Väntar nr2, någon mer som är nervös andra gången? Forts.

Åh, nej, min bm ringde just för att berätta att min urinodlig visar på GBS!!!!! Är helt förkrossad... Jag hade 1000 per ml vad det nu innebär, enligt bm är det en medelnivå. Mison, minns du vad du hade? Ska nu få kåvepenin. Och jag som har varit så positiv... Nu rasar allt. Har hittills varit förskonad från GBS under denna graviditet och då är det klart att det är lättare att tänka positivt, men nu... Ok, jag är i vecka 34+6 så jag ska väl inte klaga egentligen, men jag VILL INTE få ett för tidigt fött barn igen! Dessutom är man ju såklart orolig över att man ska föra vidare GBS till barnet... Usch! Man borde kanske packa den där bb-väskan i alla fall...

Tack, tack, Mison! Ibland är verkligen den här tråden räddningen, för det känns inte som om någon annan som inte har fött för tidigt riktigt förstår ens oro (förutom möjligtvis de allra närmaste som sett vad man gått igenom).

Det var en vanlig odling (jag lämnar ju prover rutinmässigt). Jag har dock känt lite sveda, men annars är det svårt att säga. Tycker att jag har något mer sd än tidigare, men mest i samband med rörelse och har trott att det berott på att jag nu är så långt fram i graviditeten att det är normalt. Det är så otroligt svårt att avgöra och man tolkar och övertolkar hela tiden. Jag lämnar ju urinprov varannan vecka och har hittills inte haft något. Usch, vad jobbigt allt känns just nu, men jag är ju långt gången... Jag förstår att du också längtar efter att veckorna ska gå, men snart är du också här! Och snart är allt över och man har sin bebis, men så otroligt påfrestande detta är!!!

Bortsett från oron att få ett prematurt barn och överföra GBS nu så har jag sagt till mig själv att föder jag för tidigt igen så vågar jag inte "skaffa" fler barn, men jag vill så gärna ha fler så utgången för denna graviditet är så viktig av flera olika skäl. Men man får vara tacksam om man får två friska barn. Vet inte om jag orkar gå igenom det här igen psykiskt och riskera att föda för tidigt igen. Men det är möjligt att jag känner mig positiv igen om allt går vägen denna gång.

Förlåt för min klagosång! Hoppas att allt är bra med er!

Tack för stödet, kiwi! Ja, det är ju trots allt bara två veckor kvar. Har lite sd, inte jättemycket, men tycker att de gör ondare... eller så inbillar jag mig för att jag vet att jag har GBS. Blödningar och GBS är min stora skräck och nu har jag upplevt båda även under denna graviditet. Det är bara att hoppas att det inte blir några komplikationer pga det.

Jag är lite mer positiv igen, men GBS:en kändes som ett bakslag. Fast vad hjälper det att tänka katastroftankar? Kanske går vi alla tiden ut, som du skriver Kiwi, vi har ju kommit rätt långt nu!

Min man vill ha en 3:a även om detta barn kommer för tidigt, men han vill vänta lite längre för det har varit så påfrestande fysiskt och psykiskt, även för honom, för han får ju ta mycket mer anvar för vår dotter osv.

Vad säger bm om dina sd, Kiwi? Bra att bricanylen funkar iaf. Kommer sd även när du vilar? Kollar de upp uvi för din del också (det kan ju ge sd)? Hoppas att de går över!

Milli, jag undrar också hur det går. Hoppas att bebben stannar kvar och att du får permis snart!

Kram & trevlig helg på er!

Jo, Kiwi, jag känner också så. Det är så otroligt påfrestande att pendla upp och ner. Min mage är också konstig pga alla järntabletter jag proppar i mig (6 st). Man vet aldrig vad som är vad. Man är nervös och analyserar allt, tror hela tiden att jag ska börja blöda eller att vattnet ska gå. Jag är också nervös över mitt lilla sf-mått som bara var 28 cm sist (i vecka 34+3). Även om jag har kommit långt i min graviditet är min bebis nog ganska liten... Och jag hoppas att den inte är tillväxthämmad.

Skönt att det räcker med bara en bricanyltablett för att hålla dina sd i schack! Försök att inte oroa dig. Så länge din tapp inte blir påverkad är det ju jättebra. Förstår att du blir nervös av ditt illamående eftersom du associerar det med förra gången, men jag mår också illa ofta nuförtiden så det kanske är ett normalt graviditetssymptom. Det har nog hållit på i fyra veckor för min del. Jag tror att det kanske beror på att magsäcken är ihoptryckt. Det känns lite som att vara i första trimestern igen.

Vi får försöka tänka positivt även om det är svårt ibland!

Styrkekramar!

