ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Usch vad hemskt. Jag får så ont i magen när nåt sånt där händer, det är ju liksom jag som är ansvarig för mina barn och deras säkerhet och helt plötsligt kommer en sten farande rakt mot barnvagnen utan vidare förvarning. Om den hade träffat henne i ansiktet istället, som den hade gjort upp suffletten inte var uppfälld...sånt där får ju bara inte hända men hur hindrar man allting, kan ju vara vadsomhelst närsomhelst. Han var väldigt försiktig med henne när hon var liten bebis, men sen hon börjat krypa så tycker han att hon är stor nog att förstå vad som gör honom arg, vilket inte ens jag alltid förstår, och tvekar inte att slå, nypa, eller putta henne när han hinner och jag inte är snabb nog att gå emellan. Kanske är så med många syskon, men I förstår inte att A är mindre och kan slå henne hårt som om han slagit en jämnårig. Är ensam vuxen med två barn och vakta får man göra hela tiden även om han för det mesta är väldigt glad och trevlig kan det vända på en halv sekund. Jag är rädd för att problemet skulle kunna kvarstå, någon gång kommer han ju även att bli starkare än mig. Troligtvis. Och att han slår och sparkar eller kastar saker på mig händer väl så ofta att jag inte ens tänker på att komma ihåg gångerna längre. I är väldigt oblyg mot främlingar så han kan även slå någon människa som han aldrig sett förut om vi är ute och han tycker någon går i vägen för honom. Det är en potentiellt farlig situation för honom själv, han vet ju aldrig vem det är han ger sig på och bråkar med. De flesta jag känner med barn i samma ålder kan. Finns det något som faktiskt hjälper för att minska våldsamheten? Han vet mycket väl att man inte får slåss och varför, han har bara inte informationen tillgänglig i ögonblicket då det händer. Kan man träna detta?

Tack för dina svar. Känner igen det du skriver om att förstärka det som är bra beteenden, det är ju sånt vi gör också. Usch får så ont i magen bara när det händer nåt som hade kunnat gå så illa, och det kommer sådär oväntat. Jo I är också en jättego kille, det finns liksom inget ont i honom alls, ändå är han så våldsam. Men allt det är ju sånt som sker spontant innan han hinner tänka. Han skulle aldrig göra något mot någon i efterhand, som att hämnas om någon vart dum eller så. Det är bara i sekunden innan han hinner tänka efter som saker händer. Och ibland kan det vara nära att gå riktigt illa. Jag vet att han mår dåligt att hans pappa inte tar större del i hans liv, och kanske det som gör honom våldsam. Men hans pappa har antagligen ganska liknande problem har jag kommit fram till så det är inte så konstigt att han inte klarar av det så bra.

Läste att många av era barn tycker julen är jättejobbig men här är det helt tvärtom. Ingen skola som man blir trött i huvet av och I mår super av allt som ska fixas och göras, han tycker om när dagen är indelad i olika aktiviteter så mycket som möjligt och han vet vad han ska göra hela tiden. Så här pysslas från morgon till kväll efter schema. Känns som jag har öppnat en julpyntsfabrik med barnarbetare, obetalda sådana dessutom Och så gillar han att man har en kalender och räknar ner. Förr när han gick på dagis så gjorde vi alltid krysslistor. Ett papper med 7 cirklar för alla veckans dagar och så skrev vi i för varje dag vad som vi skulle göra den dagen och så gjorde vi ett kryss i cirklarna efter varje dag som gått. Tror att julkalendern påminner om krysslistan. Kanske skulle återuppta den för att klara av resten av lovet sen när julen väl är förbi.

Jaha vi har iaf vart magsjuka hela familjen. Det var hemskt. Usch det är alltid min stora skräck att jag ska bli sjuk, är ju bara jag som är vuxen i det här hemmet och kan reda upp situationen det funkar ju inte om inte jag är i toppform jämt. Tur, även om det känns hemskt att säga det, att I var sjuk precis samtidigt som mig och vi låg här i en hög båda två. Hade jag vart sjuk och inte han hade det aldrig funkat. Lillasyster hade nog inte så roligt för hon var frisk och jag hade så dåligt samvete att jag bara låg inne på toaletten och kräktes hela dagen och det var med nöd och näppe som jag precis klarade av att ge henne några mål mat och byta några blöjor under dagen. Sen när jag och I precis slutat kräkas var det lillasysters tur att bli kräksjuk så fick vara uppe en natt till och byta nerspydda lakan. Men vi har överlevt detta alla tre och jag känner mig väldigt optimistisk just idag att vi kommer klara alla framtida prövningar bara vi slipper kräksjuka igen. USCH!
Hej till ni nya och nygamla som jag inte sett förut

Vilket/vilka av dina barn beskriver du? Lillebror, har han också adhd eller inte?

I var jättelugn när han var bebis, bara sov och sov och sov. Gillade inte stimulans, leksaker, att man sjöng för honom eller så men annars för det mesta glad. Först när han började kunna ta sig fram själv (sprang på händerna och fötterna istället för att krypa) blev han väldigt aktiv och sen var han ju extremt sen i talet men det var ju inget jag lade märke till de två första åren.

Men sluta skrämmas! Nyår är inte förrän imorgon, ni fick mig att tro att jag sitter här hemma och missar det (är bortbjuden ju). Fick kolla almanackan för att lugna mig själv. Men gott nytt år på er allihopa då från mig med. Ta det lugnt med raketerna!

