30+ som fick första barnet 2006 *4*

asap, nej nej, inte av vattnet, bara allmänt för mycket sötsaker, hetta, förkylning, sena kvällar tror jag. Men jag måste erkänna att jag nu undrar vad det är i vattnet vi druckit de senaste 4 åren.....  det som ska åtgärdas har att göra med den apparatur som mäter förbruket - den skulle hat bytts ut och moderniserats 2009 (!), nu har vattenverket tröttnat, och de kan inte lita på det som avläses. Har försökt få tag på vår #%¤)!/("/¤& hyresvärd, men inget svar.

Skönt att vi ska flytta snart (men vatten behöver vi ju tills dess......)

Thorsten skulle ha landat 10.20 från London, ungarna uppklädda och vi skulle överraska honom med hämtning på flygplatsen. Men flyget från USA var försenat och han landar nu inte förrän 17.20.... Men men, hem kommer han ju! 

Kaz, jag hoppas också det löser sig..... vår granne som är jurist säger att de faktiskt inte får "ta oss som gisslan" och stänga av vattnet. Han skulle ta kontakterna, så jag tror det löser sig :) 

Förkylningar består, min torrhosta likaså.... men det går nog åt rätt håll. Har bara lite svårt att sova med snuvan och myggorna dessutom, det kostar ju på lite med.

Härligt med Frankrike och Mexico!! Skönt att komma ifrån lite och med Mexico blir det ju verkligen exotiskt och spännande ;)
 

Efter att äntligen ha lyckats klura ut mitt borttappade lösenord är jag tillbaka... puh, ville ju inte gå in och lägga en ny profil. Har alltid haft automatisk inloggning och inte ens tänkt på lösenordet.... tills vi bytte hårddisk i laptopen

Och här händer det saker! GHP; vilken sit s, och vilket bra pepp du får här. Och strongt av A att bita ifrån!! Det växte hon nog några centimeter av :)

Asap, det är min stora fasa med hur internet kan utnyttjas på helt fel sätt. Hoppas det löser sig med  kollegans son. Inte lätt heller att hitta balansen när man blivit mobbad . Kan ju förstå att utan en väl uppbyggd självkänsla blir det "makten" som mobbare som blir en enkel väg (tror man) framåt.

Mandra, jag följer ju ditt köksbestyr på FB, hejja! :)

Vi5  Grattis, vad härligt!!!!

Alfred har också blivit bättre på att säga ifrån, men ibland vet jag inte hur man ska ta fatt i situationer. Som att han blev jagad av några i klassen (det började som en lek men de lyssnade inte när Alfred sa att han inte ville mer). Efteråt pratade vi om vad man kan göra i en sån sits, varpå han sa att nästa gån skulle han "slåss precis som Bruno" . Å ena sidan vill jag absolut inte att Alfred ska slåss, det leder ingenvart mer än till mer slagsmål. Å andra sidan måste man kunna försvara sig, sätta stopp, och vad gör man när ord inte räcker och fröknar inte ser just då? Knepigt.

Sen har killarna börjat vilja byta leksaker med varandra (de tar med sig nåt 1 gång i veckan), ibland vill Alfred också ge något till någon. Så blir det diskussioner för att någon vill byta och inte den andre, och det blir som mutor för att få vara någons kompis. Inte OK! Ska skriva till läraren och be henne ta upp det med klassen, hur man hanterar sånt. Vi pratar med Alfred om det, men jag tror att det är viktigt att de sätter regler i skolan. Alfred bytte bil med en kille - ett uppköp för Alfred - och kanske var det inte alls ok för föräldrarna... .nåväl, dem har jag också skrivit till, får se vad de svarar.

På dagis är det också en massa diskussioner om att nu är vi kompisar, idag var hon inte min kompis mer osv.... och de är ju så små! Är det typiskt tjejer?

I övrigt får vi nyckel till nya lyan 4 dec, mamma och pappa tar då med sig barnen till Gran Canaria en vecka. Härligt !

