Mandra, vilken tjej som kan natta en liten! Wow! 
Och vad skönt att du ändå kan släppa lite på det att alltid vara 100% förberedd och perfekt och klar för allt. Stora framsteg som gör gott för själen.
Vi4, så kloka ord! Och så fantastiskt att ni kan ses och utbyta en massa "på riktigt" också, du och Mini!
Hej gbg!
Nu är det jag som vill suga åt mig goda råd......
Sitter och bläddrar igenom Jesper Juuls Ditt kompetenta barn, har ju läst den men behöver uppfriskas. Thorsten och jag ska diskutera hur vi gör med barnen i olika sammanhang, och jag vill ha diskussionsunderlag. Vet att jag sagt förut att vi skulle göra detta... men det blev aldrig av. Men Alfred verkar ha gjort entré i en tidig pubertet eller så så nu vill jag ha kött på benen från er också 
Alltså, för det mesta är han fantastisk, och vi försöker komma ihåg att berätta och visa det för honom, så att han kan känna sig fantastisk. Han tar hand om Elvira, han vill ofta hjälpa till med olika saker, cyklar sin långa dagis-sträcka utan klagomål, är lugn och självständig, vill gärna kramas och talar om när han tycker om folk. Sen har vi dagar som idag, som bara verkar bli fler. Jag är risig och har sovit en massa, lade mig sen på soffan för ombyte och sällskap. Mös lite med barnen, lästa lite. Sen börjar A leka med en bil som han trycker ner i golvet så att den låter jättehögt - något jag inte klarade av idag. Ber honom vänligt sluta eller gå in till sitt rum och leka med den. Han fortsätter och tittar utmanande på mig, som att "kom igen då, kan du inte bättre?" Nu vet jag att han inte vill jäklas i sig, han testar väl gränserna. Men oj så provocerande det är. Ber honom igen. När han då fortsätter tar jag bilen. Han går fram och börjar riva och slå bland pusslen. Jag lyfter upp honom och sätter honom i hans säng, säger att han får stanna där tills han kan uppföra sig ordentligt. Han börjar skratta mig rakt upp i ansiktet, och då går musten liksom ur mig. Idag var ju också en dålig dag.... Jag lyfter ut honom i badrummet där Thorsten är och säger att han får ta Alfred en stund, innan jag exploderar. Fler saker hände under dagen, bra och tråkiga, det slutade med att han fick gå i säng 18:15. Vi visste inte vad vi skulle göra mer! Fattar ju att det kommer att komma massor av konflikter framöver, men känner mig slut på verktyg, det enda vi verkar ha att ta till som funkar (en stund) är att ta bort film, fredagsgodis etc. Försöker prata med honom när det är lugnt och bra allt, men jag vet inte om han förstår.
Tänker då också på mitt eget beteende förståss, som han ju ser och säkert efterhärmar till stor del. De gånger jag verkligen tappar tålamodet, skriker (jag avskyr att jag skriker när jag tappar taget), eller avbryter honom när han pratar för att jag inte tycker att han förstått något jag nyss sa (blev medveten om att jag avbryter när han sa Mamma, du får inte prata när jag pratar!). Vet att jag säkert många gånger kränker hans integritet med såna här småsaker som man inte ens själv tänker på. Och det gör mig så ledsen. Jag tror på det Juul säger om att barn vill samarbeta, men det är inte alltid vi fattar det. Jag älskar ju min stora kille och vill så gärna ge honom utrymme att vara sig själv, växa. Och vi sitter fast i konflikterna, vet inte hur vi ska lösa dem, blir bara trötta och uppgivna, och det märker väl också A. Och Elvira, hon är ju som en bisittare som säkert suger i sig allt som pågår runtom.
Skulle kunna skriva hela natten tror jag. Tips, mina vänner....?
vi fick oss några goa skratt, man får ju bjuda lite på sig själv när språket inte sitter som ett smäck. 
Idag har det dock varit en mycket bättre dag (ja utöver att E fortfarande är lite risig och surig och inte vill äta