Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Jag fick hallucinationer av serequel... jättehemskt var det vet inte så mkt om dom hann bara använda dom i 4 dagar.

rättegång mot min fd arbetsledare ang ofredande, sen ska min farfar begravas på fredag.oj fyyy!! :-S låter ju riktigt läskigt!

fick reda på idag att de inte gör det så kör vidare här om ni vill

nån som vet hur det känns att få hallucinationer? Blä.. fy nu vågar jag inte testa ju.

Alla reagerar ju olika på olika mediciner. Det som funkar på en kanske inte funkar på en annan.

oj fyyy!! Får se till att vara förberedd på det värsta då jag testar den. Är så sjukt nervös för allt just nu, allt känns så konstigt, har nyligen´insett vad andra sett under en längre tid..att mina pojkars pappa inte alls är bra för mig. Så fort jag stått stadigt har han varit där och dragit undan mattan, och sen ställt upp till 100%.. men såfort jag fått för mkt luft under vingarna har han förgiftat luften, igen. och så har det varit fram och tillbaka. Så nu har jag tagit ett stort steg för att bli självständig. men helvete vad konstigt det känns. SVårt att beskriva i ord... men då jag ser tillbaka så fattar jag inte hur jag kunde vara så blind, hot, skyddad id... inga fasta punkter, inga fasta tider... skulder och räkningar i mitt namn, han kom och gick, vi fick massor med prylar.. men kärlek och omsorg fanns inte typ. Oj vad jag svamlar.. men jag e så nervös och har betsämt mig för attt fan klara det här nu,. vara stark å stå på egna ben

Du kan ju prova medicinen. Händer nåt så vet du ju vad det beror på och kan säga till läkaren direkt.

Kramar om! Fy fan vilken tillvaro. Har också levt i destruktiva förhållanden och blivit hotad till livet, bodde i London men fick fly hals över huvud. Folk säger att men åååh vad spännande att bo och jobba i London. Jotack.

Har du kollat att du inte har fått en släng av PTSD - posttaumatisk disorder - på köpet? Det fick jag reda på att jag hade när jag sökte psykolog efter London. Googla på det.

Jo läkarna var lite inne på det då jag blev inlagd senast, har googlat massor och även min terapeut misstänker att det är det "oxå" mitt bland allt annat.

Idag är jag lyckligast i världen, har dejtat en kille ett tag, och idag tog jag steget ut så vi är ett par nu. Han är så himla go och snäll, han har typ väntat i 9 månader innan jag ens vågade träffa honom. Han vet typ allt om mig och är så himla stabil och trygg, och vet vad han ger sig in på. Han har själv barn och mina barn tycker jättebra om både honom och hans barn. Men samtidigt är jag livrädd, nästintill panikslagen. Jätteläskig känsla och det skrämmer mig att berätta det för pojkarnas pappa, är lite rädd för att han ska sabba för mig på nått vis, en jävla klump i magen.
Men nu måste jag försöka vara positiv!

Tänder ikväll ett ljus för susye och hennes sorg.