30+ som fick första barnet 2006 *4*

Hej vänner! Har tappat bort er ett tag, missade den nya tråden för några veckor sen. Sitter här iklädd pyjamas med magen i vädret. Elliot och Bianca är på dagis och jag är hemma själv för 6:e veckan sen min 100%-iga sjukskrivning trädde i kraft. Nu är jag i v.36 och undrar när lillebror ska titta ut. Har inga som helst känningar åt ena eller andra hållet, men är så leds på all yrsel och fogbesvär och mina urusla nätter. Allt är klart för lillebrors ankomst, är liksom inte så mycket att göra mer än att packa BB-väska och tvätta lite små kläder. Vi har ju allt kvar, knappt nedpackat, sen Bianca. Vi funderar på namnet Gabriel till lillebror, får se om han ser ut som en sådan när vi får träffa honom för första gången .

Nu får jag ta tag i detta; äta lite lunch, ta en dusch och göra nån liten nyttig grej så att inte ångesten tar överhand. Det är jobbigt att bara se dagarna gå!

Hej! Trevligt att ni saknat mig .

Assar: Vad är det jag missat med Idas hjärta? Är själv inne i hjärtsvängen i och med min yrsel och ihållande hjärtklappning som förvärrats under graviditeten. Man har hittat ett retledningsfel som gör att mitt hjärta slirar till emellanåt och ger dubbla signaler. Jag får häva det, om det går, med typ hosta, plötslig lägesändring, dricka iskallt vatten etc. Sen hörde de nåt biljud också, kommer från en klaff som inte stänger ordentligt. Klaffproblemet trodde de skulle försvinna när jag blir av med mitt extra blod efter förlossningen och retledningsfelet ska följas upp och behandlas i vår/sommar.

Mycket som ska åtgärdas efter förlossningen; vid en öron-näsa-hals undersökning efter upprepade bihåleinflammationer upptäckte man att mina bihålor/näsgångar är vridna och för trånga, så de ska vidgas med operation när jag inte längre är gravd. Ett "nose-job" helt enkelt. Ska bli skönt att åtgärda problemet, är leds på att alltid åka på bihåleinflammation så fort jag är lite sjuk.

När jag ändå gnäller över min kropp så blev det kryckor den här vändan för fogarna, och jag har behandlats med akupunktur med ström i nålarna, väldigt effektivt men spooky. Nu har dock besvären mildrats ofantligt då jag vilar så mycket och antagligen tack vare att lillebror halkat ner och stabiliserat bäckenet. Jag har mest ont i svanskotan nu.

Hoppsan vilket egoinlägg det blev! Förlåt!! Man blir lätt ego när man sitter i sin ensamhet och bara väntar och väntar...

malinkatarina: Tack . Jag önskar jag kunde snabbspola tills lillebror är typ 3 månader eller nåt, när man har hittat lite rutiner i sitt nya liv som trebarnsmamma. Men men, jag ska försöka att ändå njuta av all den här egentiden jag får medan jag väntar...

Nu är han här! Tidigt i måndags morse kl 03:16 föddes Gabriel i v.38+4, 4030g tung och 52 cm lång. Det blev inte riktigt den förlossningen jag hade hoppats på men vi mår alla bra och han är världens gosigaste så man glömmder fort det jobbiga. Det hela började med en hjärtklappningsattack kring lunchtid på söndagen som ledde till en ambulansfärd in till specialförlossningen där de skulle kolla upp mig och liten i magen. Väl på förlossningen började sammandragningarna tillta och kännas. Då de redan skrivit in mig för observation så konstaterade man att jag skulle inte få åka hem utan bebis. För att snabba på förloppet tog man hinnorna efter nån timmes lugna värkar. Efter nån timme till med något starkare men oregelbundna värkar satte man in värkstimulerande dropp och då tog det hus i helvete. Har ingen koll på klockslag och så än, jag kommer få min journal idag när vi åker in på PKU-test, men det gick FORT. Och jag fick mer och mer panik när smärtan tilltog. Jag har aldrig varit med om, och vill aldrig mer uppleva, den typen av smärta. Fy, ångesten sitter djupt, undrar hur snabbt jag glömmer den *ryser*. Nåja, jag bad om kvaddlar och smärtan när de satte dem fick mig snarare att tappa kontrollen än mer. Jag bad om ryggbedövning då men kände att det tryckte på. Fick ligga ner och då var han på väg ut. Tre krystvärkar senare, där jag återfick åtminstone en del av kontrollen tack vare den underbara personalen, kom han ut hal som en ål och jag fick lyfta upp honom på magen precis som jag bett om. Den avslutande positiva upplevelsen hjälper mig bearbeta den intensiva förlossningen och resultatet, vår vackra Gabriel, gör att det jobbiga bleknar för varje timme som går. Bilder kommer inom kort!

