Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)

Att det skulle göra fullt så ont som det gjorde. Trodde seriöst att jag skulle klara mig på psykoprofylaxandning och lustgas... vilken tur att barnmorskan såg till att jag fick en EDA!

Att man kunde bli helt totalknarkad av lustgasen, lite hade jag väntat mig men inte att världen skulle försvinna helt.

Att man kunde få infektion i stygnen så de spricker upp och man får läka om från början igen (med ett stort glapp i blygdläppen).

Att man överlever smärtan och faktiskt förtränger hur hemskt det var.

Moderkakan satt fast, de försökte få den att lossna utan operation i ca två timmar. Två timmar då jag fick genomlida barnmorskor som hängde och knådade på min mage, akupunkturnålar i tårna (!) mitt fram på "pektån" SKITONT gjorde det. Div sprutor mm. Slutade med att jag hamnade på operation iallafall, där fick jag ett blodtrycksfall utan dess like och tuppar av innan de hann söva mig.

Detta hände vid min tredje förlossning, ska om 60 dagar ca gå igenom en fjärde.... Jag tänker lusläsa denna tråden för att slippa fler obehagliga överraskningar.

 

Jag hade inte en aning om att jag hade eftervärkar förrän långt efter. Födde min son med snitt. Medan jag låg på uppvaket fick jag så FRUKTANSVÄRTont att jag fick andas mig igenom "attackerna" och hålla min mamma i handen.

Efterdblödningar...ja det visste jag att de skulle komma..f.men inte SÅ mycket...så fort jag hade setat ner och reste mig upp så kom en syndaflod!! När vi fick besök stod jag helst upp hela tiden i besöksrummet.

Det jag inte visste var att man skulle ha SÅDÄR ont i underlivet jätte jätte länge efteråt.
Självklart säger de sig själv att man lär nog ha ont, men SÅ ont som man hade trodde jag jävlar mig inte.
Kunde ju knappt sitta, gå,...Och så ska man njuta av en bäbis där med.

De konstigaste var nog att de måste ha bedövad mig nåt enormt på förlossningen eftersom jag inte hade ont när jag var på bb. Men nä jag kom hem, (två dagar senare) då började de göra ont.
Usch de slipper jag gärna nästa gång.

Sen var man nog inte så förberedd på hur snabbt de faktist kan gå. Och att man kan ha så intensiva värkar.
När väl värkarna började på mig, 14,30 kom de med en minuts mellanrum. till slut var de bara en stor värk hela tiden som aldrig slutade, bara mattades av lite, men som fortfarande gjorde ont.
Halv fem var vi inne på fl. och 17,54 föddes vår dotter.

Man hade ju tänkt ta alla möjliga sprutor och smärlindrande saker. Jag hann inte med ett skit. Lite lustgas bara. Och vid de laget hjälpte de inte.
När jag hade frågat om EDA (visste inte att de skulle gå så snabbt) och hon säger att här hinner vi inte med nåt sånt, krysta på bara. DÅ blev man paff, va fan ska jag inte få nåt? Ska de göra såhär ont hela tiden och de ger inte nåt som hjälper mig?
Men tur som de va så försvann smärtan när jag väl började krysta ut tjejen.

Hehe. Väntar nu på att snart få gå igenom de mystiska helvetet igen. Vad jag minns från min första förlossning är att jag inte fattade något om någonting. Kännde mig helt dum i huvudet, (kanske var sömnbristen) men jag minns att EDAn tog bort all smärta och jag var helt säker på att förlossningen stannat av helt och vi skulle bli hemskickade igen för tredje gången och jag var livrädd för att berätta detta för någon. Jag var ju bara öppen 7 cm redan så det var nog ingen risk att bli hemskickad.
Hade en tendens att få blodtrycksfall flera gången under förlossningen och svimma av lite då och då vilket var lite av en överaskning. Och även när pojken var ute och de tvingade in en på toaletten så envisades bm att följa med in. Jag fattade noll men tur var väl det för även där tuppade jag av och vaknade liggandes på golvet med benen i hennes knä blek som ett spöke.

Att man bli lite skum i huvudet av lustgas och morfin vet man ju nu i efterhand men jag var helt säker på att jag skulle få en dotter och när de säger:
- "Grattis det är en pojke!" Ville jag bara gråta, jag var så säker och vart nästa besviken och tänkte att allt är fel. Som tur var gick den känslan över väldigt fort.

Good Luck till alla som snart ska föda igen eller för första gången. Även om mycket är konstigt, äckligt, hemskt eller knäppt så överlever vi det ändå!

Jag tycker att någon kunde ha sagt att lustgas PÅ RIKTIGT försämrar ens omdömme!!! När barnmoskan frågade om jag vill ha EDA, som jag i förväg sagt att jag vill ha, så säger jag hög som ett hus  "Ha ha ha, gör det inte mer ont än så här behövs det inte!"

Jo, det hade verkligen behövts! När jag sedan ångrade mig var det liksom försent....

Eftervärkar?

Jag kände inte något? Inte någonting...

De två enda riktiga överraskningarna för mig var dessa:

- Att jag fick en så jävulsk TRÄNINGSVÄRK i hela kroppen efter förlossningen.
Jag hade förberett mig mentalt på eftervärkar som jag hade hört talas om. Inte en enda sådan fick jag. Däremot hade jag så galet ont i varenda muskel i hela kroppen dagen efter förlossningen och en dag till. Jag krystade i och för sig i tre timmar, vilket är ovanligt länge. Men jag lärde mig att om man tar i så att tårna krullar sig för att föda barn så kan man få träningsvärk även i muskler i ryggen och armarna som jag dittills inte ens var medveten om att de existerade.

- Att det inte alls var "en lättnad" att få krysta.
Nästa alla mina vänner som hade fött barn sa att öppningsvärkarna var hemska men att när krystvärkarna kom så var det en sorts lättnad, för då kunde man liksom hjälpa till själv och kroppen visste precis hur den skulle göra under krystningen. För mig var det precis tvärtom: jag tyckte det var helt överkomligt att hantera smärtan under öppningsvärkarna och förstod precis hur jag skulle andas och röra mig, men när krystvärkarna kom fattade jag INGENTING. Min kropp hade inte alls någon "autopilot" som visste hur den skulle göra. Jag tyckte krystningen var bisarrt hårt arbete en alldeles för lång stund och jag kände inga konkreta framsteg.

Jag tackar för denna underbara tråd! Man båda skrattar och fasar, men det känns bar att läsa om alla hemskheter som kan hända så man kan vara lite förberedd när det väl är dax.... BF närmar sig stadigt och jag tycker jag blev stärkt av att läsa allas upplevelser i den här tråden!! Nu hoppas ja bara på att jag är en av dom som slipper alla obehag som ni beskrivit (haha man kan ju intala sig det iaf)....

Toppen!!

Appropå att ha ont i underlivet (stygn/bristningar):
Isbinda!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

På BB blötte de vanliga papperstvättservetter och vek de i 3 lager (som gammaldags lakansvikning )och lade de vikta servetterna i frysen. Var f*n så mycket bättre än värktabletter. Bra mot hemoröjder också-en vacker bieffekt av krystning

Hade högar av Isbindor i frysen hemma sedan i ett par veckor.