Billabong; tack :) Nya lägenheten är egentligen inte större - hade önskat mig några fler kvadratmeter men det är så nedrans dyrt såvida man inte vill flytta längre ut. Så vi tar det som kompromissen, att vi får fortsätta trängas lite  ;o) Men det blir skönt att det blir vårt eget, vi får våra egna möbler, får hit våra grejer som legat i kartonger i över 4 år etc. En personlig touch så att det kan kännas som hemma. Sen känns området mer som oss. Där vi bor nu är det jättefint, men lite snobbigt och väldigt dyrt, och vi känner ingen häromkring. Ungarna har inga kompisar i husen runtom och kan inte gå ut ensamma pga vägen. I nya området är det lite lugnare, ligger  "på gränsen till utkanten" utan 1000 affärer och cafeér runtom, inga bilar direkt utanför dörren och barnen kommer att kunna gå ut på "gården" och till lekplatsen själva. Och förhoppningsvis får de en massa nya kompisar de kan gå till själva. Det är det bästa av allt!

Mandra; "hon är klok med förvirrad som en professor" - vilken bra beskrivning och det beskriver också Alfred perfekt! Också det med att ta plats, våga kasta sig ut och chansa. Det är ju en övningssak och vi kan ju inte annat är att försöka uppmuntra och tala om för dem hur fantastiska de är precis som de är. Jag hoppas kunna förmedla att barnen inte behöver göra något, säga något eller vara någon de inte är för att få kompisar - då är det inga riktiga kompisar. Men när man tycker att det är jobbigt och är rädd för att inte bli accepterad är det så lätt att man gör det alla andra gör för att bli en del av det hela. Inte lätt!

Kaz -  denna bok har jag stor hjälp av, står en hel del bra tips och insikter: http://www.amazon.com/The-Highly-Sensitive-Child-Overwhelms/dp/0767908724

Vi har just börjat med veckopeng, men de frågar inte efter det om vi glömmer det Och i helgen hade jag köpt tidningar till dem när vi skulle åka till Danmark, och sa att det var i stället för pengen. Helt accepterat.

Vi har stora tankar och diskussioner kring det med läxor, skolarbete etc. Alfred har känslan av att han inte är snabb nog, inte duktig nog och jag blir så ledsen. Efter skoldagen, kl 13, äter de, har en kort paus, och sen är det en halvtimmes läxor. Inne i klassrummet tillsammans med alla andra barn. Ibland är det si och så med koncentrationen, ibland tar det tid att förstå vad som ska göras, ibland är det prat med kompisen (och jag förstår inte varför de sätter dem vid samma bord??) och så hinner han inte alltid "pliktuppgifterna" Han behöver också tid på sig, är ganska långsam för han faller in i andra tankar. Vi har dessutom inte sett röken av läxorna hemma och då inte vetat vad som går bra/dåligt. Så har vi kommit överrens om att han ska ta med dem hem varje dag, så vi kan titta på det tillsammans. Förra tisdagen glömdes detta för vi var hemma sent, på morgonen grät han för att han ville göra färdigt det så inte Frau Meiser skulle bli arg. Det var dock allt för sent och vi sa att hon nog inte skulle bli arg, han fick säga som det var och förklara också varför han inte hunnit mer. När jag hämtar honom säger han att hon sagt att det var en fräckhet att han inte gjort klart läxorna, det hade minsann alla andra klarat. Och sagt till Alfred att hon vill ha ett samtal med oss...... blir så upprörd! Han säger också att hon ibland inte svarar när man frågar hur en uppgift ska lösas, för att det ju är så lätt. Hur dum känner man sig inte då, om man inte kan det?? Läraren är en gammal hund, hon är nära pensionsålder och nog svår att ändra på. Jag ska ringa henne i veckan men måste fundera på vad jag ska säga för att inte göra situationen värre för Alfred. Men man ska inte vid 7 års ålder känna sig dålig och dum. Man ska få lust, och få hjälp!! Suck.

Nu kan jag inte skriva mer - är sjukskriven idag för en megainflammation i arm/axel och ska egentligen hålla mig borta från datorer....... 

