30+ som fick första barnet 2006 *4*

Tack för Era svar, Sara, det fungerar tyvärr inte, han är ju envis som 1000 så inte ens bulle har lockat (plus att han varit så sjuk att han knappt inte ätit något alls) dessutom tror jag att han är lite för liten för att mutor ska funka och doktorn vet han nog inte vem det är och Pyttis, sked får vi inte till det med alls, det hinner åka ut innan det sväljs något. Även vi provar med att ge val, få det på sked eller i sprutan, men han vägrar ännu, förhoppningsvis funkar det på sikt.

Förresten Juni jag tycker eg. också att hellre att de tittar ordentligt även om det behövs tas i lite, här var det nog kombinationen med hennes allmänna opedagogiska sätt och att hon verkligen inte var bra med barn typ "nej här får man inte ha leksak" "han kan få titta på lampan" och så lös hon honom i ansiktet/ögonen och flinade när han kisade.

gbg, kul att se dig och jag instämmer i att du har väldigt fina barn  Jag arbetar i hop med flera logopeder och även de brukar prata om att det är bra att komma tidigt och att många barn skulle ha nytta av övningar. De flesta barn brukar ju också tycka att det är roligt med dem, (om de inte hunnit bli så pass stora att de själva tycker att det är väldigt jobbigt att prata inför andra). Min man kunde inte säga R pga för kort tungband och hans förnamn började på R och han skämdes väldigt mycket för det och var väldigt nöjd med att få det klippt. E har ju väldigt kort tungband och R vill op så fort som möjligt.

Pyttis, tråkigt med sjukdomar igen och öroninflammation är ju inte kul, vet jag nu av egen erfarenhet. Hoppas att det vänder snabbt nu när hon tar sitt penicillin så bra Duktig tjej!

Assar, ja de verkar lite lika ibland E och din G  Åh vad fint det lät med dockleken. Hoppas att E ska vilja leka lite med dockor någon gång med, han är ju bara inne på bilar fortfarande även om Duplo har börjat bli kul.

Mandra, jo det går nog rätt bra, ändå och Edvin verkar må mycket bättre. Han protesterar lika mycket mot medicinen som förut, men det känns något lättare (iaf för oss) för nu förstår han vad som ska hända och jag tror han vet att det jobbiga är över rätt snabbt. Men varje gång är en kamp och minst hälften åker ut och det är minst 20 min ledsenhet och skrik efteråt.  Jag blev också nyfiken på din målning -) Det lät härligt kreativt.

Själv är jag så less på att vi inte kommer någon vart här hemma i vårt nya hem. Vi har nu änligen fått inredningen till klädkammaren så att vi kan hänga in kläder och tömma alla flyttkartonger med grejer som ska stuvas undan för förvaring. Men vi väntar på att få hjälp av en kompis så att vi kan få upp dem, så det dröjer ett tag till. Och vi saknar ännu gardiner, tavlor, en del lampor och en hel del annat, suck, det blir så tungrott. Och alltid är det någon av oss som jobbar och så är vi så trötta hela tiden. Dagen gnäll nu är det dags att sätta igång med förberedelser för en föreläsning i morgon.

Tack Mandra   du är så gullig! Det låter som att det hade varit en idé, det tar säkert minst 3 år, så kom när du tagit lappen. Fast nog måste vi väl lyckas ses innan dess!!!! Vi har faktiskt varit några som hade en sådan idé om att hjälpa varandra, en kompis hade precis skrivit klart sin avhandling och skulle få barn nr 2 och allt var kaos, då åkte vi dit ett gäng och storstädade. Det är ju kul när man gör det tillsammans och är hos någon annan! Och jag fick lite hjälp nu med stylingen av lägenheten av dem nu i våras, så jag har nog förbrukat min kvot, tyvärr -det är två andra före mig i kön innan jag kan be om hjälp igen  Jag hoppas att jag och R ska få något ryck före jul iaf eftersom vi ska fira hos oss i år   

Pyttis, mysigt med bak, det gjorde vi förra veckan men inte så kul att vara hemma i sådant starkt lim, stackare. Jag har också huvudvärk i dag och förkylningen släpper inte, men föreläsningen gick rätt bra. Nu har jag ingen mer undervisning förrän i vår, nu kan jag använda all tid till avhandlingen (utom 10 tentor som ska bedömas i helgen).

