BF Oktober

Det är inte bara solsken att vara gravid vänta bara tills efter sommaren då kommer det bara att vara klagande här jag ska snart försöka ta mig ut i solen på en promenad.

Jag har varit på hälsosamtal idag!!! Kändes helt konstigt att BM pratade seriöst om vad som händer i min kropp just nu... har fått tid för inskrivning o hon började prata om KUB/NUP - i mitt län blir alla erbjudna detta. Något som jag o min man får ta ställning till eftersom min systerson har Downs Syndrom... Men jag kommer att få se vår bebis runt påsk verkar det som och det känns super!!! Hoppas bara att allt går bra fram tills dess. Jag kommer att vara i v10+1 när jag skrivs in hos BM, men det är väl rätt normalt va?kramar

asså vilken sjuk läsning, det är ju inte dem för det första som ska leva med barnet det är ni som är gravida, låssas för tusan annars som någon sa! Blir så arg. Är dem avundsjuka att dem inte är inga längre och kan skaffa barn eller vad är problemet. Jag förstår inte, ni är väl 18 år allihopa, annars kan jag ju förstå lite men inte annars. 18 ja då bestämmer man själv och föräldrarna får vara glada för ens skull åtminstone. nä nu går jag och lägger mig innan jag börjar koka

god morgon tjejer heh eller god middag kanske. Idag är jag inte lika trött och helt plötsligt börjar man fundera.Är det ok och så vidare? Men det är väl bara att njuta. Hungrig som tusan är jag men först lunch kl 12. =( får väl ta en knäcke macka så länge. Ett litet krux är att min mage svullnat som tusan, och man känner sig tjock, folk borde redan kunna ana, vägde mig dessutom idag och har redan gått upp 4,7kg sen pusset =( så inte konstigt.

Måste bara får skriva av mig lite då jag såg att ni hade diskuterat missnöjda/besvikna föräldrar tidigare... Berättade för mamma och pappa att jag och pojkvännen ska flytta ihop "på riktigt", jag har bott i hans lägenhet sen innan jul utan att vara skriven här. Bodde ensam i en lght ett tag men fick problem med ekonomin (engångs händelse) så var tvungen att flytta hem till mamma och pappa igen. Trivs däremot inte där och det känns inte som hemma för mig. Inte heller pojkvännens lägenhet känns som hemma, så jag har i princip känt mig hemlös ett tag... Väntade med att berätta för föräldrarna, men igår blev jag så illa tvungen och de blev inte glada. Började predika om ekonomi, budget och nyttan med att ha en trea på två personer... Blev verkligen ledsen då jag har känt mig olycklig av att inte ha ett riktig hem. Dessutom är jag i vecka 6 och vill inte berätta om barnet för dem än... Mamma kan dessutom få mig att känna mig så värdelös, som att det de vill är det som jag borde göra, även om jag blir olycklig av det hela. Kom att tänka på att de inte kommer ställa sig ett dugg positiva till att bli morföräldrar, iaf inte till en början. Jag skulle aldrig kunna göra abort men mina tankar om deras framtida reaktioner kring bebisen fick mig att tänka "vad praktiskt det vore med missfall". En HEMSK tanke! För jag vill absolut ha det här barnet, jag grät i nästan en timme av bara tanken på missfall och på det som jag precis hade tänkt! Usch, ville bara häva ur mig allt det här... Jag är 20 och min pojkvän är 23, däremot så har vi inte varit ihop länge alls, bara ett halvår idag... Men vi känner att det här är helt rätt och pojkvännen är nästan gladare över graviditeten än jag. Och det vill inte säga lite. :) Tack om det var någon som orkade läsa. =) Känner mig fortfarande skakig bara av att tänka på det hela... 

jag blir 28 nästa torsdag och vi väntar tredje barnet...hmm..jag som hade tänkt låta mamma vara med på förlossningen denna gång. syrran var med på min andra och jag var med på hennes andra...mamma har varit så avis så jag tänkte att hon kunde få vara med i bakgrunden...men nu vete fasiken asså!! e de inte ens glada för oss så har hon inget där att göra!! tur att man har några veckor på sig att fundera innan beslutet måste tas är sååå rädd att gå upp massor då ajg redan bär på massa övervikt....har hittills faktiskt inte gått upp något!!med 1an gick jag upp 26 kilo och med 2a 15 el 16 kg.....hoppas på mindre denna gång.

åå vilken jobbig situation du är i. när man är gravid så vill man ju såklart att ens föräldrar ska bli jätte glada. trist när det inte blir så. du har alltså inte berättat att ni väntar barn? fall jag var du så skulle jag nog vänta med det tills efter v 12. kanske så blir dom glada :) hur bor ni nu? jag kan berätta lite om mig själv. när jag blev gravid med min dotter så var jag 19 år (oplanerat) jag och min kille hade bara varit tillsamans med varandra i 1 år och några månader men vi hade inte en tanke på att göra abort även om hela vår planering av framtiden blev ändrad (vi båda skulle rycka in i lumpen, 2 månader senare). vi bode tillsammans i en 1a på 43 km. vi båda jobbade och så. vi bode i vår 1a tills vår dotter var 7 månader sen flyttade vi till en 3a. inte måste man bo i en 3a när man skaffar barn!! ekonomin är ju viktigt så klart. så att man kan försörja sitt barn och sin familj. jobbar du? vi klarade oss :) våra föräldrar blev jätte glada! kanske blir dina med det? om inte så får dom lära sig att aceptera situationen. åå gumman!! inte ska du tänka på missfall sådär!! ALLT kommer gå jätte bra!!! 6 månader är väll bättre än ett one nhigt stand :P sen så är det väll jätte roligt att din kille är super glad! när du väll berättar för dina föräldrar så gör det tillsmans så ni kan få stöd av varandra. önskar dig all lycka i framtiden!!!