Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12
Söta Sarah: LUGN! Du måste sluta med alla MÅSTEN & BORDEN! Jag precis som andra som skriver här inne känner så VÄL igen mig i det mesta du skriver & jag var LÄNGE övertygad om att det måste vara ngt FYSISKT fel på mig! Men - sakta men säkert så har jag återerövrat mitt sinne, min kropp & min själ & börjat lita på att jag är frisk & då mår jag genast MYCKET bättre... Men det tar tid... för mig hjälpte det faktiskt med att få en liten igen, har en 5 månaders kille här hemma. Har oxå en 7 åring. Jag tror att bebisen hjälpt mig på så vis att jag tvingats fokusera 100 % på ngt annat & då har jag märkt att mycket handlar om att jag e generellt orolig & nojjig - för nu skiter jag liksom i mig själv & e periodvis nohjjig för honom istället - & då tänker jag i princip aldrig på mina extraslag då de uppenbarar sig då & då, framförallt blir jag inte rädd längre...... & det hjälper mig i nojjan & oron för bebisen istälelt - för jag inser att varken han elelr jag är i ngn nöd - det är min hjärna som spelar mig ett spratt! I mitt fall har jag & närstående varit med om ngr hemska olyckor som jag tror gett mig en "släng" av PTSD. Jag var sjukskriven större delen av min graviditet för utmattning & det var oxå en skänk från ovan för jag vilade & vr ngr.lunda i fas när bebisen föddes & har därmed kunnat ta vara på mig själv & tiden på ett anant sätt!
Jag hoppas du genom att läsa lite av vad jag upplevt & hur jag har börjat må bättre - kan hjälpa dig ngt i att börja ställa lite lägre krav på dig själv! Det e oxå bara att inse att stress & oro alltid komemr att finnas där som en trigger - men lättare att hantera tycker jag då jag hanterat det!
kram kram till dig & alla andra här inne