Juni, skitfräckt Men du är inte du nybliven 2-barns mamma?! Ska du verkligen orka fixa med sådant nu?

Funderar faktiskt å att göra mitt första nätinköp, vi behöver en tripptrappstol. Tycker ni att Stokke är den bästa? Det är ju superdyr ny.

Milla, även jag höll tummarna, men hann inte skriva något.

MalinKat, grattis till bröllopsdagen i efterskott, hoppas att ni hade det trevligt!!

Mandra superfina tavlor Vilka bra tips man får om färger mm

Och oj vad ni verkar fixa mycket inför advent och jul allihop. Det låter ju jättemysigt!  Jag hade velat få upp köksgardiner iaf och någon stjärna, men nu är vi sjuka igen alliop och jag/vi har inte orkat något alls. Jag fick tom avboka en hotellfrukost med spa med mammorna i föräldragruppen, Jag som hade sett fram emot att få träffa dem och koppla av en stund i värmen. Måste iaf jobba imorgon så det blir lite skönt att komma iväg från sjukstugan ändå.  

Sara, vi vill också få till egna jultraditioner och vi ska fira hos oss med min familj i år, det trista är bara att det krockar med att jag måste lämna in manus i januari och kommer ha jättelite tid till att fixa. Och så har jag ju så lite ork nu, tröstar mig med att både Edvin och kusinen (som är de enda barnen) är så små att de inte förstår ännu, det får bli mer nästa år.

Pyttis, så tråkigt att du har förlorat din gudfar! Men fint att ni kom dit och kunde få ta avsked.

Mandra, vilka underbara lekar, Vilya låter som en riktig storasyster (känner igen mig i hennes "domderande" ).

Milla jättegrattis till jobbet! Så kul, hoppas nu att det är härliga kollegor på detta ställe.

M73, hoppas att det ska gå finfint, så klart att de måste välja dig!

Assar skönt att inte vara ensam om att satsa på "riktig" jul nästa år istället Stackare som mår så illa och är så utslagen. Hoppas att det nu ger med sig som de andra gångerna, då är det ju inte långt kvar till bättre tider.
Ego, här kommer lite klagosång från mig. Jag känner mig så uppgiven och vet inte hur 17 jag ska ro i land denna avhandling. Jag lyckas inte alls samla ihop mig som jag skulle behöva och inte uppbåda den energi jag behöver till att skriva ihop det. Jag tycker ändå att jag brukar kunna samla ihop mig när det väl gäller, men nu är det som att det bara inte går. Känner mig som en slapp amöba utan konturer. Hittills har jag kämpat utan framgång, nästan all tid har gått till undervisningen och resten av tiden har jag inte orkat samla ihop mig. Nu är det inte så mycket undervisning kvar för terminen, och jag försöker ladda för att komma in i ett lite större flow som sträcker sig mer över tid, om ni förstår hur jag menar. Men det bara går inte. Idag var jag så trött att jag nästan inte orkade gå ner och hämta kaffe ens och sedan fick jag så ont i magen av stress så att jag fick lägga mig på golvet i mitt rum för att stå ut med värken. Då har jag ändå ätit dubbladoser losec. Suck! Det känns också lite sårbart i sådana stunder för ingen annan kan tex rycka ut och hämta Edvin om något sådant händer utan det är bara att samla ihop sig och ta sig i väg till dagis. Det blir lite stressande i sig det med.  Visst berättade jag att jag fick sitta i tamburen 30 min förra veckan för att jag var så nära att svimma när jag kom dit att jag inte kunde ta mig hem med Edvin. Då hade jag också stressat. Jag vet ju att vi är fler här i tråden som inte har så mycket back-up, så vi är ju inte ensamma iaf. Men tycker inte ni att det känns väldigt skört ibland. Beundrar er som har två eller tre barn och får ihop tillvaron!

