Vi som har prematura sammandragningar

Välkommen PennyJenny Vilka tuffa erfarenheter du har med dig i bagaget!! Kan tro att du känner dig orolig och jag antar att du berättat allt om dina tidigare graviditeter för din sambo.
Att få stöd och avlastning hemma är ju a och o både för kropp pch psyke..
Mina sd började bli väldigt besvärliga vid samma tid som dina och jag upplevede att folk inte förstod vilket otroligt stresspåslag det var att sitta hemma o vara rädd för att det skulle starta allldeles för tidigt för att de ska kunna hjälpa babyn. Hittade den här tråden som gett mig mkt mer tillit till att det kommer gå bra trots komplikationer och nu har jag tagit mig till v 25 och stressen över sd minskar rejält i takt med veckorna går.
Finns det ngt stöd från sjukhuset eller mvc du kan få pga din situation? jag tänker ngn att prata med? Jag åkte in o ut på sjukhus under tre veckor pga att jag blev sjuk och min oro för bebin blev ju så stor så de erbjöd stöd hos en kurator som hjälpte mig med avslappningsövningar som har funkat jättebra både för mina orostankar men också när sd sätter igång försvninner de mkt snabbare när jag gör dessa. Nu vet jag ju inget mer om dig än det du skriver men jag hoppas du hittar lite ljus här hos oss!

Demyra man får gråta ut här och tycka synd om sig själv, det brukar kännas bättre efteråt!
Vila idag och låt sambon ta all markservice så du kan sova ikapp lite...och bli serverad lite god lunch sen. Krya på dig

Välkommen PennyJenny

Tack för välkomnandet!

Hoppas allt känns bättre snart Demyra!

Happyme: Ja, sambon vet allt om mina tidigare graviditeter, vi har pratat mycket om detta innan jag blev gravid för jag ville han skulle känna till vad "han ger sig in på" om man kan uttrycka sig så... Men ändå märker jag ju att det är svårt för honom och för resten av omgivningen att förstå. Även på jobbet... Har sisådär stöd av mvc men har tid till spec-mvc nu på onsdag till en läkare. De två tidigare besöken där har gett absolut noll och ingenting, men jag hoppas att denna läkaren är bättre. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Igår kände jag bara att det vore bäst om jag låg inlagd istället men i nästa sekund vill jag absolut inte det!! Jag har två barn till att tänka på och jag fixar inte att ligga inlagd tills bebis kommer från nu liksom... Bara tanken får mig att vilja gråta alltså. Men jag är inställd på de sista veckorna på sjukhuset. Vi bor några mil från förlossningen om jag måste snittas direkt när den startar så dom kommer nog inte ta några risker alls.

Idag känns det lite lättare igen även om jag har en sån "ledsenhet" i kroppen/själen. Visste det skulle bli tufft, det har det ju varit de andra gångerna också men på nåt sätt har man nog förträngt hur jäkla tufft det faktiskt är. Man är ju inte mobil för fem öre heller och får/kan inte hitta på nåt kul vilket också bidrar till känslan såklart.

Jaja... Nu önskar jag bara att hösten snart är här :)

Kram på er!

Välkommen PennyJenny.

Jag har fått mängder med sammandragningar de senaste dagarna, det verkar som om magen konstant är hård. De gör dock inte ont, men trycker uppåt och gör det svårt att andas...

Bläää, idag har jag inte kunna göra någonting utan att få sammandragningar.  I morgon är det meningen att jag ska jobba hoppas innerligt att det är lugnt på jobbet. Har bara 1 natt och sedan är jag ledig i drygt 2 veckor.

Fick tag på BM så nu blir jag hemma helt denna vecka och sedan ska jag till läkaren på måndag så lär jag väl bli heltidssjukskriven igen.