Cilla och Snow - Blir alldeles matt av att tänka på er, stackars föräldrar, som nattar så länge!
Jag känner igen "sprallet" när de är riktigt trötta, men har bestämt sig för att inte sova. Som att de känner, när de testar att slappna av en sekund, att de är farligt nära sömnen och därför väljer att hålla igång för fullt...
Våra nattningar har sett lite olika ut beroende på om vi haft ett, två eller tre barn, och vilka åldrar de är i. Innan G kom hade vi ofta långa nattningar med I där en av oss var hos henne tills hon somnade. Sedan bestämde vi oss för att det inte funkade, och vande henne av med det (några kämpiga veckor), och vande aldrig G och E på med det.
Elsa är nu världens lättaste att lägga, hon ber själv att få gå och sova, och blir glad som en lärka: "jag gå och soooova!" Det är bara att lägga henne och gå ut ur rummet. De andra två krånglar lite mer ibland och vissa kvällar ropar de in oss massor av gånger efter att vi sagt godnatt, om än det ena än det andra. Men hellre det än att behöva sitta hos dem tills de somnar, det hade jag aldrig klarat med mentala hälsan i behåll!