid förstår vad man har där att göra och kan bli rädd av en sån miljö. Försök kanske att föreslå träffar på neutral plats? Och gärna kanske med någon ANNAN som sällskap än mamma? (mormor, farmor, annan släkting, hennes egen bästis??? )

Juridik kan knappast hjälpa dig om din dotter faktiskt inte vill ha med dig att göra i nuläget.

Kanske kan du få en ny chans när hon har blivit lite mer vuxen, om du är en reko pappa ändå och hon bara tycker det är jobbigt för att mamman är negativ och pressar på henne skuld i nuläget. Sånt förekommer klart också, och då kommer din dotter troligen att se igenom det när hon blir lite äldre.

Jag gjorde slut med min pappa när jag fyllde 25, för jag tycker inte han är en bra person och jag kan inte stå för de åsikter han har, samt att jag tycker att han kränkte mig och gav mig mardrömmar i veckor som barn. Jag hade helt enkelt ont i magen i en vecka innan varje umgängestillfälle och mardrömmar efteråt eftersom han var så oberäknelig och konstig i humöret jämfört med situationen hos mamma.

Om din dotter börjar gråta innan du ens har kommit in i rummet på familjlerätten så tycker jag att du ska fråga dig själv vilken sorts farsa du är egentligen, och om du möjligen kan ha skrämt livet ur henne med några av dina uppfostringsförsök?

Det här handlar högst troligt om ett spel från kvinnans sida (mamman) och hon har förmodligen under en lång tid aktivt påverkat dotterns syn på dig, hennes ord om dig har sakta men säkert blivit en sanning.

Detta är en enormt svår situation, och jag vet själv precis hur det är (är själv barn från en skilsmässa och mina syskon som är yngre har blivit påverkade av mammas ord gällande synen på vår pappa) samt att även min sambo har två betydligt yngre halsvystrar som har blivit så totalt hjärntvättade av sin mamma efter separationen att en av dem fortfarande i vuxen ålder helt och hållet tar avstånd från pappan.

Pappan behöver inte ha gjort ett enda dugg för att förtjäna detta utan det är helt och hållet mammans bitterhet som är avgörande (eller det omvända, det kan ju också vara pappan som blir bitter och baktalar kvinnan i så hög grad att en annan verklighet skapas för barnen).

Just därför är det så oerhört svårt att göra något för den andra parten, mitt tips är att frångå det juridiska (som nämnt) utan försök istället fundera ut hur du ska träffa dottern face-to-face utan mamman involverad. Försök återuppta kontakten fysiskt och prata med henne, var inte anklagande utan tvärtom öppna upp för henne att få prata (dvs om du kommer så långt att hon vill prata med dig).

Det juridiska har ingen chans i dessa fall utan ofta är den andra parten dessutom så duktig på att manipulera familjerätt etc att man ändå inte har en chans rent rättsligt, precis som du beskriver så får du inte ens en chans att hinna dit.

Kan bara säga att jag känner med dig och hoppas verkligen att din dotter tar sitt förnuft till fånga så småningom, lycka till!

Tycker det där var väldigt rått och otrevligt skrivet, men utifrån ditt inlägg så förstår jag att du utgår ifrån dig själv och dina känslor för din pappa. Dock onödigt skrivet enligt min mening, att man gråter på familjerätten behöver verkligen inte ha med att pappan är fruktansvärd att göra...

Absolut ett bra förslag, men beroende på mammans sociala umgänge är det kanske inte så bra att ha någon annan med som mamman har kontakt med eftersom det är vanligt att även släktingar och andra blir påverkade av mamman manipulativa prat i den typen av situationer. En bästis om det känns bra låter ju dock vettigt!

Tack för så snabba svar! Ni bryr er ju! Tack!..

Jag vet att paket, kort å sånt jag skickar med posten kommer fram via hennes mor som jag ringer å kollar med - eller helt 100% är jag ju inte men magkänslan säger att post-saker kommer fram.

Jag HAR en hårdare syn på barnuppfostran än hennes Mamma - kan helt klart vara anledningen till att hon inte ville komma hit.

Min sambo tycker jag daltar med henne vilket jag absolut inte gör så hon tycker man ska vara annu per "fast" med regler hemma och att dottern ska hjälpa till lite som de mindre har fått göra efter förmåga.

Sist jag hälsade på hos min dotter var hennes mormor och morfar där. Mormor har tidigare tycdligen jobbat med utsatta barn och trodde sig kunna "fixa" att min dotter skulle komma ner å fika med alla oss nere i köket men kaos utbröt å dottern låste in sig på muggen när hon hörde att jag steg in. Slutade med att jag satt utanför och försökte prata med henne genom en låst toalettdörr i två timmar utan att få ett vettigt ur henne mer än "sluta, stick, dra.. och kanske nåt nähäpp ahapp" men jag pratade på och sa att hennes mamma minsann gett mig ok att sitta där så det tänkte jag göra.