Kiwi, bör man inte sitta på huk? Jag lyfter inte heller min dotter, hon får sitta i mitt knä och kramas istället. Jag tar det väldigt lugnt, vill men vågar inte boa för mycket.

Vet ej hur lång min tapp är nu. Sist var den 36-38 mm. De mäter inte min tapp rutinmässigt eftersom det inte var problemet förra gången. Den förblev lång in i det sista.

Jag känner mig också som en dålig mamma för att jag inte orkar så mycket. Julies pappa har blivit väldigt poppis på sistone eftersom han busar och hissar henne, medan jag är tråkig. Jag har otroligt svårt att föreställa mig livet med två barn. Jag har svårt att förstå att jag ska få ett till barn. Förra gången kändes det mycket verkligare. Jag är också lite nervös över hur man ska orka med en nyfödd + en vilding på 1,5 år...

Visst är det jobbigt när de är pappiga, men samtidigt känns det bra för Julie var så otroligt mammig och det är bra att hon tyr sig lite mer till honom nu när hon kommer att få ett syskon som ockuperar mig. Dock är det fortfarande jag som gäller när hon är ledsen och för tillfället är hon sjuk och vill ligga mellan oss i sängen och OVANPÅ mitt ansikte, annars skriker hon...

Förra förlossningen startade så här: Först fick jag en liten blödning i vecka 28. Några dagar senare fick jag mycket sd som gjorde ont. De kunde vara ganska regelbundna (var 15-20 min). Jag åkte in till förlossningen flera gånger och de trodde att det var moderkaksavlossning (vilket det senare visade sig att det inte var), men de skickade hela tiden hem mig eftersom min tapp var lång (4 cm om jag ej minns fel). Efter en vecka lades jag till slut in och då hade mitt vatten också börjat sippra lite. Var sängliggande i nästan en vecka sedan hotade de med att skicka hem mig och ville testa mig genom att låta mig gå i korridorerna och då satte det verkligen igång. Fick värkar var 5:e minut som de tillfälligt lyckades stoppa med bricanyl så att jag hann få kortison. Efter två dagars pumpande med bricanyl ville de inte ge mig mer utan sa att nu skulle de inte försöka stoppa det längre och då visste jag att förlossningen skulle komma igång, vilket den snart gjorde. När det väl startat ordentligt gick förlossningen ganska fort. Det tog fem timmar och rent fysiskt var det en lätt förlossning (bortsett från att min moderkaka inte kom ut och att jag därmed förlorade mycket blod och fick blodtransfusion, vilken jag fick en allergisk reaktion mot).

De vet inte varför min dotter kom för tidigt, men jag hade en GBS-infektion tre veckor innan blödningen började. Dock trodde den senaste bm jag talade med inte att det var GBS:en eftersom det gick viss tid emellan GBS:en och att blödningarna började. Jag hade däremot en vanlig uvi när jag fick mina blödningar, men det var så otroligt små mängder att de inte heller trodde att det var det som orsakade blödningarna. Sedan var jag mycket stressad under den tiden och märkte att sd alltid kom i samband med det, men samtidigt vet jag inte om det heller var orsaken. Under lång tid trodde jag att det var stressen som orsakade min dotters för tidiga födsel, men nu vet jag inte. Jag var också anemisk vilket kan öka risken. Kanske var det en kombination av olika faktorer...

Trots allt som hände har det ändå gått jättebra! Julie hade CPAP i ett dygn, men behövde aldrig extra syrgas. Hon låg i kuvös i tre dagar och sedan i vattensäng. Hon har varit tidig i sin utveckling (gick t.ex tidigare än jag gjorde ).Vi har haft otrolig tur! Men det visste man ju inte när man låg där på förlossningen i vecka 30 och jag vill aldrig mer behöva uppleva den oron och ångesten man levde med långt efter att hon blev utskriven från sjukhuset...

Nej, nu är jag på gång med en roman igen! Sorry...

Kiwi, visst är det skönt med denna tråd! Den har varit min räddning ibland . Om vi inte hade bott på olika ställen i landet kunde vi ha setts med våra bebbar och firat när allt detta är över...

Vet de förresten varför du födde för tidigt, Kiwi (du kanske har skrivit det någonstans, men jag minns inte)?

Jag har faktiskt gått och pratat med någon ang. min dotters födelse. Jag har inte kunnat släppa det och själva förlossningen var också mycket psykiskt påfrestande pga en oempatisk bm som dessutom gjorde endel misstag. Som tur var gick det bra ändå. För min del ligger allt nära i tid även om det blivit aktualiserat nu igen. Min dotter var bara 10 månader när jag blev gravid igen. Jag kände att jag ville bearbeta allt innan nästa bebis och jag tycker att jag börjar lägga det bakom mig nu. Denna gång vill jag verkligen få en positiv upplevelse av förlossningen!

