30+ som fick första barnet 2006 *4*

Å jag är så ledsen och kluven och har ingen att prata med . Vill inte lämna ut min syster, men ni känner inte mig eller hennne så då borde det väl inte vara att lämna ut henne? Suck. Var ska jag börja. Så svårt att bara berätta lite när det är en så komplex situation. Fakta: hon är gift sen ett år tillbaka, innan de flyttade ihop 1.5 år sen hade de ett längre distansförhållande. De flyttade ihop i hans land när hon var höggravid. De har nu en pojke på 16 månader. Syster är gravid igen nu, planerat men kanske inte så väl planerat - hennes man studerar och hon är fortfarande mammaledig med blivande storebror. Mitt i allt så är hon nu gravid med tvillingar-, ett besked som de blivande flerbarnsföräldrarna tagit emot med bara ångest och inte tillstymmelse till glädje. De har ett stormigt förhållande och min syster är...ja...hon är faktiskt deprimerad. Hon har varit hemma med sonen i ett land där hon inte kan språket och har succesivt mått sämre och sämre. Summa summarum: de vill ha syskon men bara ett. De vill ta bort ena tvillingen. De har till och med nu fått remiss till fosterreduktion i v. 18!!! Så sent. Inte nog med att det är en sen abort med allt det etiska, de ska dessutom välja vilket av två till synes friska barn som ska avslutas, hon kommer leva med ångesten nu i sex veckor fram till aborten och sen resten av livet med den ångesten, sen är risken STOR att även det barn de vill behålla stöts ut av kroppen vid en så sen abort och...nej jag klarar inte av detta. Med hennne försöker jag inte lägga in mina egna värderingar och känslor, jag vill stödja henne och hennes man i deras beslut men hela mitt jag skriker NEJ!!!! De klarar av två bebisar, klart de gör. Allt löser sig, men de tror inte det. De är så benhårda i sina beslut att mina frågor och kommentarer möts av en vägg och bara mer ångest från min systers sida. Hur kan jag stödja henne när jag inte alls kan förstå henne? Hur...å jag mår så illa av hela situationen. Och bara så ni vet är min syster ingen ond fosterdödare som saknar respekt för mänskligheten; hon är en vanlig känslig 30+-tjej där naturen inte gjort som hon planerat.Fan. Å. Nu slutar jag. Behövde bara skriva av mig lite. Det kommer nog mer om detta framöver.,

Mandra: Reflektioner är välkomna, jag vet att vi alla tycker och tänker olika och just därför kan det i ett sånt här sammanhang vara en frisk fläkt att höra hur nån annan tänker. Kram!

Mandra: Tusen tack för ditt långa och innerliga svar som gav mig en ny syn på det hela - självklart ska jag försöka se det ur hennes perspektiv i större grad, och då hör jag hennes svar eka i mitt huvud "Vi har aldrig velat ha tre barn", "Vårt förhållande ochj vår livssituation klarar inte av två små bäbisar" mm. Det är ju deras liv och de ska leva både med beslutet och med konsekvenserna och när jag sa till henne att hon kanske kommer undra hela livet vem det barnet var som de valde bort så svarade hon "Eller så är vi lyckliga över att vi faktiskt fick ha kvar ett barn".

Assar: Du kom också med en viktig reflektion: tvillingbeskedet var nog helt klart det som tippade en redan deprimerad tjej över kanten. Kanske skulle hon och hennes man tänkt annorlunda i en annan livssituation, men nu är de där de är och som de har det nu vet jag inte ens om det ryms ett barn, än mindre två. Så svårt så svårt, jag måste bara släppa att jag inte kan påverka i annat än att upplysa och försöka hjälpa dem fatta ett beslut baserat på rätt anledningar, inte bara ångesten de känner nu.

seren: Ja du, det är helt sjukt sent den tiden de fått för fosterreduktionen (fy ett sånt kliniskt ord...), det visade sig till och med att hon skulle ha gått in i v.19. Hon känner inte att det är ett alternativ med den tiden utan ska göra allt för att få en tidigare tid. I sista hand skulle de till och med hellre välja att avsluta graividiteten helt än att gå vidare med bägge barnen.

