Virrpirr skrev 2010-02-01 19:55:19 följande:
Hur vanligt är det egentligen att kroppen sköter det själv och hur lång tid brukar detta ta?Jag är i vecka 6+4 idag och än verkar ju inte min kropp gjort det
iaf..Just nu känns det som man går omkring med en tickande bomb och bara väntar på att äggledaren ska spricka för det lät ju typ som det på läkaren : "du får absolut inte vara själv om nåt skulle hända"
Jag känner igen känslan av att ha en tickande bomb i magen. Jag instämmer med stella att det är faktiskt skönast att ha fått operera bort allt, för då går återhämtningen fort, och risken att det skall fastna igen minska r då den äggledare som uppenbart är dålig är borta. Reagera på smärta så fort det börjar, för min del började det som en jättekraftig mensvärk, men hårt koncentrerat åt sidan av magen. Jag visste att ajg hade ett x så jag åkte direkt in. FÖrutom värken hade jag väldigt ont o rumpan, jag kunde knappt gå eller sitta. Jag vet inte om det är vanligt, men jag antar att det trycker på känsliga nerver som gör att det kan göra ont på andra ställen. Stå på dig och kräv vård. Innan min operation, när man fortfarande avvaktade att se ifall kroppen tog hand om det jsälv, tjatade jag till mig att få ligga inne två nätter. Sedan fick jag cellgifter vilket itne hjälpte, och fick slutligen paniksmärtan vilket resulterade i att sambon körde iväg mig till jsukhuset. Minns att jag tog en alvedon innan jag åkte dit, och väl på plats hade smärtan släppt lite så jag skämdes nästan att jag hade åkt in. De gjorde ultraljud i vilket fall, och då konstaterades det att äggledaren spruckit och blod sipprade ut i magen. Dock inte i särskilt hög hastighet så det blev aldrig urakut, som ajg fått det beskrivit av många andra här. På sjukhuset fick jag världens underbaraste morfintripp, en go spruta ordinerades ögonaböj av läkaren och det var tur. Under natten tog de blodprov och tempen flera gånger, jag lät dem hålla på medans jag njöt av min knarktripp. På morgonen opererades jag. Efteråt kan jag konstatera att det var skönt att det slutade så, då risken att drabbas av utomkveds igen är mkt högre om man har äggledaren kvar.
Jag hoppas verkligen att det går bra för dig. Det är en jobbig period man går igenom efteråt, med mkt dalar och toppar. Men eftersom märker man fler toppar än dalar, óch man lyckas faktiskt bearbeta även ett trauma som detta, även om man inte tror att man någonsin skall göra det när det händer en.
Du är välkommen i tråden, vi är ett gäng som varit med om samma saker, och vi stöttar varandra och delar erfarenheter. Flera här har blivit gravida igen, medan några andra peppar varandra i kämpandet!
Miny skrev 2010-02-01 13:49:27 följande:
Frikadellen: Hur går det för dig? *kramar*
Vad omtänksamt av dig att fråga! Jo, det är konstaterat att det faktiskt bara var ett vanligt missfall! Mina farhågor till trots! Jag trodde aldrig att jag skulle vara så glad över besked om missfall men i avvägningen att råka ut för ett x till eller ett vanligt mf är valet solklart... Jag lämnade blodprov imorse och vid tolv-tiden ringde de och sa att hcg sjunkit till 33 från 127 i fredags! Det såg jättebra ut, och jag behöver ingen mer uppföljning!
I olyckan att inte lyckats med en graviditet finns ändå spiran av hopp att jag nu ändå kan ha haft en "vanlig" graviditet även om den inte kunde fullföljas. Jag hade jättestarka graviditetssymtom innan det började blöda, så jag blev mkt förvånad att ha fått vad jag trodde var mens. Nu vet jag att vad jag kände var rätt.
Jag bad om att få kontakta fertilitetskliniken och fråga om det är dags för utredning. Jag fick telefonnummer dit och skall på ngt mystiskt sätt smita undan på jobbet imorgon och ringa dit och fråga om rådgivning hur jag borde gå vidare med detta.
Jag är oändligt glad och tacksam att mina värsta farhågor inte blev besannade, även om utgången inte var den bästa heller...
