30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

icka: Visst kan fläcken vara hormonell, jag har aldrig haft den innan så det kan vara den logiska förklaringen. Jag har iallafall fått den att sluta klia med hjälp av Pevaryl och fet kräm. Den har minskat lite i färg också nu (var knallröd innan). Men helst vill jag ha bort den helt och hållet. Jag får fortsätta smörja in så får vi se vad som händer.

Ang knäppandet så kan det vara bäckenet, har jag inte tänkt på. Jag har ju haft det så innan fast bara korta stunder, men nu kommer det varje dag. Och jämför jag så är det faktiskt lite som när lederna knäpper. Är detta resultatet av att man är överrörlig kanske?

Men vännen då, förstår att du är orolig men jag vet att det kommer att gå bra. Denna gången är det din tur och därmed basta

icka: Jag vet inte om jag varit mer rörlig nu än innan. Det kanske jag har om jag tänker efter. Då är det väll egentligen bara att stå ut för det finns inte så mycket man kan göra tyvärr. Tack för din hjälp vännen! Jag känner mig genast lugnare

Jag bestämde att det skulle gå bra för längesedan och jag har ju oftast rätt Jag har min lilla ängel vid sängen och jag är övertygad om att den hjälpt till lite på vägen

mayan: Sammanlagt har jag/vi kämpat i 6 år nu. 1 MF och 1 MA på vägen och nu gravid igen med hjälp av Pergotime. Jag åt även Albyl Minor från ÄL och äter dom fortfarande (1/4 tablett om dagen).

Oron kan jag inte hantera om jag ska vara ärlig. Jag bryter ihop ofta och känner mig förtvivlad. Detta är det enda jag inte kan kontrollera eller styra över. Jag hade inbillningen att om jag bara blev gravid så skulle allt vara bra. Men så är det tyvärr inte.
Man är rädd i stort sett hela dygnet, man fasar för ytterligare ett MF/MA och varje dag undrar man om där fortfarande är något som växer i en.

monchichi: Jag hoppas innerligt att något snart händer för dig. Det borde ju räcka med tråkigheter nu tycker man. Har du pratat med läkare om det?

Visst kollar man efter det som är rött, rosa eller brunt i trosan. Vid varje toalettbesök så kisar man neråt i hopp om att där inte ska vara något. Men det går inte att slappna av, jag kan inte njuta ännu. Rädslan är alldeles för stor för att man ska kunna känna glädje.

Ninni: Tvivlar på att jag får ett VUL då det är hälsosamtalet jag ska gå på. Men jag tänker göra ett försök iallafall Ja tänk hur glad man kan bli för att man var tvungen att gå upp mitt i natten och kissa

Liss: Skönt att läsa att det känns bra för dig! Bara ta en dag i taget så är det snart dags för ditt VUL

Liss: Tyvärr inget nattligt kissande inatt men jag lever fortfarande på igår natt

Läste en artikel i Aftonbladet som fick mig att tappa hakan. Jag är helt chockad och vet fasiken inte om man ska skratta eller gråta. Denna världen förvånar inte mig mer
Läs och häpna;

www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6698475.ab

snigelkatt: Förstår att du reagerade som du gjorde, det hade även jag gjort. Men låt tiden ha sin gång, låt dina sår läka och försök ta hand om dig själv. Jag tror din syster förstår om du inte står och jublar utanför hennes dörr

monchichi: Jag hoppas att dina provsvar ser bra ut (när du får dom).
När jag inte haft ÄL så har min mens varit precis som vanligt, men den har kommit någon dag senare däremot (enligt vad jag skrivit upp iallafall).
Det bästa är nog om du tar upp detta med läkaren och ser vad h*n säger.

Ninni: Jag beklagar att mensen kom Trots att du egentligen visste att den skulle komma så hoppades jag ända in i det sista.

Liss: Tack! Hoppas jag får igenom ett VUL bara

icka: Jag är nervös och rädd. Har dom värsta tankarna man kan ha just nu. Rädd för missfall, rädd för att få ett nej imorgon, rädd för vad jag kommer att få se. Nästan alla symptom är borta nu, enbart brösten som ömmar lite så jag har börjat ställa in mig på det värsta. Men det är väll så här livet är

SanneS: Var är du tjejen? Har inte "sett" eller "hört" av dig på länge...

TT: Dags att titta in till oss nu och säga hej

monchichi: Vet inte riktigt vad jag ska säga egentligen så det får bli ett grattis till att mensen äntligen kommit

Jag hoppas innerligt att jag får ett VUL imorgon för detta börjar bryta ner mig bit för bit. Annars får jag hålla mig till tåls en vecka till. Det var ju inte så här det skulle vara

icka: Wow, stort grattis vännen Det måste varit en underbar känsla att få se det lilla pyret. Och jag visste ju om hela tiden att allt skulle gå bra

Själv blev det samtal med en helt underbar BM. Rolig, skämtsam och som verkligen lugnade mig på många punkter. Men jag fick inget VUL då läkaren inte var där och en BM får ju inte göra ett. Men nästa gång jag kommer (13 april) så blir det ett vanligt UL, något som dom oftast inte gör då men hon ansåg att jag behövde det.
Så nu ska jag fylla i pappret om vem som är fadern och tidigare graviditeter för det ska jag ta med mig vid nästa besök. Allt som allt gick det väll bra idag, men nu är jag väll mer orolig än innan då jag hoppades innerligt på ett VUL. Men jag får hålla mig till tåls 6 dagar till och sen är det min tur att förhoppningsvis få se något.

icka: Visst är jag nöjd med min BM och allt som sades i rummet. Men jag känner fortfarande oro. Jag försökte förklara för henne att jag börjat få smärtor i ryggen och en hel del tryckande ilningar i livmodern (det känner jag igen då jag hade likadant för 1 år sedan), men då jag inte fått en blödning eller bruna flytningar fanns det inget att göra. Och jag har inte ens vågat prata om detta med sambon, vill inte att han ska oroa sig, men det börjar ta hårt på en nu med allt detta

icka: BM försökte trösta mig med att detta är en fullt normal graviditet med tanke på de få symptom jag ha och att risken är liten för ytterligare ett missfall. Men jag vet innerst inne om att det inte är sant. Det finns alltid en risk och desto större är den egentligen nu eftersom jag haft två redan   Jag har ställt in mig på det värsta och sedan får vi hoppas på det bästa. Men det är inte så lätt att slappna av. Enligt här på FL ska jag vara i 6+0 idag men enligt BM så är jag i 6+2. Och mitt första delmål är 6+3 då jag fick första missfallet. Tiden går så sakta just nu! Men går även detta åt skogen så kommer jag nog att ge upp och inse att det inte är meningen för mig...

TT: Awww, tack för dom orden vännen, dom behövdes verkligen nu

monchichi: Det är ju tyvärr så det är. Man har varit med i denna svängen innan och då har det ju tyvärr inte gått så bra. Det är väll därför man ställer in sig på det värsta som ett skydd.

Ninni: Jag kan prata med sambon om det men jag väljer att inte göra det. Jag vill inte att han ska oroa sig mer än han redan gör. Tack för att ni finns här! ♥ Kram ♥