Mitt barn blev MISSHANDLAD på dagis!

Hon har massa kala fläckar i hela huvudet, typ 10% av håret är bortslitet, ett köttigt bitsår i pannan och två stora bulor på ena sidan huvudet och rivsår i hela ansiktet. Plus en blödning i vänster öga.

Personalen vet att det var en fyraåring som gjorde det. Min dotter är två år. Dom vet inte hur det har gått till för dom var inte närvarande när det hände. När dom hittade dottern låg hon med ansiktet ner i asfalten och bara skakade!
Vi har suttit på akuten hela dagen!
Jag är så jävla förbannad, ledsen, arg, rädd och mitt hjärta blöder för min dotter!

Alltså VAD är det för ett barn som gör något sådant? Okej att en tvååring kan nypas eller dra i håret och sånt nångång då och då, men det här är ju ren misshandel! Det måste ha tagit ett tag för ungen att få min dotter så illa däran.

Enligt personalen har pojken gjort sånt förut och har ett oberäkneligt sätt. Men HUR kan dom då lämna honom utan uppsikt? Som att det inte vore nog att lämna en liten tvååring utan uppsikt.

LÄTT att vi ska anmäla det här. Jag ville bara skriva av mig.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-11-10 16:54
Först vill jag börja med att säga TACK till alla som tänker på oss, och ni som skickat hälsningar i min gästbok/inbox.

Sen kan jag fortsätta med att berätta att vi idag har varit tillbaka på sjukhuset och fotat skadorna. Imorgon ska jag ringa och få journalen hemskickad.
Vi har varit i möte med förskoleenhetschefen (tror jag det var) och händelsen kommer att utredas av utomstående personer, och hela förskolan ska gås igenom för att se över rutiner osv.

Jag vill att vår dotter ska gå kvar trots det som hänt, att slita upp henne tror jag inte gör det bättre för någon. Bättre att faktiskt se till att det inte händer igen och att det är en bra plats som dottern inte behöver vara rädd för.

Dock ställde jag tre krav;
-Pojken ska ha en resurs på sig HELA tiden.
-Vår dotter ska till att börja med hela tiden ha tillgång till en personal som kan ta henne om hon blir ledsen och orolig.
-De ska ALDRIG behöva mötas, inte inne, inte ute och om dom på lov, kvällar och mornar slår ihop avdelningarna så ska inte pojken och Elise träffas.
Chefen lovade att dessa kraven skulle uppfyllas.

Förskolan kommer att erbjuda pojken psykologkontakt. Vill inte föräldrarna ha det, så kommer de gå in med en socanmälan.

Även vår dotter ska få hjälp via nått resursteam, vi ska få veta hur vi ska kunna hjälpa henne på allra bästa sätt.

Hon mår bra idag, svullnaderna har gått ner lite, men hon är stundvis ledsen och orolig. Säger att pojken var dum, att han drog henne i håret och så säger hon "Liiiis lessen!"

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-11-12 22:05
Jag citerar mig själv där jag försöker få fram att jag inte lastar det som hänt på pojken. Hoppas vi kan få det ur världen.
Sen vill jag också framföra eftersom den här tråden var menat att jag ville ha stöd, råd och hjälp med min situation, men den gör mer ont än nytta, att jag avslutar här.

Tack ni som gett mig stöd.

alvaereva skrev 2009-11-09 21:55:01 följande:
absolut. jag vet att det inte är BARNETS fel, och kanske inte heller hans föräldrar.
alvaereva skrev 2009-11-10 18:49:57 följande:
hoppas inte du jobbar på vår dotters förskola! vår dotter ska inte behöva vara rädd för att pojken ska må bättre. jag vet att jag inte kan lasta pojken, han är liten, men trots det är jag ändå mitt eget barn närmast och just nu skiter jag blanka fan i hur pojken mår sålänge han inte skadar mitt eller någon annans barn igen.
alvaereva skrev 2009-11-10 21:48:36 följande:

[citat]
jag vill säga att jag inte belastar det som hänt på pojken, eller hans föräldrar. de som brustit mest är personalen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-11-12 23:11
Detta är Alvaerevas man som skriver. Min fru pallar inte med den attityden hos vissa typer här och har lämnat tråden.

Min tilläggskommentar, som blir kort då jag har bättre saker för mig än att käfta med folk som redan har bestämt sig för att de har rätt i att kalla misshandel för roliga timmen eller vad de nu har för andra kreativa förslag.

1. Förskolan har inte brustit i sekretess. Vi har ingen aning om vem pojken är, vi har inte fått någon information alls som skulle kunna identifiera honom mer än ungefärlig ålder och att han har en pappa som hämtat honom. Det stämmer väl in på sisådär 35 barn.

2. Vi har hört oss för hos kommunen och det är deras plan vi följer. Eventuell polisanmälan som det talades om tidigare skulle göras mot händelsen och inte mot någon enskild person.

3. Soc-anmälan frågade vi om och fick den rätta ordningen på sådana här saker utredd. Först gör förskolan sin egen undersökning av händelseförloppet, ändrar rutiner för att det inte ska kunna ske igen. Sen tar de itu med de drabbade barnens problem, vilket innebär att de hjälper vår dotter att komma tillbaka, ger henne extra trygghet tills hon har förtroende för dagissituationen. De har även en skyldighet att se över pojkens förhållanden hemma, om det finns indikationer på att det kan finnas problem hemma. Det kallas anmälningsplikt och är tydligen något mycket fult i vissa personers ögon. Jag ska åter förtydliga att vi inte fått någon som helst information om åtgärder knutna till pojkens familj, vi vill inte heller ha det. Skulle det visa sig att pojken har det svårt hemma, någon form av funktionsnedsättning eller liknande så erbjuds föräldrarna hjälp och vägrar de, först då kopplas socialen in. Detta är generella regler i kommun, ingen specifik sak gällande detta barnet och således har ingen tystnadsplikt brutits.