Tack alla för ert stöd, såna här frågor väcker mycket känslor, speciellt för dem som fått kämpa för att få till en graviditet. Ni är, som vanligt, ovärderliga.

Tittar också in på sällsynt besök och får gratta juni till lille pojken och gratta Assar till juni-bebis! Tre är mer än tre gånger så roligt och mindre än tre gånger så jobbigt .

Assar: :-O Jisses, vilken korkad pappa! Jag blir verkligen helt störd på folk som inte spänner fast sina barn, inklusive min syrra som inte står ut med att hennes 1.-åring är missnöjd i bilen utan spänner loss honom och håller honom i famnen. Lite gnäll och gråt får mans tå ut med, alternativet med ett barn som dör i en bilolycka för att man själv inte spänt fast det skulle vara så fruktansvärt hemskt. Och angående din kommentar om utvecklingssamtal för 2-åringar jämfört med 4-åringar; kan inte annat än hålla med dig. Vi har utvecklingssamtal nästa vecka, får rapportera sen hur det gick för oss...

Hej tjejer. I väntan på att Gabriel ska vakna tänkte jag skriva lite till er.

Efter Elliots 4-årskoll bad vi (=maken, som var med på kollen) om en remiss till logoped då Elliots uttal inte utvecklats direkt senaste året. Hans ordförråd och komplexitet på meningsbyggnaden har helt klart utvecklats men han har fortfarande problem med s,f, kv, r och ett par till kombinationer av konsonanter. Jag är rädd att han ska bli retad för sitt uttal och hoppas på att logopeden ska kunna hjälpa oss. Någon annan med liknande erfarenheter?

Passar på att slänga in syskonbilden från dagis; Elliot och Bianca börjar bli stora nu

Och Gabriel måste ju så klart också få vara med. här är en bild från för två veckor sen:

...och eftersom Gabriel verkar dröja med att vakna kan jag slänga mig in i medicindiskussionen. För oss har allt löst sig med åldern; efter ca 2-2.5 år har man kunnat börja resonera och då har även vissa mediciner (tex Mollipect som nämndes ovan av juni) börjat smaka gott där de innan fått mer eller mindre tvingas ner. Vad gäller penicillin eller närmare bestämt Kåvepenin har vi lärt oss att det inte gåt att dölja smaken så det har inte varit nån mening att späda den med något. Vi bad ibland om den med "chokladsmak" och rörde sen i lite O'boy pulver. Sen satt vi med en 1ml-spruta och sprutade i kinden och gav klunkar vatten mellan varje sprut - då var det något mer frivillig i alla fall även om många tårar trillade. Ett par gånger bad vi om Amimox istället som var lättare att få ner men är ett bredspektrikt penicillin och inget de gärna vill skriva ut i onödan.

Från det ena till det andra - dockor. Bianca älskar att leka med sina dockor och hon älskar att bada, så i år får hon en Anna-docka i julklapp (en blunddocka med vattentäta ögon så att man kan ha den i badet). Tror det blir en höjdare. Annars får hon en kassaapparat och ett bokstavspussel. Elliot får Teknik-Lego, en kulbana och ett Lego-spel. Gabriel får en liten mobil, en gose-Nasse och en Max-bok. Allt är shoppat och klart - på Ullared .

Tack för alla era snälla ord om våra barn och tack för input om logopedremissen. Hoppas på att få komma på första besöket nån gång i början på året, det är visst lång väntetid. Känner mig ännu mer säker på att det var rätt att be om remissen och känner också hopp om att det ska hjälpa.

Mandra: Japp, Bianca var kolsvart! kollade just på en filmsnutt på henne från när hon var 9 månader och då såg man tydligt de svarta topparna och strimmorna i det blonda håret, såg rätt kul ut.