PW, eller hur, man måste inte vara bra på alla ämnen i skolan för att bli det man blir sen, inte ens matte om man ska bli civilingenjör :) Och tack alla för ert stöd, det peppar mig verkligen till att ta tag i det! Sen kan jag ju inte förvänta mig att det blir som i Sverige, men det är ju inte det som är poängen. Men ibland önskar jag att det var lite som du skriver GHP, två läxor i veckan och gör dem när det passar. Alfred har som regel läxor mån-tors med undantag om någon fyller år eller om huvudläraren är sjuk....... Vi håller nu på att försöka få en tid med henne för att gå och prata både jag och Thorsten, och jag har skrivit ned en massa tankar. Viktigaste är att han känner att han inte behöver fixa alla läxor på just den halvtimmen, att han har lov att göra resten hemma med oss i så fall. Jag tror att anledningen till att det är rätt tufft från början är att man efter fyra år ska byta skola, och beroende på dina betyg (!) får du en rekommendation från läraren om huruvida du kommer till Gymnasium som känns mer elitistiskt och det många föräldrar vill ha, eller Stadtteilschule som är en mer normal skola, och du går ett år längre än på Gymnasium.... 

Vi har pratat mycket med Alfred, ställt en massa frågor etc och det har gett en del faktiskt. Han kan beskriva rätt bra varför det är jobbigt/svårt, och också den inte helt självklara sociala situtaionen som nog också påverkar skolarbetet. Alfred har alltid haft lite svårt att bara kasta sig in i en grupp och det vi märker när han är med kompisar och som vi också hör från "fritidsledarna" som vi har bra feedback från, är att han ofta försöker vara någon han inte är. Om coolingarna i klassen fjantar sig gör han det också och pratar på ett sätt som inte är likt honom. Det är ju inte så konstigt om man inte är helt säker på vilka kompisar man har och vilken plats man har i gruppen. Han har ju några han leker med men säger också att han ofta leker ensam; att han ibland inte får vara med. Och att det finns några andra killar i en annan klass som brukar retas och ibland slåss - på frågan vad han gör då svarar han att han nu slår tillbaka, och helt ärligt: jag tycker nånstans att det är bra. Jag sa det inte så, men jag valde att inte kritisera det och sa bara att måste säga till en vuxen också. Frågade om han tyckte det var ett stort problem eller något han känner att han kan lösa själv etc. Jag försökte också säga att man ju också kan vara kompis med tjejer, vilket jag tror han gärna vill, men tjejerna vill som regel inte leka med killarna. Det gör så ont att höra om kompissituationen när man blir utesluten och så, samtidigt måste vi ju akta oss för att inte blåsa upp det. Han gillar att gå till skolan, ska hem till en kompis på fredag och verkar trivas när vi pratar om det. Så, hålla ett öga, fortsätta fråga och prata.... Vi har också sagt att vi måste bli bättre på att fixa kompis-träffar på eftermiddagar, det är bara så mycket bök och farande och planerande - de kan ju inte åka hem till varandra själva. Och, vi försöker pränta in i honom på olika vis, att han är bra som han är, inte behöver vara någon annan för att få kompisar och att så länge han gör det bästa han kan när det gäller skolarbetet så är det bra nog - han ska inte jämföra sig med de andra. 

Ja hörrni, inte blir det lättare när barnen växer :) 

Kaz; tackar som frågar, vi har ännu inte haft det där samtalet... först var det det med att hitta en tid som passar alla, sen har läraren varit sjuk - och är fortfarande. Men jag har sen sist också hört fler som har det jobbigt med läraren i klassen, en tjej hade kräkts av ångest (hört från en annan mamma dock) och en mammas som har frågat om han inte kan få byta klass.... Vi försöker uppmuntra Alfred utan att göra en jättegrej av det, så det inte blir något han tänker en massa på hela tiden, och när vi frågar honom så tycker han ju fortfarande om att gå till skolan. Läxorna tar han hem nu, har han inte hunnit allt gör vi det klart hemma och det funkar bra tack och lov. Ska hålla er uppdaterade!