Tack för alla grattis och jag håller med er om vikten att bearbeta det hela. Får se hur långt jag kommer på egen hand och fick annars erbjudande av kuratorn på special-BB att träffa henne om ett par veckor för ett samtal. Här är han i alla fall vår sötnos, vår Gabriel, vår trea

Hej tjejer och tack igen för alla grattis. Ser nu i min journal att 03:09 var jag öppen 6-7 cm och 03:16 är hon ute. Jag känner så väl igen mig i era beskrivningar, ni som också öppnat er snabbt, och precis som Minimalla skriver så hade jag nog bett någon kasta ut mig genom fönstret om inte krystvärkarna tagit vid. Det är helt fastetsat i min hjärna hur barnmorskan bredvid min vänstra sida håller båda handflatorna trycka mot mitt huvud på var sida och ber mig fokusera på känslan av hennes händer. Hon ber mig blunda men jag stirrar tomt och vidöppet på hennes ögon, hon var mitt ankare när värkarna svepte över mig våg efter våg efter våg av hemsk okontrollerbar smärta. Huuuaaaaaaa....Det var egentligen bara 3-4 värkar tror jag, svårt att säga var nån började eller slutade, men det var intensiteten i dem som skrämde och skräcken att nästa skulle göra ännu ondare, för att inte nämna ovissheten hur många fler jag skulle behöva stå ut med. Nog om detta! Eller inte nog, jag ska skriva min förlossningsberättelse i helgen och bearbeta detta vidare, men nog nu i alla fall.

Gabriel är en liten docka som sover lite väl mycket (trodde jag aldrig jag skulle säga), han har lite högt bilirubinvärde (gulsot) och har tappat mer än 10% i vikt, så ordinationen nu är att mata mata mata och ha honom liggande vid fönstret så mycket det går. Det här är en bekant situation från första tiden med Elliot så vi är inte oroliga, förrutom för risken att behöva läggas in igen för solning om det inte vänder. Brösten ömmar efter allt ammande, men nu har mjölken runnit till ordentligt så snart ser vi nog en ljusning.

Förlåt att det bara blev ego nu, mitt liv är väldigt ego för tillfället. Snart landar jag i verkligheten igen . Kram på er tjejer, är så glad att jag har er!

Nu har jag äntligen knåpat ihop min förlossningsberättelse om någon vill läsa

Hej tjejer. Jag vet inte hur länge sen det var som jag var här inne egentligen....livet rusar på; inte nödvändigtvis kaotiskt men dock fullt av...ja, liv. Tre barn: 4 år, 2.5 år och 7 månader. Undrar hur jag hade tänkt för, säg, fem år sen om nån hade berättat för mig att jag skulle ha tre barn 2010. Nu sitter jag här och har passerat halvtid på denna min sista mammaledighet. Vädret går mot höst och morgonfixet inför dagis börjar innebära tre overaller som ska på, tre par fingervantar som ska på 30 små fingrar, tre magar som ska mättas - visst blir det bråk och tårar och oändlig trötthet emellanåt men jag kan inte annat än känna att jag är komplett, att vi är komplett nu som familj. Elliot har precis kommit förbi en stor hemsk fobi som jag vet att jag pratat med er om förrut, att våga bajsa på toaletten, och han är en glad, harmonisk och mycket stolt kille. Han är ett typiskt storasyskon som vill samtidigt ta hand om och styra leken för småsyskonen, något som än så länge funkar bra, men jag ser framför mig år av syskonkonflikter när Biancas starka vilja och häftiga humör gör sig påmint. Bianca har kommit in i trotsen och ger mig många gråa hår, men i grund och botten är hon en kärleksfull tjej med behov av mycket närhet och lätt för att förlåta så det brukar lösa sig i slutändan. Gabriel är en glad bäbis som med skräckblandad förtjusning är storasyskonens favoritleksak. Han kan ännu inte krypa så än så länge är livet relativt lätt; snart blir det väl tjat tjat tjat att smålegot ska vara på bordet och ta upp playdoh direkt n är man tappat det etc.

