Septemberbruttorna - tråd 20

corax: Lite skrämmande med alla dessa framsteg..

Imorgon blir vår lille gosse ett år. Hur i all världen kunde det gå så fort??? När jag nattade honom för en stund sedan kunde inte tårarna hålla sig borta.. Min lilla bebis har blivit stor. ALLDELES för fort.. Han föddes ju nyss.
Imorgon kommer dagen BARA handla om William, ingen annan.
Vi börjar med ett besök på ett lekland med en av Williams kusiner som fyllde ett i söndags och Williams farmor och farfar. Sedan en snabb sväng till Williams mormor och morfar. Sedan ska vi bara vara familj. Bara vi tre.
Men dagen startar klart med frukost på sängen och paketöppning!

Paketen ska jag förresten slå in nu..

GRATTIS TILL TOVA OCH WILLIAM PÅ DERAS DAG!! -)

Grattis på stora dagen! Vart tar tiden vägen?
Och grattis till första steget. Har det blivit fler?

Tack Ja man undrar vart tiden tagit vägen. Nyss låg han bara i min famn och nu är han överallt Nej inga fler steg men han testar gränser hela tiden. Det kommer nog snart

Han firade förresten sin första födelsedag med att somna själv i sin säng

Vart tog min bebis vägen???

W har fått vattkoppor

Men inget stoppar oss!! Idag har det varit kalas för hela slanten!! Sälvklart med medgivande av de som kom Först kalas med Williams farmor och farfar. Fina paket och god mat!
Sen kom Williams kompisar på besök och busade och det va riktigt barnkalas med grillad korv, tårta och ballongdjur istället för godispåse.
Underbara ungen sken upp som en sol när vi sjöng för honom Helt underbart har firandet varit...men nu är det slut för i år

Hu, hemska helg! I veckan har jag haft lite ont i magen till och från. Har tänkt att det varit något tillfälligt och inte brytt mig mer om det. Men i fredags, lördags och igår fick jag bruna flytningar och när magen gjorde ont i princip hela sändagen och inte ville ge med sig blev jag riktigt rädd. Blev så orolig...

Pratade med sjukvårdsrådgivningen som tyckte att jag skulle åka och kolla upp det. Blev ju inte mindre orolig av det, så det var bara att bege sig till gynakuten. (Var dock lite orolig att du skulle tycka att jag var löjlig.) Sköterskan som skrev in mig var jättegullig och verkade tycka det var vettigt att komma dit, vilket kändes lite bättre. Sedan var det bara att vänta till doktorn hade tid. Det var förvisso inte någon överaskning, och som tur var låg det både choklad och bok i väskan. Fem nervösa timmar senare blir vi insläppta till en doktor som först lyssnar på vad jag har att säga, undersöker mig (AJ!) och konstaterar att hon inte kan se något som skulle vara fel. Och uppenbarligen var det inte alls vad hon ville, för då blev hon sur och framförde att jag inte hade något där att göra och att det faktiskt var andra människor som väntade. Kändes som att hon läxade upp mig för att jag inte hade något "riktigt" problem och som att hon trodde att vi kommit dit bara för att få ett vul. Både jag och sambon reagerade. Blev så ledsen. 

Visserligen är jag jätteglad för att det inte var något fel. Jag fick se ett tickande hjärta och fick veta att allt skulle vara okej. Men ändå lämnade jag sjukhuset ledsen och det hänger fortfarande i sig. Känns som att jag är ivägen och inte hade rätt att komma dit. Hon fick mig att känna mig som en stygg och elak figur som bara tänker på mig själv och tar upp viktig tid för andra patienter som behöver doktorn mycket mer än jag. Typ: "bara för att du kommer hit och tar min tid så kommer någon annan att dö". Så känns det.

Jumjum, så kul med kalas. Men trist med vattkoppor. Hoppas de inte är för illa. Min lillebror som fick det samtidigt som jag klarade sig undan med tre prickar. Kändes orättvist för mig som hade prickar överallt.

Sternchen, fy så oproffisionellt av doktorn. Försök att inte ta åt dig, men jag förstår att du blev ledsen. Det hade jag också blivit. Men så skönt att allt såg bra ut i alla fall.

Sternchen: Fy f*n för männsikor som är på fel plats! Usch!

Med vattkopporna är det bättre.. eller.. ja kopporna är kvar men det är mest på händerna och hakan. Inget på mage,bröst eller rygg. Massor små små prickar på benen. Men han är inte särskilt påverkad. Ingen feber och han är samma glada prick även med prickar  

Idag har jag påbörjat en fyra veckor lång praktik. Är på samma skola som sist, som precis innan William kom, men inte hos samma lärare. Han är kanon och väldigt realistisk i sina förväntningar. Det känns så skönt att han inte förväntar sig att jag ska hitta på nytt hela tiden. Han ger mig tips och idéer och berättar vad han tänkt jobba med och ger mig fria händer att hitta på något om detta. Eller ger mig en bok som de arbetar med och ber mig hålla en lektion om ett kapitel med övningarna som finns färdiga. Hans motto är: "Man behöver ju inte uppfinna hjulet två gånger"

Det låter som en skön och vettig praktikplats, jumjum. Känns som att man lär sig mer om man faktiskt får arbeta under lite mer verkliga förhållanden. Hoppas William mår bättre snart.