4. Om mötet idag kan jag säga följande, vår dotter kommer få anpassningsstöd så länge det behövs i förskolan, ingen egen resurs men ordinariepersonalen kommer vara extra lyhörda mot henne och rutinerna för uteaktiviteter kommer ses över. Det som tydligen brast var just när uteleken var slut och leksakerna skulle städas undan. En personal skickade flera barn runt hörnet för att hämta leksakerna som låg där och höll sedan inte uppsikt. Detta pågick mellan 2-3 minuter och andra barn har tydligen berättat vad som hänt. Pojken har tydligen sagt att det var han också, så eventuellt tvivel om vem det var som gjorde det är undanröjda. Vår dotter och pojken kommer inte heller att behöva träffas så som läget ser ut nu till att börja med. När hon känner sig fullständigt trygg och barnpsykologen har gett sitt godkännande för att de ska leka på samma utegård så får de göra det, under noggrann uppsikt så vår dotter inte mår psykiskt dåligt av det. Vi önskar att förskolan kunde ge mer garantier för hennes välmående, men vi verkar få nöja oss med detta tills vidare. Vi ska ha återkommande möten och tätare telefonkontakt. Eventuell anmälan till högre instanser kommer bara ske om det brister igen.

5. Några sitter här med era paragrafer på era höga hästar. Våra känslor har ingenting med läroplanen att göra. Med kallt, logiskt tänkande är det klart att pojken är ett offer för sin situation han också, och vi vill verkligen att han och hans familj ska få den hjälp, om de behöver det. Kanske får de redan hjälp, vad vet vi? Ansvarsfrågan är självklar. Personalen har ansvar för vad som sker och de är de väldigt väl medvetna om. Hur man som medmänniska kan kräva att en förälder, som just sett sitt enda lilla barn helt sönderslaget, ska tänka på pojken och efter läroplanen är ju helt absurt. Jag antar och hoppas att ni inte har den erfarenheten vi nu sitter med, det önskar jag ingen. Vi har inte valt att känna som vi känner, men tydligen är vi, enligt vissa i tråden, hemska människor som inte tycker att det är mer synd om den som slår än den som blir slagen.

6. Det hade kunnat gå mycket värre, hade hon ramlat mot något hårt eller om det fått pågå längre än det gjorde kan vi inte ens föreställa oss vilka skador vår dotter kunnat få.

Som sista ord vill jag säga att vår dotter är en hårding. Hon är nervös och har tydliga psykiska spår som det är nu. Ändå vågar hon sig tillbaka till förskolan och är glad och leker. Ibland kommer det över henne och då kan hon bara sätta sig ner och gråta och klaga med de får ord hon kan. Ont. Pojke drog hår. Liis lessen. Då är det bara att krama henne och trösta så hon känner sig riktigt trygg. Jag har all tilltro till att hon inte kommer få några men om hon bara får känna sig riktigt trygg och älskad och vi gör vårt bästa för att hjälpa henne. Sen att vi missar arbete och skola, bommar kurser, tentor och prov, att vi får skära i budgeten och snåla för att klara hyran, det är det minsta problemet.

Vi ska ha så mycket empati för den här pojken och alla andra barn som är aggressiva. Vår dotter verkar inte vatten värd för vissa och vart är eran empati? Är det ett märkligt, osunt beteende att sätta sitt eget barn först? Att inte acceptera att andra barn får misshandla ens barn? Är det sjukt av oss att sätta vårat barn i första rummet? Vissa av svaren i den här tråden är verkligen okänsliga och det är jävligt taskigt att spä på våran redan utsatta situation med ännu mera skit. Om man inte tänkt absolut logiskt enligt skolplanen i varje ögonblick, är det så svårt att förstå utifrån omständigheterna?

Tack till alla er som bara skrivit ett litet 'tänker på er', och till er som stått på vår sida och kunnat sätta er in i vår situation, det betyder mycket för oss.

/Adam.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-12-01 18:41
Vi tackar så mycket för allt stöd vi fått här i tråden!

Nu har det gått tre veckor och vår dotter är som vanligt igen
Hennes hår har börjat växa ut, hon är helt sticksig på sina håll på huvudet Alla märken är borta förutom bitmärket i pannan, som aldrig kommer att försvinna. Dock kommer hon få ersättning för det, rätt bra sådan då hon är dubbelförsäkrad.

Hon har faktiskt sett pojken flera gånger, och han har sett henne. Ingen av dom känner igen varandra.
Därför har vi sagt att dom inte behöver hållas åtskilda, sålänge han har världens superkoll på sig från personalen.
Vi är jätteglada för hur bra dagis har hanterat den här situationen. Visst, det skulle inte hänt från början, men nu gjorde det det iallafall.
Deras rutiner har setts över och ändrats, kommunen kommer gå in och observera och pojken får hjälp av psykolog.
Det känns som att allt har blivit till det bättre.

En parentes i det hela är också att vi lyckades hålla oss flytande och lämna in tentor och sånt i tid trots att vi var helt skakade av situationen.

Vi känner på något vis att den här händelsen har fått oss att gå stärkta ur alltsammans. Vi är grymma, vår dotter är en tuffing, och en pojke som behöver hjälp har fått det!