Vad gäller mig som person, som individ, så börjar jag nu känna att mitt jag gör sig påmint igen. Det är först nu som jag börjar fundera på egentid, på kläder till mig själv, på vad jag vill egentligen med mitt yrkesliv osv...jag säger bara att jag har börjat fundera på alla dessa saker; steget till att verkligen göra nåt åt det ligger fortfarande en bit bort, men det känns bra att jag börjat tänka på mig själv igen.

Jag ska göra mitt bästa att läsa ikapp mig men jag inser att jag missat många månader av era liv. Förhoppningsvis kan jag bli lite flitigare igen att kika in här, jag har saknat er och saknat alla "precis så är det för mig med!"-uppleveleser som jag vet att jag alltid får när jag läser om vad ni och era barn har för er. Sköt om er tjejer så hörs vi snart igen! KRAM!

malinkatarina: Oj, vad jag känner igen mig i den där ombytligheten - ena stunden ängel, nästa stund ett monster. Jag tror mycket på giraffspråk, dvs försöka även i stundens hetta förklara varför man blir förbannad, tex "När du gör så där blir jag så arg så jag blir tokig" eller "Du gör mig ledsen när du inte lyssnar på mig". Även att komma ner på hans nivå är viktigt så att man inte blir den där skällande föräldern långt där uppe som styr och ställer. Konsekvens är viktigt också, tex att alltid följa upp ett hot "Jag har bett dig att sluta blåsa bubblor i mjölken flera gånger nu, gör du det en gång till får du gå ut till soffan så att vi andra får äta färdigt i fred." Ofta när jagh fullföljer ett sånt hot kommer Elliot gråtande tillbaka till bordet direkt och är sen som om inget hänt, fortsätter äta och blåser inga mer bubblor...den måltiden i alla fall. Visst tappar jag också fattningen titt som tätt, så jag har inga universalknep, men det är alltid intressant att höra hur andra hanterar konflikter. Ser fram emot fler svar till dig. Kram!

Mandra: Japp, hjärtat bråkar. Jag inväntar kallelse till en ablation; ett ingrepp då de går in i hjärtat via en kateter från ljumsken. I hjärtat försöker de trigga hjärtklappning och ser sen var i hjärtat det "elfelet" sitter som ger hjärtklappningen. När de väl lokalisert den felande kretsen bränner de bort den med strålning. Allt detta görs under lokalbedövning och med lugnande tabletter. Jag är dock vettskrämd inför detta och försöker önska bort min hjärtklappning som kommer titt som tätt, dock ingen längre episod som den som satte igång förlossningen. Troligtvis blir ingreppet till våren, kön är lång.

Mandra: Be om att få låna hem en event recorder; det är en enkanals-EKG som man använder hemma, själv, när man får avvikande hjärtrytm. Då spelar man in pulsen (i princip, fast det innehåller mer info än bara pulsen) och noterar sen i ett protokoll hur man kände när det inträffade och vad som, om något, kan ha utlöst det. Det var mha en sån eventrecorder som jag lyckades spela in en av mina hjärtklappningsepisoder när jag hade 190 i puls i en halvtimme. När jag lånade hem en sån där bräbar EKG (48-timmars) så noterades ingen hjärtklappning under den perioder så den gav inget. Hoppas du får hjälp och att de är lika noga där du bor som i Göteborg där jag bor.

Kanin: Å vad spännande! Håller alla tummar och tår!!