Väntar nr2, någon mer som är nervös andra gången? Forts.

Igår trodde jag att det var dags!! Jag fick en enda lång värk vid 19-tiden som varade i fem min och som gjorde ont. Det kändes helt annorlunda än tidigare med molvärk och ont i ndre delen av ryggen. Magen var också stenhård. Jag tog en bricanyl och satt i princip blickstill i soffan hela kvällen. Om jag rörde mig kom värken tillbaka. Sedan vid elvatiden på kvällen när vi precis hade gått och lagt oss kom en till fruktansvärd förvärk som var en enda lång värk som pågick i 30 min (hade på liknande sätt med min dotter en vecka innan hon kom). Det gjorde så otroligt ont! Min man ringde förlossningen som sa att vi skulle komma in. Jag stapplade in i duschen och grät för jag kände att nej, nu får jag en till prematur!

Min mamma gjorde sig beredd att komma och ta hand om vår dotter, men efter min dusch släppte värken !! Jag ringde tillbaka till förlossningen och de sa att jag fick göra som jag ville, men att jag kunde avvakta och försöka sova. Man kan tydligen ha sådana falska värkar som omföderska, men hon tillade att: "Eftersom du har fött för tidigt en gång är risken stor att det sker igen." Jag bestämde mig för att avvakta och natten har passerat utan värkar. Skulle egentligen till mvc idag, men vågar inte ge mig ut på buss + t-bana, utan vill bara ta det lugnt. Vill inte göra något som kan trigga igång en förlossning. Dessutom var jag ju på spec. mvc i fredags.

Jag vill inte låta fräck och otacksam eftersom jag är den av oss som har kommit längst i graviditeten och jag är lycklig över att ha kommit så här långt, men om jag ska vara riktigt ärlig är jag inte helt ok med att föda nu... Även om jag är 35 fullgångna veckor är jag "bortskämd" nog att önska mig mer. Det viktigaste är förstås att barnet mår bra, men jag vill så gärna uppleva en normal graviditet och förlossning. P.g.a all oro kommer jag nog aldrig att få uppleva en normal graviditet, men jag hoppas i alla fall på en normal förlossning och en normal första tid med sin nyfödda. Jag kände verkligen igen det du skrev, Kiwi. Ok, det skulle ju inte vara lika dramatiskt att få ett barn i vecka 35, men ändå... Jag vill inte vara en sådan som aldrig kan gå tiden ut för då vågar jag inte bli gravid igen. Igår kände jag mig så otroligt besviken på min kropp...

Hur som helst, i skrivande stund känns det bättre och jag hoppas att det håller i sig. Men jag känner mig lite omtumlad och lätt deppig efter gårdagen. Det är bara fem dagar kvar tills jag är fullgången, så jag försöker kniiipa! Men jag tror inte att jag har så lång tid kvar på denna graviditet. Det känns att barnet trycker ner, även om det visst kan vara så utan att det sker något enligt förlossningen. Bara jag blir fullgången så...

Hoppas att allt är bra med er!

Visst vore det kul att följas åt och ses efter att denna pärs är över !

Hoppsan! Jag är visst överpessimistisk. Jag är inte i vecka 35 inser jag nu... Vecka 36 är det. 36+2 närmare bestämt ! Sorry (och nu är jag visst ännu mer bortskämd antar jag)! Känner lite att "vad klagar jag för?"... Jag har tyckt att jag - med min tidigare prematurgraviditet - i princip är fullgången, men så fick jag en liten verklighetspåminnelse när Förlossningen talade om "för tidigt". Jag förstod plötsligt att i "vanligas" ögon är vecka 36 ändå fyra veckor för tidigt. För mig har det liksom känts som en vecka för tidigt eftersom vecka 37 är gränsen för fullgånget.

Ja, vi får starta en ny tråd sedan! Har fått sådant otroligt bra stöd av er alla. Det har varit fantastiskt att kunna vända sig hit!

Visst, när man har nått så här långt vill man ju nå hela vägen. Hoppas att vi alla passerar vecka 37!

Usch, att GBS:en är tillbaka. Pratade med spec. mvc i fredags ang. det och de sa att de inte brukar behandla om man är symptomfri, men på min vanliga mvc behandlar de ju mig oavsett eftersom jag fött prematurt tidigare. Jag hade ju 1000/ml vilket jag tror är ganska lite egentligen. Dessutom verkar det nu som om läkarna inte tror att det var GBS:en som orsakade Julies förtidiga födsel (eftersom jag hade pågående GBS hela tre veckor innan mina problem började, men ingen GBS då jag fick blödningar och sd). Men jag föredrar att få antibiotika för säkerhets skull, speciellt om man får sd. Kanske är man lite känsligare än andra, att våra magar och graviditeter är lite mer lättretade, men jag vet inte. Det är säkert ingen fara, men gör precis som du känner. Du ska ju inte behöva oroa dig tycker jag. Jag, personligen, föredrar som sagt att bli behandlad. Men jag är väldigt nervös av mig överlag tror jag...