Milla härligt, då är det god chans att du får trevliga kollegor Härligt att få komma igång direkt. Tack för omtanken. Med facit i hand borde jag verkligen ha tagit en sådan vecka i september eller oktober, nu hinner jag nog dessvärre inte. OCh jag förstår hur du menar, tack för att du påminde mig om det, det glömmer jag bort igen.

M73, vad roligt att det kändes bra med intervjun, håller tummarna hela veckan tills du får besked! Slira runt på is, är precis som det känns. Vi har bestämt att jag from i natt ska sova på soffan på nedervåningen i 7 nätter med sömnmedicin (enligt läkarens ordination). Och ja, vi har en jätteskön soffa, bred och bra at sova i. Vi känner ingen i den åldern och jag vågar faktiskt inte lämna Edvin till någon som jag inte känner och jag vågar inte anlita någon ung person. Det är nog lite larvigt (och eg. fördomsfullt mot ungdomar) men jag har behov att veta att det är en stabil person som fixar första hjälpen om något händer och som är handlingskraftig och pålitlig. Men idag kom en öppning, en kollega som inte är hos oss så ofta, men som jag gillar i min ålder hon har gjort många IVF utan framgång och håller nu på med adoptionsutredning, hon sa att hon och ehnnes man hade pratat i helgen om att "tänk att det ska vara så svårt att få låna något barn att knyta an till och få finnas till lite för". Jag tog för en gångs skull chansen när jag fick den och bjöd in dem till Edvins 2-års kalas på lördag.  De skulle verkligen vara klippor! Hon har pratat om det förut, men man tänker ju att folk inte riktigt menar när de säger att de gärna är barnvakt. Men de gör nog verkligen det. Känner mig glad över detta.

Pyttis, precis så är det för mig med, jag vet inte var jag ska börja när jag blir så trött och uppgiven.

Mandra, ajaj stackars lilla tungan. Minns när min syster fastnade så i en stolpe och jag fick springa och hämta varmt vatten för att smälta isen, men delar av tungans att ändå kvar, usch så ont hon hade. Skönt att ni fick en bra kväll till slut. Lycka till med läsningen också, du låter verkligen på G Du har så rätt som vanligt min kloka vän! Tack för tipsen. Vi har tänkt precis så, först sova lite sedan få en vecka helt ostörd där R tar "allt" för att verkligen komma igång. Hindern är värre, det är dels gamla prestationsspöken och sedan något slags jättemotstånd mot att ta tag i det som nog också hänger ihop med prestation. När det gäller tidsplan så håller min handledare på att boka in datum med tilltänkt opponent för slutseminarium i början av feb. JAg får oliika direktiv från olika håll om vad som ska vara klart till det seminariet. Vissa säger att de i princip ska vara en klar avhandling redan då, andra att vissa delar kan skippas eller finns som grovt utkast. Idag blev jag peppad av kollega att gå på det senare eftersom det ändå inte finns några formella regler. Kändes bra att tänka så. Och kändes som en rätt bra dag när jag vågade prata med fler om min oro att inte klara det. Vi har annars inte ett sådant klimat på vår avdelning att man kan prata om tillkortakommanden och så. Appropå din kursuppgift

Milla, det låter inte alls bra med ryggen, en vän till mig hostade av sitt revben när hon var gravid, så det kan ju vara det. Ring tidigt till VC i morgon och säg hur illa det är och lägg till det dubbla! Håller med juni om att annars är sjukgymnaster eg duktigare på ryggar. Mycket bra att du beställde pizza, känner igen mig i det där att man tänker att man ändå ska kunna fixa det och att maken inte alltid förstår när det är allvar! Kram!

Pyttis, härligt med egentid :) Och nu kan du ju tänka på den där härliga tiden och försöka återskapa den avslappnade känslan varje gång du tar på ditt lipgloss

Mandra, ja, absolut. Ledarskap är ju väldigt viktigt. Det knepiga på universitetet åtminstone om man är doktorand är att man har olika chefer och vår forskningsledare som eg. styr allt är i det närmaste psykopat. Den chef som har hand om undervisningen är ganska ny och jättebra, men har inte så mycket att säga till om. Och min närmaste chef är eg. min handledare och där fungerar det tyvärr inte så vidare, han är dels inte där och dels så tycker han inte att han behöver handleda. Suck.  

