Trisomi 13 och 18 - Tråd 8
Här samlas vi som förlorat/ lever med barn som har diagnosen
Trisomi 13 eller 18.
Välkomna!
Tråden startades hösten 2006 av Zemlan
Några av oss har träffats i juni -07, november -08 och oktober-09.
Här är Tråd 7
www.familjeliv.se/Forum-10-203/m47626018.html
Vi har nu i två veckor planerat milo´s begravning. Det var ju han som skulle begrava oss! Dagen närmar sig med storm steg, usch! Det känns som om han kommer försvinna helt från oss efter åt. Jag vet ju att han alltid är en del av oss och kommer finnas hos oss alltid. Men jag kan inte hjälpa att det känns så, det är hemskt! Inte nog med att man sörjer man ska bestämma en massa också.Samtidigt vill man ju att han ska få det bästa!
Är så ledsen vet inte var jag ska ta vägen!
Idag bestämde någon idiot att vår lille son hade gjort sitt hos oss, är den idioten Gud eller vem?!
Elliott blev 13 dagar gammal, hur kan det ens vara rimligt att något så vackert, kärleksfullt och perfekt bara får leva i 13 dagar?
Han syresättning sjönk hastigt, trots 100% syrgas orkade hans lungor inte syresätta hans lilla hjälplösa kropp. Ungefär en timme efter att personalen på hans sal ringt oss och vi på mindre än fem minuter sprungit upp till honom, så somnade han in i mina armar, lugnt och fridfullt. De gav honom lugnande för att han inte skulle ha ont.
Han kommer alltid vara vår älskade lillprins!
Tack för allt stöd! Jag vet inte om jag är ledsen, förbannad eller både och.. Det känns skönt att veta att han är på ett bättre ställe nu, där han är frisk och mår bra.
Aldrig tidigare har jag sett sådant lugn i någons ansikte som jag såg i hans, det gör att jag känner mig lugn mitt i sorgen. Han somnade och gick vidare.
Han kommer alltid vara min son, min lille specielle son. Man säger att alla barn är unika, men i detta fall så var det verkligen så.
Känns skönt att ha kommit hem, trodde jag skulle bryta ihop när jag kom in och såg hans säng och alla saker. Istället så grät jag en skvätt och blev sedan lugn. Visst önskar man att saker varit annorlunda, att vi fått komma hem med honom, men med tillståndet han var i så var det bästa för honom att få somna in.
Han är vår ängel, och när man går igenom korten på honom så kan jag inte annat än le och skratta när jag ser ett av dom. Ett kort som personalen tagit under en natt när de tvättat honom. De hade plockat bort CPAPen och så. Där ligger han och tittar med sina stora mörka ögon och ser ut som en gammal klok liten gubbe. Det är så jag vill minnas honom, han och hans stora mörka ögon och hans putande lilla mun.
Hur minns ni era änglabarn?