Hoppas, hoppas att du inte blir magsjuk, Mison! Visste inte att de kunde sätta igång en förlossning, hjälp! Hoppas att vitpepparkornen hjälper. Ska också handla in sådana utifallatt... Jag håller tummarna för att du inte blir smittad! Det är faktiskt lite extra orosmoment när man är gravid på vintern med alla influensor som florerar. Som om det inte räckte med prematuroron och svinisen...

Kiwi, skönt att höra att man kan ha sådana här förvärkar som omföderska utan att det betyder en förlossning! Måste vara underbart att ha en svärmor som är bm!! Då kan du alltid få råd av henne antar jag. Så jobbigt att du haft fler sd! Det kan säkert vara sömnbristen. Jag hade ju inte heller sovit på nästan 14 nätter när jag fick förvärkar i söndags. Min bm trodde att det kunde vara därför. Våra kroppar tål kanske inte så mycket belastning. Bra att du fått sova ut nu. Jag sov ut både igår och imorse för första gången på evigheter och det känns superbra, som om jag återfått lite energi. Man vill ju inte heller vara helt utpumpad när förlossningen sätter igång. Skönt att det är slutspurten på din kurs! Är imponerad av att du har klarat av att plugga vidare trots all oro!

Jag vill verkligen bli trött på att vara gravid, som du skriver, Kiwi. Jag vill inte stupa på mållinjen nu. Och OM jag ska gå över tiden lover jag att inte klaga ! Men jag måste erkänna att jag har välddigt ont i revbenen på natten eftersom bebisen kryper upp under höger revben när jag sover.

De senaste dagarna tycker jag att min mage har vuxit kolossalt! Skulle vara intressant att veta vad man väger nu, men min våg har kollapsat (av överbelastning förmodligen ) så jag vet inte, men tror att jag borde väga 62 kg minst! Jag känner mig så "normal" om ni förstår vad jag menar. Att JAG klarar av att vara gravid. Det var nämligen en som sa att hon trodde att min dotter kom för tidigt för att jag var så smal och när jag blev gravid nu igen sa hon att hon inte kunde föreställa sig att min kropp verkligen kunde klara av att bära ett barn. Jag blev lite sårad av det (och jag kan tillägga att jag inte på något vis är anorektiskt smal) så jag känner lite revansch nu, hehe!

Grüth, jag är ledsen att ni har haft det så kämpigt! Visst är det nervöst att skaffa fler barn med en prematur födsel i bagaget. För min och min mans del var det dock inte ett svårt beslut att skaffa fler, men det är förmodligen påverkat av att vår dotter föddes i vecka 30 då det oftast inte är jättekritiskt, plus att allt gick så bra. Jag hade nog tänkt annorlunda om hon hade fötts tidigare eller haft svåra komplikationer. Vi tänkte att en gång kan vara en tillfällighet. Men skulle vi få två prematurer har jag sagt att det är stopp. Jag vill inte riskera något om jag VET att det är stor risk att jag föder för tidigt igen.

Väldigt snabbt efter att min dotter hade fötts kände jag att jag ville ha ett till barn och att jag ville uppleva att få barn under mer normala omständigheter. Fast jag kan säga att det sedan har varit mycket nervöst och psykiskt påfrestande att vara gravid igen.

Vad säger läkarna om risken för din del? Är det stor risk att du får moderkaksavlossning igen?

Lycka till med allt och om ni beslutar er för att försöka skaffa ett syskon hoppas jag att du går tiden ut!

Mison, så skönt att det inte var magsjuka! Min bebis ligger också superlångt ner och har gjort det länge. Lämna ett nytt urinprov så att du inte behöver fundera och oroa dig. Hoppas att dina sd blir bättre!

Det är jobbigt när folk kommer med okvalificerade teorier om varför man födde för tidigt. Jag har frågat flera läkare om det där med vikten och alla har sagt att det inte berodde på det. Jag har ju inte späkt mig själv eller så...