Gustie;  Ja, det med kompisar är inte lätt! Och kanske är det det som behövs innan man hittar sig själv, att man testar olika roller? Men hos Alfred, och säker din lille kille, märks det så himla tydligt. Jag har börjat gå in och viska till barnen när de sover, att de duger precis som de är och att vi älskar dem precis som de är, kanske ett litet hopp om att det sätter sig

Angående lek har Alfred haft ett par gånger då han som sagt känner att han inte fått vara med. Men igår när jag kom hade det varit tvärt om: Alfred hade VELAT leka själv och tre killar i klassen kom och ville "slåss" (alltså lekslåss som visst e poppis....), de slutade inte fast han sa till så han hade sagt till en vuxen. Och det är ju helt OK, han har alltid varit en sån som drar sig undan ibland när det blir för mycket. Men han måste också acceptera när det gäller andra; att någon annan kanske vill leka själv. Men så himla svårt, det beror ju på i vilken situation det är, hur det sägs etc när någon liksom blir avvisad. Tycker bara att det är jobbigt att se att han allt som oftast leker själv när jag kommer och hämtar :(  Förra veckan hade han en träff hos en kompis och det funkade jättebra, ska försöka få till något nästa vecka med.

GHP; vad jobbigt! Och usch, man minns ju hur det var i skolan, hur elaka barn kan vara mot varandra, testa gränser, hitta sin plats etc. Glasögon är ju en sak som gör att man lätt blir retad, själv hade jag utstående tänder...... Som de flesta säger, det vi kan göra är ju att bygga upp deras självkänsla.

Förstar av alla inlägg att det är pa sin plats med bade Grattis, Hoppsan, Ajda och Styrkekramar! Käner mig som en snyltare som bara kikar in en gang ibland, men denna höst har bara varit fruktansvärt hektisk - är det fortrarande, vi far nyckeln till var nya lägenhet pa onsdag och innan dess ska vi hämta kök som sen ska installeras och sa är det jul och jobb och och och........ puh. Kul, men jobbigt.

Och att jag kikar in nu är för att jag behöver era goda rad. Alfred och Elvira ska aka med mormor och morfar till Gran Canaria pa sönda, en vecka. Fantastiskt ju! Men, sen en vecka kranglar Elviras mage pa ett sätt vi inte varit med om förut och vi känner oss lite oroliga. Ska till läkaren idag, men om tester tas kommer vi ju inte hinna fa svar i tid tänker jag. Kanske känner nagon igen sig? Och hur skulle ni gjort?

Elvira har aldrig varit en speciellt regelbunden bajsare, kan vara lite hard i magen ibland. Senaste tiden har det dock funkat riktigt bra. Men sa för nagon dryg vecka sen, fick hon ont i magen. Kommer plötsligt och hon menar att det gör ont i hela magen (uppe och nere). Hon gar pa toa och det kommer ibland lite, ibland mycket och ibland inget -och inte fast. Heller inte helt diarrée, men inte "som det ska". Inatt vaknade hon och behövde pa toa, har ALDRIG hänt förr nagonsin. Imorse tva ganger. Däremellan är allt bra, pigg och leker och inte ont. Mjölk tänkte vi da - hon har alltid druckit mycket mjölk och älskar det. Kan det vara det? Eller nat helt annat? Blir lite orolig.... och förklarade för henne att angaende semestern maste vi se vad doktorn säger, om hon kan aka.... hennes ögon tarades rätt fort... :( Vet vare sig ut eller in!

Tack kära ni! Visst litar jag pa mamma och pappa, dessutom har jag ju skrivit ned vilka sjukhus/vardinrättningar som har ett samarbete med barnens sjukförsäkring, sa det bör ju funka. Jag hade inte tänkt tanken innan Thorsten sa "vi kanske ska vara beredda pa att hon inte kan aka med" - och han brukar aldrig nojja! Men sa är det ju sa när man ser sina barn sa ledsna och ha ont, sa vill man ju vara där :)

Jag vet inte, kanske kan det vara stress/nervositet, även om hon själv inte kan sätta ord pa känslan? Svart att svara pa. Vi far se vad doktorn säger!

Milla, ingen ändring i kosten, och det är inte så illa som der låter som att det var hos er.... Läkaren tror på virus, men eftersom det varit i gång en vecka menade hon heller inte att det skulle vara problem-så länge mormor och morfar är beredda att ta hand om sju klingar om det blir värre.....