Mison, 35 mm är nog inte så kort, eller jag har i alla fall fått för mig att det är inom det normala. Om läkaren dessutom mätte slarvigt kanske den t.o.m var längre. Min läkare mätte ju min till 25 mm när jag var i ungefär samma vecka och hon tyckte att DET var helt normalt så långt in i graviditeten. Tydligen kan tappen förkortas lite så här sent i graviditeten utan att det är någon fara. (Efter att ha mätt med vul också såg min läkare dock att tappen var 38 mm.) Min tapp var mellan 36 mm-38 mm för några veckor sedan och tidigare var den 40 mm så min har också förkortats lite. Men jag förstår att du är nervös eftersom man är vaksam på allt. Men det är bra att bebisen inte har fixerat sig. Som jag skrev förra gången gick ju allt jättebra med Julie som föddes i vecka 30+3 och du har ju kommit ännu längre. Vi har aldrig behövt korrigera Julies ålder så det gäller hennes utveckling (bortsett från vikt och längd). Hon kröp när hon var 7-8 månader, tog sina första steg vid 11 och gick stadigt vid 12 månader. Hon fick sin allra första förkylning i höstas då hon började dagis så hon verkar inte heller vara extra infektionskänslig. Nu är det ju som du också skrev individuellt, men du har nu passerat den värsta, kritiska tiden. Och du kommer säkert att gå tiden ut denna gång !! Du kommer säkert också att må mycket bättre när du har passerat vecka 32+5! Jag märkte en stor skillnad då jag passerade vecka 30+3 (även om jag fick ett nervöst återfall nu p.g.a GBS:en).

Latvis, allt verkar ju gå väldigt bra för dig denna gång, så skönt! Om du känner dig bra borde det väl kunna funka att åka till Sälen eller vad säger läkarna? Det är ju viktigt att må bra psykiskt också för det kan säkert påverka ens fysiska tillstånd. Vet de varför du födde för tidigt förra gången?

Jag äter kåvepenin. Jag tycker att jag har mer sd och att de gör lite ondare, men kanske är det så när det börjar närma sig (är i vecka 35+4). Jag tycker att min mage har sjunkit ner otroligt mycket den senaste tiden. Bebisen har ju fixerat sig och det känns verkligen som om min mage vilar i mitt knä... Hoppas att det inte innebär att det snart är dags. Förvisso har jag kommit väldigt långt, men jag hoppas ändå helst att jag får gå full tid och jag vill inte gärna föda under pågående GBS-infektion.

Imorgon ska jag på tillväxt-ul. Ska bli intressant att se hur står bebisen är. Hoppas att den inte är för liten. Mitt sf-mått är ju bara 28 cm och även om jag tycker att min mage ser stor ut vet jag inte om den egentligen är så stor med tanke på att det bara är en månad kvar.

Min dotter ska också ligga på mitt ansikte och sova! Det börjar bli lite jobbigt. Speciellt eftersom hon är sjuk för tillfället och ligger och hostar i mitt öra. Jag sover bara några timmar per natt...

Jag har faktiskt börjat packa BB-väskan lite smått! Det är ju bara en månad kvar... Jag har även börjat författa ett förlossningsbrev. Ska ni skriva något sådant? Annat som är kvar att göra är att köpa vagn.

Mison, de kommer väl att ge dig antibiotika under förlossningen? Jag har fått det inskrivet i min journal att jag ska få det p.g.a GBS:en, men tror du att de kan få för sig att skicka hem en efter att vattnet har gått om resten av förlossningsarbetet inte har kommit igång riktigt? Jag vill absolut bli inlagd med antibiotikadropp så snart vattnet går så att infektionen ej överförs till barnet. Dessutom är jag lite nervös över att förlossningen ska gå fort eftersom det gjorde det förra gången.

Ja, det är en 10-dagarskur och sen kollar de upp att GBS:en är borta. Jag är jätteglad över att de är noggranna och tar min oro på allvar. Min bm har varit superbra!

Jag bor också i Stockholm.

Tror inte att de brukar testa för GBS genom vaginalt prov i Sverige (i USA gör de det rutinmässigt på alla). Man kan ha små mängder GBS i kroppen som visar sig på ett sådant test, även om det inte är tillräckligt stora mängder för att ge utslag på urinprov. Visar det GBS på urinprov betyder det att man har relativt stora mängder GBS. Du kan ta upp det med läkaren, kiwi, men förmodligen behöver du inte oroa dig om det aldrig har visat GBS på urinproven.

Mison, jag får också sd när bebisen rör sig. Det är oerhört trångt nu. Jag ska till läkaren på fredag och ska fråga hur rutinerna är gällande det där med antibiotika och vattenavgång.