Grüth, precis som Mison skriver är det oerhört påfrestande för familjen och mannen måste vara införstådd med att han kan få dra ett jättelass under tiden du är gravid. Min man har varit tvungen att jobba mindre, ta igen det på kvällar istället, plus hjälpa till mycket i hemmet och med vår dotter. Och dessutom stötta mig psykiskt när jag har oroat mig sönder och samman. Han är en lättsam och optimistisk natur och oroar sig inte speciellt, men detta har tärt på honom på andra sätt. Ibland har jag nästan varit oroad över hur mycket vår relation kan klara av, även om min man är min stabila klippa. Vi vill gärna ha ett tredje barn om det går bra, men min man säger att han behöver återhämta sig en tid efter det här...

Ja, våra män har verkligen varit fantastiska! All heder åt dem ! Jag sa det just till min man igår, hur fantastisk han har varit under hela den här tiden. Man får ju inte glömma att uttrycka sin uppskattning (för ibland tänker jag det bara).

Jo, jag hade också 1000/ml. Jag tror inte att det är speciellt mycket egentligen. Min bm behandlar mig oavsett mängd. Hon vet att jag är supernervös, men jag vet inte om det är mest placeboeffekten hon är ute efter... Det är så olika beroende på vem man får träffa verkar det som. Både min bm och läkare på MVC är mycket förstående, sedan vet jag inte om de egentligen tycker att det är nödvändigt att behandla min GBS, men de gör det bara utan invändningar. Fast min bm sa dock att de förmodligen inte skulle ha behandlat en patient som inte fött för tidigt om patienten var symptomfri. Men sd kan väl vara ett symptom? Om min bm inte hade velat behandla mig hade jag försökt tjata mig till kåvepenin, men nu behövdes det aldrig. Stå på dig om du känner att du vill behandlas! Hoppas verkligen att de lyssnar på dig och att de förstår att det även finns en psykologisk faktor och varför ska vi behöva stressa upp oss? Men egentligen är jag kanske överförsiktig av mig. Det är ju inte ens säkert att det var GBS:en som orsakade min dotters för tidiga födsel. Lycka till med din bm!

Bra att det gick bra hos bm, Kiwi! Det är nog inget att oroa sig över att bebisen är ruckbar. När jag var på rutinkontroll i vecka 34+3 hade min bebis fixerat sig och min bm sa att det är helt normalt att den gör det ännu tidigare t.o.m. Det behöver absolut inte betyda att förlossningen närmar sig. På omföderskor kan den fixera sig senare, men vi är princip som förstföderskor i de här veckorna eftersom vi aldrig har gått så här långt förr. Det var vad hon sa. Mitt sf-mått har också planat ut sig på sistone (var 28 cm i v. 34+3), men på tillväxt-ul var ju allt ok ändå.

Hoppas allt är bra med er alla! Önskar er en lugn och skön jul!

Kramar

Ida04Emma06Freya09: Grattis! Hoppas att allt gått bra trots omständigheterna. Skönt att hon är stark ! Hur mår ni nu? När föddes hon?

Mison, jobbigt med sockret. Hoppas att det kan rätta till sig. Mitt värde var förhöjt en gång, men sen var det lågt igen så kanske kan det gå upp och ner... Men jag har tyvärr väldigt dålig koll på just det där med socker och blodtryck.

Önskar er alla en god fortsättning och hoppas att allt är bra!

Grattis Jonathan! Skönt att den nya bebisen inte kom samtidigt.

Jag känner precis som ni angående förlossningen och har hux flux blivit lite nervös över den... Min förra förlossning gick ju också relativt snabbt och min bm har sagt att denna förmodligen inte heller blir utdragen, men säkert lite längre p.g.a att det inte är någon prematur. Jag är nervös över att börja läcka vatten som förra gången. Jag kommer inte att gå någon föräldrarutbildning. Har bara fokuserat på graviditeten och inte alls satt mig in i förlossningen. Man borde kanske läsa på! Inser plötsligt att det inte är så långt kvar för min del.

Jag är 37+2 idag! Har lite ont i revbenen/sidan av ryggen och halsbränna ibland, men annars mår jag bra och har inte mycket graviditetsbesvär och känner mig ännu inte trött på att vara gravid, men det känns som om jag har varit gravid i en evighet i jämförelse med förra gången och särskilt med tanke på att man sedan vecka 24 har varit på "förlossningsstandby" mentalt.

Härligt att du passerat 34+0, kiwi ! Nu ska du se att du kommer att gå hela vägen.

Hoppas att alla har det bra!

Kram

Mison, hoppas att det inte är HF! Vila mycket om du har högt blodtryck. Kanske har du bara varit påverkad av julstressen. Många blir ju svullna i alla fall mot slutet av graviditeten, utan att det behöver vara något. Håller tummarna för att det inte är graviditetsdiabetes eller HF! Lycka till den 5:e, men vi hörs väl här innan dess.
Kram