Ja I har såna peltor kids, de är jättebra för de sitter skönt å han kan flänga runt som vanligt utan att de trillar av. De som är för vuxna brukar man behöva hålla i för att de inte ska ramla av eller glida ner. I har inga problem alls med smällar tycker bara det är skithäftigt, däremot har han väldigt svårt för musik och motorljud då är det bra att ha hörselskydden. Firade nyår med en kompis och hennes granne och hans son som har adhd och det var full fart kan man säga men det är ju faktiskt väldigt skönt när man är bland folk som fattar å man inte behöver förklara eller typ be om ursäkt för sitt barn hela tiden.

järnia har dem, finns gröna å rosa.

Hej och välkommen in i tråden.

tristania: Känner igen mig! Fy I var sådär från 1,5 års ålder tom han var 4 år. Hela dagarna var bara totalt kaos och när det äntligen blev kväll var det omöjligt att söva honom han kämpade i timmar tills han somnade helt svettig 12 eller halv ett på natten. Jag hade ändå bara ett barn då men jag var så trött på allting orkade inte göra nånting annat än att försöka överleva. Som tur var fick jag också extra barnomsorgstid, vilket jag bara utnyttjade när jag var så trött så jag kände att jag höll på å dö, och då med fruktansvärt dåligt samvete för dagis funkade inte nåt vidare för honom heller han bara antingen slogs eller satt och grät när han var där och inga barn ville leka med honom för han fattade inte hur man leker. Det var den tiden jag verkligen hade vart i störst behov av hjälp och då fick man inget, förskolan bara klagade på alla problem med honom men hade inga idéer vad det kunde bero på eller vad man skulle göra och bvc tyckte bara han var så liten å att man skulle vänta å se om inte han mognade å växte till sig. Började verkligen tvivla på mig själv som förälder och på mitt förstånd och tänkte att aldrig skulle jag skaffa några fler barn för detta är jag uppenbarligen inte ämnad för!
Det var så skönt att få komma till barnpsykologen när han var 4 år och bara få bekräftat att det inte var jag som var galen, även om vi inte fick så mycket hjälp utöver det mer än en remiss till logopeden. Men efter 5 års ålder så började till sist vissa rutiner fastna, han sover på nätterna nu! Det har blivit lugnare, inte så att man kan jämföra sig med andra föräldrar till barn i samma ålder men har hyfsad kontroll på situationen nu och det är skönt. Vet inte vart jag vill komma mer än att jag känner igen mig i det du skriver och jag längtar inte tillbaka till den tiden. Jag brukar faktiskt dra mig för att ens tänka på den.

I har svårt att städa, om jag säger till honom att städa så bara står han och snurrar runt och tittar på allt å vet inte vart han ska börja, jag måste börja plocka då hjälper han till och plockar upp kanske 3 grejer innan han glömmer att vi höll på att städa å börjar med nåt annat. Men när det väl är upplockat är han duktig på att dammsuga. Dammsuger alltid med det minsta munstycket och ligger på knäna i en timme å dammsugar alla hörn å lister supernoga. Vi har stora backar, en för lego, en för bilar, en för djur, en för gubbar, 4 för brios tågbana (det enda han lekte med mellan 2 och 5 års ålder så han har MÅNGA delar). Så har vi hyllor för färdiga legobyggen. Problemet är att han också samlar på allt, reklamblad, papper, kottar, pinnar, tomma toapappersrullar, äggkartonger mm och man får absolut aldrig slänga nåt av detta. Har hur många lådor som helst med skräp. Han vill aldrig slänga nåt, hittills har han gråtit varje år över att slänga julgranen trots att den inte har några barr kvar vi ska ta den här diskussionen nu snart igen hoppas det går bra den här gången.

Hmm låter som två av mina fastrar, min farfar, min mamma, mina barns pappa och min styvpappa :-/

Jag har istället fått dille på att vara tvärtemot. Slänger allt, även saker som jag behöver :-O Så går det när man gör innan man tänker..

Fast så där tror jag det är mellan de flesta syskon, iaf i en viss ålder. Vi har inte de problemen än för A är ju så liten att hon helt naturligt får mindre av allt och de riktigt goda grejerna är hon ju inte stor nog för att äta än.

Vi har vart i affären en gång under jullovet, jag var tvungen vi hade ingenting hemma. Det går ju inte vet inte vad jag ska göra, jag kan inte lägga 100% uppmärksamhet på I för då hamnar ju ingenting i korgen jag måste ju titta omkring för att hitta grejerna som jag ska ha. Och då springer han iväg innan jag hinner stoppa honom och river sönder mjölpaket och häller över sig själv. Jag blir tokig, så gör man inte när man är sju år, oavsett vad. Så då tog jag med honom med en gång ut ur affären och medan jag skulle betala för den lilla mat jag hunnit stoppa i korgen så lägger han sig på golvet precis utanför kassorna och strimlar sönder reklamblad i små små bitar så sen får jag städa upp det samtidigt som hålla reda på honom så han inte springer iväg. Fattar inte vad det är med just affärer han blir som en liten bebis, fast snabbare, starkare och rent allmänt svårare att hålla reda på. När jag frågar honom om mjölet så var det bara för han trodde att de i affären skulle tycka att han såg rolig ut med mjöl över hela sig, att de skulle skratta och bli glada???
När jag snart börjar jobba igen så har jag ingen tid ledig från I, eftersom jag måste hämta honom direkt när jag kommer från jobbet. Jag vet inte hur ja ska bära mig åt då när jag inte kan gå in i en affär och handla mat. Det är väldigt sällan nån ställer upp och barnvaktar så den varianten är inte en hållbar lösning.

Jaha men I är ju 7 och A är ett år och en månad
Nä han är inte noga med att det ska vara rättvist där, men tror att ofta är I så ouppmärksam att han inte riktigt märker vad som händer runtomkring eller vad andra får. Om han håller på med nåt eller är på väg nånstans så existerar inte resten av världen.