Puh, sa har barnen kommit iväg :) Mycket var nog som du sa PW - förväntan och nervositet även om hon inte själv kunde sätta fingret pa det. De var superglada bägge tva, Alfred hade en liten "jag kommer att sakna er" kris som varade i nagra minuter, sen var det över :) Jag kunde inte lata bli att fälla en tar eller tva när taxin akt iväg. Tänk att man har sa stora barn som kan aka pa semester utan oss!   Nu sitter de pa flyget och har en lang natt framför sig - efter fem timmar i flyg är det en timme med buss......

Kaz, min mormor är ocksa 93, 94 i mars..... vad skönt att hon mar bra trots allt!

Thorsten och jag har varit ute och ätit en bit och sitter nu och förbereder oss för imorrn - det bär av till Danmark för att hämta kök och sen ska det malas i nya lyan och byggas in kök! Men först har jag nagra jobbgrejjer att göra... ZzzZzz...!

Trevlig advent alla!

Seren; hua! Men tack och lov blev det inte sa illa för Elvira, vr nog mest nervositet :) Mamma uppdaterar flitigtpa facebook och det verkar som om ungarna har sin bästa semester nagonsin, sa underbart! De far styra rätt mycket hur dagarna ser ut, sa det blir mest bad i poolen och lite i havet, mamma menar att Elvira ser ut som ett russin ;o)

Vi malar och malar och försöker bli klara sa att köket kan komma pa plats i helgen. Tack och lov hämtades köket innan stormen, det hade ju inte gatt att köra efter det nu! Jag ska snart hämta mer färg och köpa en spishäll pa ikea och sen sluta upp med Thorsten och fantastiska svämor som är här och malar med oss.

Hur är det hos er, sitter taken kvar pa husen??

Heeeeeeeeej! Och tack asap för omtanken   Jag finns här ännu i bakgrunden, men tror att jag inte varit inne här pa...... vääääldigt länge. Känns som att det inte finns tid för det hela, och eftersom jag ocksa har min firmasida pa FB har det blivit mer att jag hängt där privat ocksa. Och varje gang jag kliver in här sa tänker jag att fasen vad härligt med detta gäng! Och sa tänker jag att nu maste jag bli mer aktiv! Men jag vet bättre än att ge nagra löften och hoppas att det är ok att jag för nu ialla fall är lite mer sporadiskt pa plats?

Just nu är det fullt upp eftersom jag ska ställa ut pa en bröllopsmässa i november och inte ens har börjat med allt det som ska göras (fotoböcker, bilder till utskrift, prislistor....) men det far ga pa nagot vis. Annars kan jag ju dra en kort resumé av vart liv för tillfället: Vi flyttade äntligen till nya lägenheten i december förra aret, och känner oss verkligen hemma här. Langt ifran färdiga med allt i lyan, men ändock. Härliga grannar, mer frihet för barnen, precis det jag önskat mig. Arbetsmässigt gar det ju sisadär - upp och ned. Funderar över att söka en sjuksyrreutbildning (inte som hemma dock) för att göra nagot annat. Tjänar ju inget vidare men sa kan jag vakna och vilja ga till jobbet, och fylla ut kassan med bröllop.

Alfred har börjat trean (!) och det gar helt ok. De har börjat simma med skolan och vi försöker hitta sätt för att hjälpa honom med koncentrationen - det senaste är att han fatt hörselskydd under läxtiden pa em i skolan och det har hjälpt. Elvira gar nu i samma skola, i förskoleklass. Sa stor hon har blivit, och vansinnigt självständig! Snart far vi ocksa hem ett par glasögon till henne - langsynt som sin mor. Da blir det glasögonparty och sa hoppas vi att hon känner sig hemma i dem rätt snart. Vi har fatt lite bra tips av bla minimalla och Ghp :)

Och nu mina vänner är det tillbaka till att jobba!! Och har ni vägarna förbi Hamburg är ni alltid välkomna att hälsa pa 

KRAM!!!!!