Gbg, tack så jättemycket för input! Ja, det känns som ett hästjobb som ska utföras på nolltid och det känns som att jag ligger back jättemycket från böörjan pga all tid jag inte varit fokuserad, jag tänker särskilt på tiden efter att vi förlorade Albin. Men det är ju som Mandra också skrev ingen idé att fokusera på det jag inte gjort tidigare (fast det är svårt att låta bli). Jag tar till mig det med att börja med det som känns roligast (även om inget känns särskilt kul just nu). Det jag gjort hittills är att jag börjat med det som känts lättast att göra klart och att jag har skapat flera olika mindre dokument, ett för varje delområde. Min tanke är att det skulle kännas lättare att slutföra ett mindre begränsat dokument än ett helt jättedokument som heter "kappan" som ger ångest bara man ser namnet

Ela, tack för påminnelsen, nej en vecka räcker nog inte så långt när man har flera års sömnbrist bakom sig, men det kan bli en bra start och kanske ändra lite mönster hemma på sikt. Hur mår du själv? Har sett i andra tråden att du har det supertufft! Lider med dig och när du skrev om svärföräldrar och din förlust av din mamma för ett tag sedan formulerade jag långa svar till dig i huvudet, känner igen mig så i det du skrev (men jag har förlorat min pappa och min mamma är i livet men missbrukar). Men så skrev jag aldrig ner det och sedan kändes det passerat. Skickar en kram nu istället!

I natt lyckades jag vakna trots sömntablett och kunde inte somna om, och har sedan haft sådan huvudvärk hela dagen. Bestämde mig för att vara hemma idag ändå, har förberett lite inför att hantverkarna ska komma imorgon och göra det sista. OCh har satt upp gardiner som jag velat göra länge och lite julgrejer. I morgon fyller Edvin 2 år och det är lite kalas i helgen så det kändes bra att röja undan lite med. Fick lite energi, iaf en stund av det. Tack för allt ert engagemang!  

Pyttis, nej inte mycket att göra åt ledarsituationen. Det har ändå blivit bättre med den nya chefen på undervisningsfronten ihop med att jag "gett upp" förhoppningarna om att få handledning och bestämt mig för att jag klarar det själv Det är sömnmedicin, propavan. Min smarta läkare skrev även ut insomningstablet som hon sa att jag skulle lägga bredvid sängen och om jag vaknade upp tidigt på natten skulle jag ta en sådan direkt för att få sova iaf 3-4. Ska prova det i morgon om det blir likadant i natt.

Ela, ja, det är verkligen det jag tycker är jobbigast med, att inte veta när han ska vakna nästa gång och hur många gånger det blir just denna natt. Håller helt med om att det är risk att få prestationstankar om att sova. Här blir det tyvärr inte helt ostört, man hör rätt bra mellan våningarna, men just känslan av att inte behöva vara den som alltid går upp och som har hela ansvaret för varendaste uppvak är befriande! Jag ska fokusera på det
Usch för att ha så olidligt ont, minns hur det var med foglossningen, i perioder var varenda minut en pina. Skönt att du har nära kontakt med din syster. Jag har också bra kontakt med mina systrar även om vi har en del knepiga mönster som ploppar upp emellanåt. Jag läste om din uppsortering av tankarna kring din mamma med, det var imponerande hur du lyckades sortera upp det så och det hjälpte även mig att påminna mig om hur jag vill tänka kring det hela. Tack för det med!

