Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

Sissela och Miss nöjd: Stort grattis!!! HÄrligt!

Ninnin82: Lycka till!

Tack för alla grattis tjejer, nu är det mindre än 2 v. kvar till RUL, så fortsätt hålla en tumme för mig!

Stort grattis till Bling och sirivonessen!!! Härligt!

Mojutten: Önskar dig lycka till på onsdag! Och även om det skulle vara något som avviker så behöver det inte vara kört för IVF, det finns många trådar här på FL om de som har kromosomfel men som det ändå gått bra för! *kram*

Mojutten och NN *Vinkar* Kul att se er oxå!
 Och grattis mojutten till att utredningen inte visade något.

Ang inskrivning: Jag skrev in mig i vecka 18 :) Min BM som hade velat göra glukosbelastning på mig i v. 13(pga. PCO) muttrade lite, men den blev av i v. 19 istället. Och jag har ännu, ytterligare 2 veckor senare inte vågat berätta för en av mina närmaste vänner. Hon bor i andra landsänden, så vi springer lixom inte på varandra (det syns på mig sen flera veckor). Jag måste vara fegaste personen ever... :)

Läste bakåt lite och såg att det både för Bling, sirivonessen och Lycka har gått bra, så kul .- stort GRATTIS!!!

sirivonessen: Ja, visst det är jobbigt när man inte kan välja om man vill berätta, men jag måste faktiskt ta tag i att berätta för min kompis, snart blir det pinsamt... :)
Bettan: Ja, bättre sent än aldrig :) Jag mår strålande fysiskt och börjar väl komma i balans psykiskt, idag är  iaf en bra dag med mindre oro. Och de jobbiga dagarna blir allt färre och kommer allt mindre frekvent, snart kanske det rent av kommer att kännas som att vi väntar barn... :)

Sissela: För mig som inte fått på mig annat än mammabyxor de senaste 2 månaderna har det varit oundvikligt att folk känt till det hela. Trots att jag har försökt gömma mig i tältliknande utstyrslar så har det inte gått att undgå. När vi berättade fr familjen i v. 14 (efter KUB) så hade det redan spekulerats vilt någon vecka. Av någon anledning är jag ovanligt stor för tiden, men min BM har sagt att de som är sådana som mig brukar plana ut och de andra brukar komma ikapp senare. Vi får väl se om jag fortsätter att växa till en spärrballong eller om hon får rätt, jag hoppas på det senare men egentligen så spelar det ju ingen roll, det är sannerligen ett lyxproblem :)

Jag hänger också gärna här. Men vet av erfarenhet att det kan bli för mycket för de som fortfarande kämpar, jag lämnade "min andra" tråd nyligen just pga. att det fanns de som upplevde det jättejobbigt. Själv tyckte jag att det ingav mig hopp att höra om andra som det gick bra för, men vi är ju alla olika. Så är det så att ni kämpare tycker att det blir för mkt, så säg till. Då får vi väl starta en annan tråd.

Bling: Tack! Jag förstår porecis din tanke, jag har känt precis likadant, och känner väl fortfarande delvis så att jag är gravid medan det är svårare att tänka att jag väntar barn. Jag vet ju att du är en av dem som kämpat länge, du var här redan då jag kom in i tråden för några år sen. Jag är verkligen glad över att det är din tur nu, och håller tummarna!!! Jag har börjat känna tydligt sedan någon vecka, v. 19 typ, dessförrinnan var det svårt att avgöra om det bara var gaser eller nåt annat fuffens som magen hade för sig. Ja, visst hjälper det att hålla oron stången, nu måste jag inte rusa iväg och lyssna på hjärtljuden 1-2 ggr per vecka, jag får ju ett kvitto på att liten lever nästan varje dag.

Ninni: *Vink vink* Tack vännen!

Håller för övrigt med Bettan, som vanligt kloka ord från dig!

quatteriin: Grattis!

Bling: Jobbigt att mannen är borta. Hoppas det löser sig!

Ang doppler: Jag har sprungit iväg och lyssnat åtminstone 1 gång per vecka sen v. 12-13 nånting. Jag tycker precis som Bettan att det är skillnad på vår oro och oro i största allmänheten. Jag ser absolut inget fel i att stilla sin oro genom några sekunders dopplerslyssnande.

Ang: Adoption. Vi ställde oss i kö för 1 år sedan, efter att vi gift oss, vilket sammanföll med mf nr. 5.  Då hade vi pratat om adoption åtminsone sedan mf nr 4 ett knappt år tidigare. Vid mf nr 5 hade jag provat allt i behandlingsväg och kände att chansen till ett biobarn var typ noll. Vi gjorde utredning och fick (syskon)medgivande i mars. Jag blev gravid i april och än håller det. För oss som dröjde med att ställa oss i kö alldeles för länge så känns ett biobarn som att vi kapar kötiden till barn, annars hade vi ställt in oss på minst 1 års kötid från och med nu. Men vi är glada över att vi står i kö eftersom vi då har möjlighet att få syskon. Vi vill gärna ha åtminstone 2 barn och jag är helt övertygad om att adoption är ett fantastiskt sätt att bli förälder på.  Funderar man så ska man ställa sig i kö bums. Man förlorar inget på det (annat än adoptionsavgiften) men vinner allt om det blir så att man väljer att adoptera.

Bling: Men fy, hoppas att allt är ok med er, undrar som de andra om du fått komma inm och kolla upp? *kram*