Vissa saker jag skickar som t.ex. munkjackor å sånt älskar hon å har på sig jämt så allt är inte skit jag skickar..

Min nya sambo hade hon kontakt med över MSN bra lång tid efter hon bröt med mig men det slutade hon med då dottern var otrevlig på chatten och min sambo sa åt henne att "sån ton behöver du inte ha" - då blev sambon blockerad å det var slut där med.

Jag har inte slagit eller skrämt livet ur min dotter - kanske känner hon att jag tagit för mycket ansvar över mina andra barn när hon har varit här och att det har varit för jobbigt att ställa om sig från förut. Tidigare när hon va hon mig var det endast kul saker vi gjorde, mycket resor till fjällen och utomlands. Det har vi (min sambo, jag å våra nya ungar) fortsatt med och jag skickar en fråga varje gång vi ska boka nåt tilll min dotter men får inget svar så det blir resor utan henne.

En annan fråga - hur gör man med rum som stått tomt i över 2år, kan man använda det till annat eftersom vi bor lite trångt? Kan ju inte direkt fråga min dotter då jag inte får ett svar.

Kan hända att hon känner sig sviken och känner att du lägger mer tid på dina yngre barn, låter som en ganska låst situation om hon inte är villig till kommunikation öht. Det kan ju bli ännu känsligare om hon får reda på att hon inte längre har något rum (antar att du menar hennes gamla rum).

Något jag också tänkte på är att det kan ha uppstått konflikter mellan er som du kanske tom själv är omedveten om pga att hon hamnat i pubertet, det sker ju väldigt tidigt för tjejer nu för tiden (vid 10 års ålder är helt normalt tex) och då händer ju enormt mycket inom en vilket kan ha gjort att hon känt sig oerhört missförstådd av dig och konflikterna kanske bara gror djupare ju mer du försöker "kontrollera" henne vilket är kanske precis det hon känner att du försöker göra.

Det är ju väldigt svårt att sätta fingret på vad det rör sig om just i er situation, men kanske du får några nya infallsvinklar av tråden i alla fall som kan hjälpa er vidare.

DEN frågan tycker jag definitivt att du ska ta upp med din dotter!! Gör INGENTING bakom hennes rygg/ovanför hennes huvud!!!! NO NO NO NO!!!!!

Om hon vill ha sitt rum kvar är det kanske dags att hon börjar prata med dig. Det kan faktiskt vara en vägs början för att få igång en konversation.

Och gör det smart!! Säg inte att du behöver rummet för det kommer hon bara att vända emot dig!

Säg istället nånting om att du vill göra om hennes rum och att du vill att hon engagerar sig. Hur vill hon ha möblerat? Kan hon tänka sig att komma dig och gå igenom sina egna saker? (om hon inte vill ha dig närvarande så kompromissa hellre - välj att hon får vara där ifred om hon vill. )

När du fått igång NÅT form av svar från henne kan ni kanske gemensamt bestämma att eventuella syskon får sova där men att kanske rummet är hennes när hon väl tycker att det är okej att komma till dig? (svammel svammel men du kanske förstår hur jag tänker här)

Gör henne delaktig för hon tillhör faktiskt din familj - det gäller bara att välja såna ord att hon förstår det också.

Förstår att du behöver snabba svar på hennes rum och hur hon vill ha det. Om du inte får svar direkt från henne så försök på omvägar att få ett svar från henne om det i så fall känns bättre att ha en konversation med mamma som medlare? Den du väljer att prata med ska du säga samma sak till som jag gav förslag på ovan. Du behöver hennes hjälp i hennes eget rum och det vore trevligt om hon svarade på vad hon vill.

Om nu hon på tonåringars vis svarar att du får göra vad du vill så har du i alla fall fått ett svar och den konsekvensen får hon själv stå för vid senare tillfälle i så fall om hon protesterar - men det ska hon självklart få veta NU att ett ickesvar blir konsekvenser för henne längre fram. Mer än så behöver man inte orda om det för hon är stor nog att förstå det hela. Det behöver alltså inte vara ett hot om att rummet försvinner för att hon är tyst och trulig utan att bara lugnt förklara att om hon inte vill ha det kvar så ska det användas till annat men att hon självklart har sin plats kvar i familjen ändå...

mera svammel.. men mycket tankar i huvudet här då min man sitter i nästan samma sits fast med ett yngre barn..