Kaz, usch, jag har ju levt nära självmordsnära personer vid flera tillfällen i mitt liv, dels min syster som nu lever och mår bra och dels min pappa, som ju sedan tog sitt liv och dels en väninna som också lever och mår relativt bra. Dessutom har jag erfarenhet från andra sidan med.
Nu nyligen kanske du minns vår andra nära vän som väntar sitt fjärde barn nu i december som berättade att hon hade planer på att ta sitt liv. Jag skrev här och fick bra stöd. Precis som ni då var inne på tror jag att det ffa är de små sakerna som är viktiga, skicka sms och säga att man tänker på personen, komma över med fika och hålla lite sällskap, passa barnen osv. Och att faktiskt inkräkta, fastän man inte alltid vet om de vill ha stöd är det bättre att vara för "på" än tvärtom, även för ens egen skull.
Det som forskning visat är det som framförallt får personer att låta bli att ta sitt liv är att de känner att de inte kan "svika" de som står nära samt skuldkänslor/oro för de som är kvar. De forskarna brukar mena att man faktiskt i dessa situationer får "trycka" på det som anhörig. Att säga att barnens liv för alltid kommer att präglas av att växa upp utan sin mamma tex, att faktiskt säga det högt. Det är ju fruktansvärt att tänka att man ska lyfta upp det, men är det det som är mest verksamt så är det kanske värt det. Det som mest höll mig kvar i livet då under min värsta period var två saker, dels en läkare som "tvingade" mig att skriva kontrakt med henne. Ibland från dag till dag ibland vecka till vecka, kontraktet gick ut på att jag lovade att ringa henne innan jag gjorde något. Det är ett sådant kontrakt jag nu gjort med min vän som väntar barn. Och det andra var en väninna som sa att hon respekterade mitt beslut, men hon sa att som vän var jag skyldig henne att komma och ta farväl först i så fall. De allra flesta är ju ambivalenta till att ta stt liv, många vill kanske slippa det jobbiga i livet, men just att dö är det eg. inte så många som är ute efter. Därför går det att hitta sätt att få personen att hålla sig i livet tillräckligt länge för att hinna få stöd för att orka leva och få avlastning/hjälp med det som gör att livet känns för jobbigt just nu.
Att påminna personen om att livet kan ändra sig väldigt mycket och väldigt fort verkar inte så verksamt, men det skadar ju inte iaf. Stor kram till dig!

Usch Pyttis, hur har det gått? En annan FL-vän ramlade likadant som du i en trappa igår men med barn i famnen och fick åka till akuten för hon blev illamående och svimfärdig, men hon blev okeyad och är "bara" helt blåslagen.
Skrattar fortfarande åt att A inte vill vara tärning Vem vill det?!

Kul Mandra, bra jobbat! Ja, fråga är något jag är urdålig på "kan själv" har nog tyvärr alltid varit mitt motto Försöker träna på det och funderar på att göra dt redan idag, en kollega sa i morse att han kunde läsa lite om jag ville för han hade inte så mycket annat nu. Gulligt av honom.

Kaz, hoppas nu bara du lyckas få vila lite också om du vabbar.

Milla, toppen med bra skor, själv har jag fortfarande ett par älsklings Eccokängor som jag köpte 1995!!! De ser nästan nya ut! Helt otroligt för jag har typ smörjt dem med skokräm en gång om året max. Det låter lite som Edvins böjveckseksem, han har dem jämt men de blir värre om han badar mycket, när det blir kallare ute (och för att elementen då ger torrare luft?) och om han fått i sig något han är allergisk mot. Vi smörjer med fet kräm flera gånger om dagen, varje blöjbyte och tar en kur kortison då och då.

Ego, jag borde ju bara tänka på avhandlingen, men jag tänker ju på syskon hela tiden som ni vet, nu har maken "gått med på" att jag vill ha syskon och på att försöka och se om det går, så jag borde ju vara jätteglad, men han är ju inte lika intresserad som jag av det och vi får inte till det. Maken är för trött eller så går det bara inte och jag blir så frustrerad, men vill ju inte pressa honom så att det blir ändå mer prestation kring det hela. Det känns som att jag sitter i en rävsax, och jag tänker på att varje chans också kan vara den sista, jag är ju ändå 39 och i den här åldern är det väl max 24-48h per månad som man kan bli gravid och chansen även om man får till det är ju jätteliten. Jag blir galen av att vara så fixerad, och det blir ju inte bättre av att jag har 100% koll på kroppen och vet precis när det är dags. Som det är nu har jag inte sagt till maken när det är läge, och funderar fram och tillbaka på för och nackdelar.